Eftersnack: Kriget i "Vikings" är långt ifrån över

Det slösas inte bort någon tid överhuvudtaget när avsnittet kallat ”The Joke” börjar, utan Ivar, Hvitserk, Harald och Bishop Heahmund är i full gång med att segla mot Kattegatt. Lagertha, Halfdan, Björn och Ubbe är påväg mot det utvalda slagfältet, och Björn säger till sin son att han är stolt över att leda honom in i striden - i synnerhet när det är hans första. Väl vid slagfältet så försöker Lagertha, Halfdan, Ubbe och Björn att diskutera fredsförhandlingar med Ivar, Hvitserk och Harald. Som Lagertha ser det så bör inte Ragnars söner kämpa mot varandra, och gör ett helhjärtat försök att ena bröderna. Det går ju inte riktigt som planerat, om man säger så.

Ivar verkar tillsynes ändra sig om attacken mot Kattegatt, och säger sig avstå från sitt löfte att mörda Lagertha - och att det inte blir något krig. Harald blir fly förbannad, och fräser till Ivar att det inte är hans beslut om de kommer att kriga eller inte. Ivar säger att han fortfarande har dåligt samvete för att ha mördat Sigurd, och säger att det kommer att bli värre om han även mördar Björn och Ubbe. Först så blev jag oerhört chockad av denna snabba vändning, men direkt efter så sade jag att detta är garanterat en del av en större plan som Ivar kokar ihop. När de senare firar med att dricka mjöd, så visar det sig att mina farhågor stämde. Ivar skvätter sin mjödkopp på Ubbe, och säger att han aldrig kan förlåta Lagertha för mordet på deras mor. Ivar, din sluge jävel. Game on.

 

 

Kriget drar igång, och det är ett slag som verkligen inte lämnar en besviken. Snarare tvärtom, jag skulle säga att detta är bland seriens mest imponerande och visuellt hänförande strider. Att se bägge arméer så får man verkligen känslan för seriens storlek och episka natur. Däremot så skulle jag säga att med denna scenen så tar man närstriderna till en helt annan nivå. Detta slaget genomsyras av en brutalitet och skitighet som serien inte har skildrat på en sådan nivå. Män och kvinnor får sina lemmar avhuggna, de krossas med sköldar och yxor. Jag ÄLSKAR det.

Något som verkligen gör denna strid till en av seriens standouts, är att man får se att Ivar och Björn är mer lika varandra än vad man kan tro. Ivar beordrar Hvitserk att ta en del av hären till skogen för att skydda skeppen från flanken. Björn hade naturligtvis redan förutsett detta, och när Hvitserk och mannarna äntrar skogen, så är samerna gömda bakom buskarna, och blåser pilar, vilket gör att flera av mannarna dräps. Samerna visar sig vara exceptionella krigare, och de slåss med sådan kraft och skicklighet att hela den sektionen i skogen blev en av mina favoritdelar med striden. För första gången på länge verkar det som att saker äntligen faller på plats för Lagertha.

 

 

Avsnittets sista 10 minuter är en uppvisning i ren briljans vad gäller foto, klippning och musik. Jag fullständigt älskar hur man klipper mellan samernas mer tysta och smidiga krigsföring, och vikingarnas högljudda och brutala sätt. Det skapar väldiga kontraster som gör att man vill se lika mycket av varje sida. Jag längtar verkligen efter att få se hur samerna kommer att användas i kommande avsnitt. Trots all sin självsäkerhet och övermod, så tvingas Ivar och den stora hären att dra sig tillbaka mot skeppen. Bishop Heahmund fortsätter däremot att kämpa tappert, fast blir nerhuggen när han förlorar fokus. Först så blev jag förbannad då jag tänkte, ”vilket fattigt avslut för en av seriens bästa karaktärer”. Däremot när Lagertha får syn på Bishop Heahmund, och svärdet hans, så får man se Heahmund ta några snabba andetag.

Ubbe vill inget hellre än att dräpa den saxiska krigaren, men Lagertha säger att de måste ta honom till Kattegatt, och få honom på fötter igen. När männen senare bär iväg den sårade Heahmund så tar avsnittet slut. Detta är ett avsnitt som jag kommer att titta tillbaka till med ett stort leende på läpparna. Slaget var mer storslaget än vad jag hade kunnat föreställa mig, och jag ser fram emot nästa veckas avsnitt.