En otäck våldtäktsscen inleder avsnittet – det var längesen vi behövde se dem nu. Ytterligare en ska följa. Hemska övergreppsritualer som har blivit som ”ett jobb” för tjänarinnorna. ”Jag är inte här”, tänker Offred med blank blick efteråt.
”Jag vet att jag borde acceptera det faktum att du ska födas här. Förlika mig med tanken”, sa June till sin bebis i slutet av förra avsnittet. ”Fan heller.”
I detta, andra säsongens tionde, såg det ett tag ut som att det var dags för födsel och det blev ett himla tjohej. Paret Waterfords hus fylldes av människor, och frun omgavs av andra fruar i en märklig skuggritual i vilken hon låtsades själv vara den som skulle föda.
Men det rörde sig bara om falska förvärkar.
Frustrerade bestämmer sig paret Waterford för att försöka skynda på processen, ”på den naturliga vägen”.
”Nej, snälla”, vädjar Offred för att slippa bli våldtagen. ”Det kan skada barnet.” Det var längesen nu som hon insåg att blivande bebisar är värda mer än redan fullvuxna kvinnor.
Anförare Waterford frustar och stånkar aggressivt.
Jag tänker på statistiken som säger att partnervåld ökar under graviditeten, och ofta just i slutet av den.
”Kvinnan får fokus för första gången. Hon blir viktigare än mannen och om misshandeln handlar om att bestämma, så är det liksom för att sätta ordningen igen”, resonerar en av karaktärerna i Caroline Ringskog Ferrada-Nolis nya roman ”Rich boy”.
I ”The Handmaid's Tale” utmanar June Waterfords maktmonopol ytterligare när hon i en våg av vrede tar mod till sig att provocera honom:
”Du har ingen aning om hur det är att ha barn. Ens eget kött och blod... Och det kommer du aldrig att ha.”
Efter slag kommer de ursäktande smekningarna: Efter våldtäkten ordnar Anförare Waterford så att June får göra något hon har längtat efter länge. Hon får äntligen återse sin dotter.
”Min Hannah Banana!” utbrister hon lycklig, men dotter rusar förvirrad iväg och gömmer sig blygt bakom sin Marta.
”Varför letade du inte upp mig?”, undrar dottern efter en stund. ”Jag försökte”, försäkrar June. ”Varför försökte du inte mer?”
Det är svårt att inte tänka på de senaste dagarnas nyheter om familjeseparationerna vid USA:s gräns. Dotterns skrik när de för henne bort från June: ”Nej! Mamma! Mamma!”
Skillnaderna mellan de två situationerna är såklart flera, men en jag inte kan låta bli att stanna upp vid är att i Gilead placeras de tvångsomhändertagna barnen i ombonade familjehem, inte i hundburar i stora lagerlokaler.
Tror du att June kommer få återse Hannah igen? Vad tror du kommer att hända med June i nästa avsnitt? Kommentera gärna nedan!
