Eftersnack: Och där kan spelet börja i "House of the Dragon"

I det första avsnittet av “House of the Dragons” fick miljontals tittare världen en efterlängtad inblick i den blomstrande Targaryen-dynastin. Här fick vi nu äntligen komma närmare den ljushåriga, makthungriga familj som länge klamrade sig fast på den illavarslande Järntronen - långt innan det “Game of Thrones” vi känner till tar vid.

 

Efter föregående avsnitts tragiska dödsfall - tyvärr i plural - utsåg kung Viserys unga dottern Rhaenyra till arvtagare och decimerade därmed sin bror Daemons stora längtan efter att sätta klorna i tronen. I slutscenerna svor hus efter hus, familj efter familj trohet till Rhaenyra Targaryen som nästa regent på tur vid Viserys död. Men vad hände innanför dörrarna, i resten av familjen Targaryen?

 

 

 

 

Ett halvår har förflutit, och trots att sorgen fortfarande ligger tung finns det många frågetecken att räta ut kring vad som kommer att hända framöver. Visserligen är Rhaenyra arvtagare idag, men vad händer om kungen får ett nytt barn av manligt kön?

 

I kungens råd, “small council” lyfts inte bara frågor om när kungen ska agera mot den obehagliga “crab feeder”, och varför han har låtit Daemon belägra slottet Dragonstone - de sätter även hård press på Viserys gällande när han ska gifta om sig. Ja, på den här tiden var inte direkt livet förknippat med lugn och ro; tid fanns till för att producera nya arvtagare. Återigen visar sig den djuriska sidan av “Game of Thrones”-världen från sin allra sämsta sida.

 

Mellan raderna, men även direkt i raderna, går det att avläsa att det är flera som inte är helnöjda med det som kung Viserys gör, eller snarare inte gör. Familjen Valeryon med Corlys och Rhaenys (“The Queen who never was”) vill se en allt mer aktiv kung men även ha mer inflytande genom att förena honom med deras egen dotter i ett äktenskap. Att Laena Valeryon blott är 12 år gammal gör diskussionerna som tittare ärligt talat ganska motbjudande att höra på.

 

 

 

Där föregående avsnitt gjorde en poäng i att Rhaenyra fortfarande på många sätt var ett barn - jag tror till och med jag kallade det “hon vill mest äta kakor med sin bästa vän” - uppvisar avsnitt två en annan, låt oss kalla det en mer mogen, Rhaenyra. Under de drygt sex månader har sedan hennes mammas tragiska död har hon sakta men säkert funnit sig i att vara kvinnan i huset, och därmed även lärt sig mer om seder och bruk. Att under sin uppväxt ha fått ha vara med under sin fars många möten (om än bara som en sorts assistent) kommer nu väl till hands.

 

Allt medan avsnittet fortlöper visar sig Rhaenyra bli allt säkrare i sig själv och vad hon faktiskt kan. Vid den hetlevrade uppgörelsen med Daemon i Dragonstone klev hon ut som segrare, mycket tack vare att hon förstod sig på sin morbrors baktankar. Väl tillbaka är hon i konversation med kung Viserys övertygad att det är något kungens "hand" Otto Hightower aldrig hade klarat av. Men är Rhaenyra verkligen så självsäker som hon ger sken av, eller vill hon hävda sig eftersom hon innerst inne tror att hennes far bara valde henne för att slippa behöva handskas med Daemon?

 

 

 

Huset Hightower var inte vida omnämnt i “Game of Thrones”, men redan efter två avsnitt av våra drakar så har de på flera håll och kanter lyckats nässla sig in på viktiga positioner. Otto Hightower, kungens “hand”, är en av Viserys mest betrodda män och verkade inledningsvis vara en alldaglig och helt igenom reko man. Nu har det dock blivit tydligt att han har använt sin dotter Alicent som en bricka i maktspelet - vilket verkar ha fungerat. Vi kan av detta dra paralleller mot hur tyrannen Tywin Lannister behandlade sin egen dotter Cersei.

 

Efter ungefär halva andra avsnittet skiftar fokus mot hotet om Daemons "kupp", vilket medför att Otto behöver ge sig ut för att försöka tala till rätta Daemon från hans orätta ockupering av Dragonstone. Hur fula ord än som Otto väljer gör det däremot ingen inverkan på Daemon, som roar sig med att hånle mot lagar och uppsatta regelverk. Hatet mellan de två lillebröderna var påtagligt redan i första avsnittet, men det cementeras än mer tydligt när det inte finns en “your grace” närvarande.

 

Intressant nog är den som kan, bokstavligen, prata samma språk som Daemon (valyriska är så vackert!) betydligt yngre, mindre, och dessutom - gud förbjude! - en kvinna. Rhaenyra tänker utanför den välkända boxen och lyckas med en enkel handvändning hitta rätt ord och dynamik för att sätta Daemons kaos på paus.

 

 

 

Sammantaget är det andra avsnittet något av en direkt fortsättning på den grund som lades i vårt maffiga premiäravsnitt. Det vi precis såg blir därmed en sorts transportsträcka in i de verkliga konflikterna och där vi nu blickar rakt ner på ett stundande inbördeskrig.

 

Om nu Corlys och Daemon slår ihop sina kloka huvuden finns det all anledning för sittande regenter att känna sig hotade. Corlys familj, Valeryon, är en av de mest mäktiga och förmögna släktena och tack vare Corlys många framgångsrika turer på havet har han lagt till titeln “Sea Snake” till sin redan “Master of Ships”. Daemon må vara oberäknelig och drivas av en egen agenda, men han är inte dum - och han känner dessutom sin bror och omnejden väldigt väl.

 

Men om man för en stund struntar i troner, rikedomar, och uppblåsta egon. Även den finstämda vänskapen mellan två tonårsdöttrar står på högt spel. Rhaenyra och Alicent har nu i stort sett motvilligt blivit spelare i just spelet om makt och drakar. Kommer deras unga förkärlek till varandra överleva, eller kommer de yttre faktorerna förgöra den för alltid?