Eftersnack: ”Game of Thrones” leker återigen med våra känslor

Om vi börjar med återföreningen mellan Arya och Sansa så har båda vuxit upp till att bli självständiga, starka kvinnor, mycket tack vare deras upplevelser dem senaste åren. De var olika varandra förut, men har blivit än mer så på grund av sina olika resor. Arya, en krigare och lönnmördare och Sansa, en politiker. De förstår ändå att båda har gått igenom en oerhört svår period och lär sig snabbt att respektera varandra, fram tills Sansa förstår exakt hur mycket systern har förändrats.

När Arya berättar om sin dödslista tar Sansa det som ett skämt. När Bran berättar att han redan känner till listan och att han visste att Arya var på väg till King’s Landing för att bocka av Cersei, väcks oro i Sansas ansikte. Det blir värre när hon ser hur duktig Arya är på att fäktas mot Brienne.

Aryas utveckling genom serien är en av de mest dramatiska och nu påminns vi om vem hon egentligen är. Lägg också märke till dolken som Bran ger henne. Den användes ju i ett försök mörda honom, och nu skickar han den vidare till en annan lönnmördare. Till någon som är ute efter att döda personen som ville se han själv död en gång i tiden. Det är Aryas kall. En signal som pekar mot att hon måste återuppta sitt ursprungliga uppdrag. Bran vet om detta, han är trots allt den treögda korpen. Vi har kommit till Aryas vändpunkt utan återvändo.

 

 

Jon Snow möter kanske också sin vändpunkt. När han tittar på de tusentals år gamla grottmålningarna tillsammans med Daenerys ser det ut som att han lyckas övertyga henne om att White Walkers existerar. Det är ett ögonblick där de lyckas komma mycket närmare varandra, ensamma i en trång grotta. Det kanske bara är önskedrömmar, men det känns som att en kemisk reaktion börjar bildas mellan dem i det ögonblicket. Glöm inte att det också var i en grotta som han förlorade sin oskuld till Ygritte, om ni förstår vad jag menar.

I vilket fall säger hon att hon kommer att hjälpa honom, om han väljer att svära henne trohet. Den här gången låter hennes argument mycket mer övertalande, vilket även syns i hans ansiktsuttryck. Mer än det händer inte innan de lämnar grottan, men något säger mig att de klippte bort en viktig detalj. Kan Jon faktiskt ha knäböjt där och då, utan att vi fick se det? Det är mycket möjligt. En stund senare får vi en subtil ledtråd kring detta, när hon får höra om huset Tyrells nederlag och frågar just honom vad han skulle ha gjort i den situationen.

 

 

Daenerys är nästa karaktär som når sin vändpunkt utan återvändo, när hon attackerar Jaime Lannisters armé. Det är allra första gången vi faktiskt får se två huvudkaraktärer stå på var sin sida i samma slagfält, och jag som har älskat drakdrottningen sedan första början och lärt mig att älska Jaime under åren kan bara inte bestämma mig för vilken sida som jag vill ska vinna. Istället sitter jag där och svettas, för vid det här laget borde alla veta att sannolikheten att båda överlever är mindre än minimal.

Hela händelsen får mig att undra hur det här kommer att påverka hennes sätt att regera, om hon någonsin lyckas överta järntronen. Hon går emot allt vad hennes rådgivare har sagt och beslutar sig för att på egen hand ge igen för de tidigare nederlagen, på ett inte särskilt diplomatiskt sätt. Det här är första gången westerosierna får se en drake i action och berättelserna om det kommer att skrämma kontinentens befolkning. Som Jon Snow säger blir hon inte bättre än någon annan härskare eller erövrare. Daenerys börjar bli maktgalnare för varje avsnitt som går och om hon fortsätter att sprida den här sortens kaos är jag inte längre säker på att jag kommer gilla henne lika mycket som jag gjort tidigare.

 

 

Avsnittets fem sista minuter får mig att sitta på helspänn. Det hela börjar när Jaime tappar hoppet då han ser de kvarvarande askorna från sin armé spridas i vinden omkring sig. Det blir inte bättre av att Bronn tar fram Skorpionen, vår fruktade drakdödare, och vi inser att även om det ser mörkt ut för Lannisters armé så kan det här också innebära slutet för Daenerys.

När Bronn riktar Skorpionen mot henne, Drogon öppnar sitt gap och pilen avlossas, då håller jag andan och tänker: ”Nej, pilen kommer att åka tvärs igenom drakens huvud.” Skaparna har inte lekt med mina känslor på det här sättet sedan Hodor gick bort, och då tror jag ändå att det här avsnittet är snäppet värre. Att inte kunna välja vilken sida man ska stå på gör spänningen olidlig. Och när Jaime ser sin möjlighet att göra slut på Daenerys en gång för alla, har jag svårt att titta.

Drogon ställer sig i vägen och precis innan han skjuter ut en eldstråle slänger sig någon mot Jaime så att han faller ur vägen och ner i vattnet. Rustningen tynger ner honom så att han sjunker mot botten och återigen håller jag andan innan det klipper till eftertexterna. Kommer han att drunkna, är det verkligen slutet? Troligtvis. Ändå kvarstår hoppet om att någon kommer till hans undsättning, annars hade han lika gärna kunnat bli serverad som grillad efterrätt till draken direkt. Väntan på svaret nästa vecka kommer att bli outhärdligt lång.