Häromdagen gav sig allas vår monsterregissör Quentin Tarantino in i den ständigt pågående debatten om Marvel-filmernas kvalitet och plats i den cineastiska världen.
Hans inlägg denna gång var besvikelsen över att Hollywood ”marvelfieras” och att detta tar död på fenomenet ”filmstjärnor”. Han säger att karaktärerna, som exempelvis Captain America och Thor, är de som blir kända och ses som stjärnor, inte skådespelarna i sig.
Quentin menar att man går och ser en film för att se en karaktär och inte en specifik filmstjärnas nya rulle.
Först och främst kan man ju argumentera om ifall det ens stämmer med tanke på att skådespelare mer än någonsin, i och med internet, teknologi och möjligheten att nå ut till människor, får tillfällen att ses och verka i offentliga sammanhang mer eller mindre hela tiden och överallt. Kändisar är mer kändisar nu än nånsin.
Visst kanske myten om filmstjärnan vattnas ur lite då inblicken i deras liv gör dem till något annat än endast just en filmstjärna. Men skådespelaren som stjärna i offentligheten i allmänhet lyser ju starkare nu än vid någon annan tidpunkt i tiden.
För det andra är det lite svårt att greppa varför denna utveckling, den så kallade ”marvelfieringen”, skulle vara något negativt.
Vi vet att Quentin Tarantino har en förkärlek för det gamla Hollywood och dess ”Golden Age”, som han med en stor skopa kärlek porträtterade i sin senaste film ”Once Upon a Time in Hollywood”, vars hela premiss bygger på myten om filmstjärnan och dennes plats i rampljuset.
Men det var förut. Tider förändras. Filmstjärnornas roll har mycket länge varit den samma och vid det här laget har vi haft cirka hundra år av klassiska filmstjärnor.
I en samtid där den största valuta vi tråkigt nog har är uppmärksamhet, likes och exponering – är det inte dags att just sluta se upp till, gudaförklara och sätta folk över alla andra endast för att de är just ”stjärnor”?
Är det inte en väldigt rimlig utveckling, att när det gäller just skådespelare, faktiskt lägga fokus på det jobb de gör och de karaktärer de porträtterar på vita duken? Deras jobb är ju faktiskt nämligen skådespelare, inte kändis. Att framgång och kändisskap kommer på köpet om man är skicklig, karismatisk och snygg är väl ett plus.
Men att sträva efter detta gör väl inte att filmer och skådespelarinsatser blir bättre?
För det tredje är det intressant och en smula konstigt vem just denna kritik kommer ifrån. Quentin Tarantino är en extremt skicklig och passionerad regissör vars kärlek för film, berättande, dialog och karaktärer lyser igenom otroligt starkt i allt han gör.
Det är svårt att hitta en nutida regissör som är så framgångsrik och samtidigt besitter ett så barnsligt starkt intresse och förkärlek för det han sysslar med. Det är omöjligt att göra det han gör ifall han inte genuint älskar att skapa dessa världar och figurer.
Och då är frågan varför han tycker att fokusskiftet från filmstjärnan till karaktären är något negativt?
Quentin och egentligen vilken som helst som är kreativt arbetande inom filmbranschen, vare sig den är regissör, manusförfattare eller skådespelare torde ju älska denna utveckling. Brinner man för historieberättande och förmedlande av berättelser, livsöden och karaktärer borde ju rimligtvis fokuset på just det vara mycket välkommet istället för att massorna fokuserar på personerna bakom det.
Att filmskapare, som Tarantino, sen tycker att vissa skådespelare förtjänar sin stjärnstatus och framgång för att man tycker de är skickliga och/eller tycker om dem som personer är ju en annan sak. Att skådespelarna ska kunna överleva och tjäna på sina jobb är ju också såklart en självklarhet, men betalt får de ju oavsett. Nutidens filmstjärnor är förmodligen bättre betalda nu mer än någonsin.
Men att som en skapare och förmedlare av berättande som ska få konsumenten att uppleva känslor som spänning, kärlek, skräck, sorg och lycka samt relatera till, avsky eller förälska sig i karaktärer och allt vad de innebär, tycka att fokusskiftet från filmstjärnan till karaktären är något negativt är om något en oroande utveckling.
Jonas Ryberg
