I helgen drog nya säsongen av ”Doctor Who” igång på Disney+. Både långvariga och nya tittare kanske blev lite förvirrade av att se den märkt som ”säsong 1”. Har inte ”Doctor Who” varit igång länge? Den nya serien är inte en reboot men den har börjat på nytt, den är fri från allt bagage från tidigare år. Nya tittare behöver inte se alla avsnitt som kommit innan, det går lika bra att hoppa ombord här.
Det här är säsong 1, samtidigt som det är säsong 14, samtidigt som det är säsong 40(!) - allt stämmer. Hela anledningen att serien har överlevt till säsong 40 (eller 14, eller 1) är just för att serien ibland släpper sig fri och låtsas som allt har börjat på nytt. Ny Doktor, ny story.
Har man undrat hur ett Disney-stämplat avsnitt av ”Doctor Who” skulle se ut kanske det känns som att svaret kom i helgen. Klarar vi av att se den här väldigt seriösa och vuxna serien spendera ett helt avsnitt med töntig humor och barnsliga påhitt?
Först och främst lär man undra hur vissa tror att det är en seriös och vuxen serie. Men egentligen spelar det ingen roll vad svaret är, för det här är vad ”Doctor Who” är och serien kommer aldrig att sluta vara sig själv.
”Space Babies” går knappt att beskriva med ord
Först ut är ”Space Babies”, en berättelse om talande bebisar ombord en övergiven rymdstation där en ”bogeyman” lurar i våningen under. Tänk på det som ett monster under sängen som skrämmer ett barn. För att täcka ett helt avsnitt är det visserligen en väldigt tunn idé, vilket manuset inte försöker argumentera emot.
Men ”Doctor Who” är alltid som vassast när författaren har något aktuellt att säga om världen. I det här fallet är ”Space Babies” en tydlig metafor för regeringar som kontrollerar reproduktiva rättigheter utan att bry sig om vad som händer med barnen efter de föds. I tidigare recaps har jag beskrivit Russell T. Davies som en väldigt arg författare angående politiska tillstånd och det är inget som förändras med ”Space Babies”, trots den töntiga ytan.
Egentligen kan man undra varför Davies har valt att första intrycket många nya tittare kommer ha av den klassiska sci-fi-serien är ett avsnitt med talande bebisar och snorhumor. Hela premissen ber om att bli hånad.
Men det är precis det som skiljer ”Doctor Who” från alla andra. Andra sci-fi-serier skulle aldrig våga bli så här galna och oseriösa - särskilt inte i början. ”Space Babies” tar även tid att specifikt håna ”Star Trek” eftersom rymdstationens personal klär sig i färgade uniformer väldigt likt ”Voyager” och ”Deep Space Nine”. ”Doctor Who” föreslår att Starfleet är en organisation som antagligen hade hamnat i en sådan här situation på grund av deras strikta regler. Men Doktorn har ingen chef, inga regler och inga uppdrag, så han stannar och hjälper.
”Space Babies” är som en utmaning till publiken, klarar du av det här kommer inget i ”Doctor Who” få dig att vilja slänga tv:n i väggen. Det betyder inte att det är ett dåligt avsnitt, konceptet går hem - det är bara att idéerna är grova runt kanterna. Men det är ett sätt visa upp det nya TARDIS-teamet och de levererar stort.
”The Devil’s Chord” har starka scener men ingen struktur
I förra årets ”The Giggle” varnades vi för att fler övernaturliga gudar skulle dyka upp i serien. Nu har vi Maestro, spelad av en enastående Jinkx Monsoon. Premissen är inte mer komplicerad än att Doktorn och Ruby besöker Abbey Road för att se The Beatles spela in deras första album – men det visar sig att de suger. Alla i byggnaden suger. Hela världen suger. All musik suger. Maestro, musikens gud, har tagit över.
”The Devil’s Chord” är ett avsnitt som fungerar enbart på vibbar. Det viktigaste är att Ncuti Gatwa, Millie Gibson och Jinkx Monsoon är smittsamt underhållande. Hoppades man på mer Beatles lär man bli besviken. Allt i avsnittet är ett sätt att ha kul med 60-talet och betona hur viktigt det är med musik och konstnärliga uttryck. Äventyret slutar sen med ett ”Paraplyerna i Cherbourg”- och ”La La Land”-liknande sång- och dansnummer.
Återigen är det kul men väldigt tunt. Båda avsnitten är långt ifrån det bästa ”Doctor Who” har att erbjuda, men de är exempel på hur Ncuti Gatwas tid i serien kommer att vara: Charmiga, roliga, galna och fulla av energi. ”The Devil’s Chord” är bättre, men ”Space Babies” har en mer stabil struktur. Båda gör sitt jobb.
”Doctor Who” och den fjärde väggen
Ett återkommande motiv i båda avsnitten är hur serien brukar leka med tittarna. ”Space Babies” riktar sig främst till barnen i publiken och i avsnittet finns det bebisar som tittar på skärmar som visar ett monster i mörka korridorer. Den mest typiska bilden i ”Doctor Who” är ju ändå ett monster i trånga korridorer. Doktorn föreslår också att de borde besöka ”Star Trek” – inte skådespelarna i ”Star Trek”, utan bokstavligen karaktärerna från ”Star Trek”-världen.
I ”The Devil’s Chord” får vi reda på att Ruby har skrivit sin egna signaturmelodi (tänk dig om Luke Skywalker hade komponerat ”Star Wars”-soundtracket). Doktorn hör till och med musik och säger att han trodde det var icke-diegetiskt (ljud som inte hörs i deras värld, alltså filmmusik). Sen såklart har vi Maestro som tar oss till introt genom att stirra rakt in i kameran och spela ”Doctor Who”-temat på ett piano. Serien börjar ta ett steg utanför sin egen värld, något som började med ”Wild Blue Yonder” när Doktorn och Donna stod vid kanten av hela universumet.
Det här har hänt förut, mest under Steven Moffats tid som showrunner, men inte lika konsekvent som nu. För det första är det ett tecken på att den nuvarande serien är självmedveten och tar inte sig själv på största allvar, något som plågade Jodie Whittakers tid i rollen. Sen är det också möjligt att nånting större är på gång. ”Doctor Who” har helt enkelt en starkare koppling till sin publik än alla andra serier.
”Space Babies” och ”The Devil’s Chord” är inte den bästa starten på en säsong ”Doctor Who” har haft, men det är en av de mest självsäkra. En snurrande berg-och-dalbana som kräver att passagerarna håller hårt för att hänga med, vad som helst skulle kunna hända härnäst.
Nästa vecka… ”Boom”!
