Eftersnack: Vilken sida står du på i ”Succession”?

Att veckans avsnitt är säsongens starkaste är en underdrift. Jag kan ärligt säga, att jag aldrig tidigare sett ett helt avsnitt vars merpart utspelar sig på olika restauranger under olika middags-möten och jag har aldrig varit mer underhållen av samma faktum. Karaktärerna som alla har olika saker på sina agendor i olika delar av stan lyckas skapa vindar som tillsammans blåser upp till den perfekta stormen.

I ena änden ska fiender övertalas att rösta på Kendall, i den andra det motsatta, i det tredje flörtas det, i det fjärde råkar företagshemligheter sippra ut och i den kanske viktigaste (eller åtminstone roligaste) ska Tom lära Greg allt han kan om hur man lever som rik.

När de, mitt i den virvelvind som håller på blåsa omkull Waystar Royco sitter och äter delikatesser med dukar på huvudet, inser jag att Succession har börjat komma in i en rytm, där det bisarra inte längre bara är bisarrt utan också den sortens humor som den här sortens serie behöver. Det är också det som gör att jag inser att vi har underdogs att heja på, några som kan stå kvar när resten fastnar i stormen. Något jag ändå börjar se som ett realistiskt alternativ, speciellt efter att Gregs morfar varit på besök och gett rådet att det bästa är att inte blanda sig i och att paddla sin egen kanot, något de absolut gör där under duken på restaurangen. Kan Team Tom och hans personliga R2-D2, inte bara vara det självklara alternativet?

 

 

Istället tvingas vi genomlida Kendalls tafatta försök att leva upp till rollen som det självklara alternativet. Vilket är lika smärtsamt som komiskt. Kendall gör det som Kendall gör bäst, är en förlorare. Jag förstår att det är en svårbruten roll efter år av samma mönster, men hur kan någon som växt upp med en ledare, som kan företaget utan och innan, vara en sådan förlorare att han alltid ligger två steg efter? Dessutom börjar jag tvivla på om han själv ens vet varför han så desperat vill ta Logans plats. Att det handlar om bekräftelse är ganska självklart, men när han mest av allt verkar vilja ha bekräftelse av sin pappa, är det ologiskt att han trots att han har styrelsen i ryggen, väljer att köra över honom.

Om han inte hade suttit fast i trafiken det vill säga. När mötet plötsligt står lika stilla som trafiken som Kendall sitter fast i börjar Logan bli misstänksam. Kom igen, trodde de verkligen att de kunde överlista honom, på hans egna spel?

Och här börjar även styrelsen att vackla. Alla tycker att det är dags, men det är långt ifrån alla om tycker att det är dags för just Kendall att fylla Logans skor. Med Kendall långt borta från konferensrummet men Logan stabilt sittande på sin plats, får vi uppleva tv-guld. Med sin onådiga stirrande blick, fegar några ut och de få som snabbt röstade för får sparken innan jag ens hinner blinka.

När han säger ”Ta det som en man” till Frank, medan han själv beter sig som ett gråtande barn i kollektivtrafik (ni vet, överdramatiskt och okontrollerat) och när till och med Kendall (som genom tv-magi lyckades dyka upp, precis när det var försent) blir ut eskorterad av säkerhetsvakter, kan jag inte låta bli att glädjas över detta powermove.

Avslutningsscenens musik hintar om vad som kommer hända. Det är dags att välja sida. Rebellerna som vill väcka nytt liv i ett döende företag, men som genom det måste offra sitt överhuvud. Eller överhuvudet som bestämt tror att det utan honom, inte ens kommer finnas något liv och därför offrar sina förrädare för att företaget inte ska självdö.

Trots att jag vacklat mellan de båda, måste jag erkänna att jag finner viss njutning i att se Logan hålla kvar vid det som rättfärdigt är hans. Hur han med den maktgalna uppsynen pekar med hela handen samtidigt som han brutalt äter upp och spottar ut Kendall visar att det än finns kvar krut i gubben. Något som gör att jag efter dagens avsnitt definitivt är Team Logan.

Så länge Logan lever, kan väl barnen bara hejda sig lite och vänta ut det oundvikliga.
Vilken sida står du på?