Eftersnack: Stämningsfylld drakmagi i första avsnittet av “House of The Dragon”

Drygt tre år efter att den isblå elden i “Game of Thrones” släcktes tänds en ny varm eld i Westeros, men som utspelar sig 200 år tidigare. Förväntningarna på tv-serien om familjen Targaryens inbördeskrig är skyhöga och det är få produktioner som jag personligen har sett fram emot så pass mycket att få sätt tänderna i. Sommarens semester spenderades till viss del med att gräva fram och lusläsa historieboken om “A World of Ice and Fire” och att på de svala sommarkvällarna sträckkolla om TV-serien för att helt enkelt komma i stämning inför den kommande tidens alla spännande drakar och intriger.

 

Behöver du en uppfräschning innan du sätter tänderna i avsnittet? Läs då vår spoilerfria lista över allt du behöver veta inför "House of the Dragon". 

 

Idag flög äntligen det första avsnittet in och trots att jag tyckte att jag var förberedd så är det ändå en hel del att ta in - nya ansikten, ny dynamik, och en väldans massa namn och släktingar att koppla till rätt person. Tacksamt nog har vi till detta avsnitt Miguel Sapochnik bakom spakarna som bland annat regisserade mitt favoritavsnitt “Hardhome” och råa “Battle of the Bastards”. Med så pass episka avsnitt på CV:et, är det väl som bäddat för en succé?

 

Vi kör pang på att diskutera hur premiäravsnittet av “House of the Dragon” egentligen var. OBS! Spoilers förekommer.

 

 

 

Specialeffekts-gänget har jobbat på övertid för att måla upp fantastiska vyer över landskapet, staden, och självklart - drakarna. Själva interaktionerna med drakarna fick stundtals i “Game of Thrones” kritik, bland annat vid Daenerys åktur i Meereen där det till och med ser ut som det enkelt har klipp-och-klistrats.

 

Jag kan därmed med glädje meddela att det lilla vi nu får glimt av ser betydligt bättre ut. Den svepande panoreringen av flygande drakar över King’s Landing till det vackra “Game of Thrones”-scoret är precis det jag vill se och är en ren njutning av få ta del av. Det sätter tonen direkt och det är nästan som att teamet bakom ville försäkra oss från första rutan att vi inte behöver oroa oss för några bortglömda Starbucks-muggar ska råka synas.

 

Det har definitivt inte sparats in några pengar på miljöerna - det kan låta trist att stadens maffiga värld är i mestadels bruna nyanser, men det är exakt rätt nyanser som jag känner mig som hemma i. Små subtila referenser strösslar lite här och var, till exempelvis när prinsessan Rhaenyra och hennes bästa vän Alicent läser på om Westeros historia - likt något även Sansa och Arya fick göra. De nämner i förbifarten den Dorne-födda drottningen Nymeria, som är den drottning som Arya sedan döpte sin egna jättevarg efter.

 

Efter att ha beaktat ett typiskt strategimöte mellan kung Viserys och hans närmsta förtroendevalda, något som vi känner igen som “small council” får vi även en efterlängtad blick på hur Järntronen såg ut på denna tid. Att denna tron är vildare, omringad av nedsmälta svärd även på sidorna är en positiv utveckling som både speglar böckernas beskrivning “.. det sticker ut vassa delar var du än sitter” och en galen Targaryen-släkt på ett bra sätt.

 

 

 

I vår föregångare “Game of Thrones” belystes det en del på de hinder som kvinnor som vill göra något utanför sin könsstereotypiska mall stöter på. Kvinnor som Brienne, Arya, och Daenerys underskattades gång på gång och fick både prata sig fram, såväl som faktiskt slå sig fram för att nå sin egen frihet. I “House of the Dragon” poängteras detta redan i den inledande tillbakablicken där det torrt konstateras att kungens enda avkomma “Rhaenys, en kvinna, inte fick ärva tronen”.

 

Att serien har valt att sätta prinsessan Rhaenyra (inte att förknippa med Rhaenys, som efter den händelsen fick namnet “The Queen who never was”) som huvudkaraktär visar sig snabbt intressant, för hon bär på något trotsigt och vill inte följa i de fotspår som har lagts ut för henne. Hon kommer sent till möten, rider på sin favoritdrake Syrax, och vill helst av allt spendera sina dagar med att äta kakor ihop med sin bästa vän Alicent. Hon speglar faktiskt vad ett barn kan tyckas vilja göra, och därmed påvisar händelserna omkring henne hur snävt livet kan vara utstakat om du föds som kvinna.

 

En stor portion av första avsnittet handlar om kung Viserys fru Aemma Arryn och slutfasen av hennes tuffa graviditet. Hon benämner att föda barn är kvinnans “slagfält” och räknar upp otaliga tragiska missfall och barn hon har förlorat. I slutet får vi även ta del av ett riktigt läbbigt kejsarsnitt som i motsats till typiskt Hollywood-manér uppvisar hur tufft det faktiskt är att föda ut ett barn. Det är uppfriskande att det här får så pass mycket utrymme, och sätts definitivt i stark kontrast mot det hänsynslösa dödandet som vi också får se utdragna scener i från.

 

 

 

I “Game of Thrones” myntade Littlefinger begreppet “Chaos isn’t a pit. Chaos is a ladder”. Kort sagt menade han att kaos inte är ett svart hål man faller ner i, utan kaos är det okända, de klättrande stegen vi tar för att utforska.

 

I “House of the Dragon” inleder vi med kaos från flera håll och kanter - där “Game of Thrones” hade allehanda externa personer som ville roffa åt sig tronen, så skakas istället våra Targaryens av ovissheten i att ens veta ifall om det finns - eller kommer att finnas i framtiden - någon inom familjen som skulle kunna hantera denna makt. Du kan sätta upp murar och försvara dig hur mycket du vill, men det hjälper föga om personer innanför dessa murar vill sätta en kniv i din rygg.

 

Sen har vi den där lilla detaljen med en helt bångstyrig Targaryen i den småluriga Daemon Targaryen. Att casta Matt Smith som bråkmakaren Daemon Targaryen var i mina ögon ett genidrag redan på förhand, och jag blir definitivt inte besviken att se honom ovärdigt besitta Järntronen och väsa fram lömska ord på valyriska. Hans lösa inställning till lagar och hyfs bland annat i form av hur han hanterade sin stadsarmé The City Watch påvisade definitivt att han andas kaos i allt från blick till beteende.

 

 

 

De som redan satt tänderna i “Fire and Blood” är väl medvetna om att efterdyningarna av Aemmas graviditet är förödande för den Targaryenska familjefriden. Att Rhaenyra nu utnämns till tronarvinge är en game changer som ställer om hela den utstakade spelplanen och nu den stora frågan vilken släkting som kommer att försöka gripa makt. Vi kan vänta oss fler intriger, fler ovissa framtidsplaner och så ska det dyka upp många fler drakar...

 

Allt som allt är det ett urstarkt första avsnitt som å ena sidan kör på i ett tryggt tempo med många långa, strategiska diskussioner (small council är tillbaka!) och omsorgsfulla överväganden av potentiella konsekvenser. Å andra sidan slängs det ibland så snabbt med namn och titlar (de hade väl inte behövt ha så lika namn, George R.R Martin?) att jag ilande kvickt gång på gång får dra fram släktträdet och dubbelkolla den eldiga familjen Targaryen med vänner (och fiender).

 

 

“House of the Dragon” kommer i tio avsnitt och släpps varje måndag på HBO Max.