När hela världen ivrigt läser skvallerpressen i väntan på vad som kommer hända med Waystar Royco är Logan upptagen med att skapa en PR-kupp för att ”fix the visuals.” För vi alla vet ju, att ytan är viktigare än innehållet i en värld där allt i media antingen är skvaller eller fejk. Plötsligt zoomar kameran in på någon som säger ”Welcome to the real America!”. Manusförfattarna har verkligen tagit varje chans de får den här veckan, och jag älskar det!
Speciellt hur Logan får kiss kastat på sig det allra första som händer, som en hommage till förra veckans styrelsemöte där han fick ta emot skit av familjen. Även om det är omöjligt att tycka synd om honom, så tycker jag nästan lite synd om honom. När han inte blir attackerad av familj blir han attackerad av galningar på gatan. Han må inte alltid ha det så lätt, men, han är också van. Efter att ha tvättat av sig kisset, skrider han fort till verket för lite gammal hederlig damage control.
Det är på tiden att det sker något drastiskt. Även om jag blir besviken på att Logans lösning på stormens efterdyningar är något så tråkigt och tragiskt som familjeterapi (kom igen, som om det skulle hjälpa?) så blir jag positivt överraskad av tanken på att han för första gången i sitt liv vill göra något för att hjälpa både sig själv och sina barn, att bli bättre människor. Jag borde ha vetat bättre.
Familjeterapi låter bra på pappret. Hela familjen åker ut till Connors hus på landet, med en högt aktad psykolog, redo att lägga en varm metaforisk filt över familjen, så de en gång för alla kan få känna sig omsvepa i trygghet och familjekärlek. Men i ren ”Succession”-anda påminns vi om att livet som rik, inte alltid är enkelt. Kendall prioriterar droger i sin självömkan, Logan passar på att göra lite affärer, Shiv passar på att träffa Logans största fiende för ett eventuellt jobb och psykologen slår nästan ihjäl sig i poolen. Och sakta kryper Logans intentioner fram. För, varför göra något som låter bra på pappret, utan att låta det hamna i tidningar? Vi känner Logan tillräckligt väl vid det här laget för att veta att han aldrig skulle göra något utan en baktanke.
Även om familjeterapi-scenen inte kommer upp i samma intensitet som förra veckans styrelsemöte, så måste vi erkänna att den är minst lika bra. Allas miner och undvikande svar när Logan förklarar att han inte alls varit en dålig pappa, då allt han någonsin gjort varit för sina barn, är hysteriskt rolig i sin tragik. Man kan ta på likgiltigheten. Ingen vill befinna sig i rummet och Logan är totalt oförstående över det faktum att barnen inte dyrkar honom. Ingen vågar säga emot honom men de har något att säga angående det som pågår. Dessa familjescenerna är Successions starkaste kort, när vi får se precis hur dysfunktionell den är och hur den format och formar karaktärerna är en guilty pleasure utan dess like. Det enda som fattas är Kendalls uppgivna uppsyn som på sina bara knän ber Logan om sitt jobb tillbaka, men han har andra planer.
Fastän man från start velat se Kendall misslyckas blir jag ändå matt när jag ser hur han tar denna motgång och förvandlar den till ett återfall. Han börjar med en dubbel Smirnoff och slutar på en sunkig soffa med nerknarkade locals. Men, när återfallet övergår till en stark comeback inser jag att det kanske var just det som både Kendall och familjen behövde. När han väl räddas av Roman och återförenas med familjen så ser vi att hans uppgivna uppsyn, är allt annat än uppgiven. Han må vara påverkad, men även trött på att påverkas av Logan och när han fullkomligt kaskadspyr sanningar över varje familjemedlem som behöver få höra dem, övertygas jag om att gå från att vara Team Logan till att vara Team Kendall.
Detta avsnitt fick mig nämligen att inse en sak. Eftersom Logan Roy aldrig gör något utan en baktanke, har en spännande tanke väckts medan jag fascinerat följt Kendall genom hans återfall. Tänk så är det hela inte orkestrerat för media, utan som det ultimata testet, för att en gång för alla ta reda på om Kendall har det som krävs för att ta över hans livsverk?
Vad du tror du? Kommentera gärna nedan!
