Sebastian Maltz, som spelar barnversionen av Patrick Melrose, är ett fynd, och det andra avsnittet håller en lägstanivå som väldigt få TV-produktioner någonsin når upp till. Men för tittarna är det givetvis viktigt att de har fått bekanta sig med karaktären ordentligt innan man färglägger hans bakgrund. Eller som i det här fallet, svartlägger.
Frånvaron av Cumberbatch gör att empatin med hans rollfigur växer sig ännu starkare. Först nu förstår vi varför hans vuxna liv har spårat ur i ett furiöst droginferno. Sekvensen från det första avsnittet, där han utan framgång och under hysteriska former försöker dräpa urnan med faderns aska, ges här en tyngd som får gapskrattet att stocka sig i halsen.
Sommarmånaderna i familjens hus i södra Frankrike skildras som en stekhet mardröm där stanken av ruttna fikon var konstant och undvikandet av fadern en sorts dödsallvarlig lek.
Vi lär oss att patriarken i fråga var ett praktarsle av gigantiska proportioner, en grym och maktfullkomlig sadist vars blotta närvaro var tillräcklig för att kuva andra människor till fullkomlig underkastelse. Vi förstår också att David Melrose, suveränt gestaltad av Hugo Weaving – han drar ut på stavelserna ännu längre än i rollen som Matrix-skurken Agent Smith! – var en djupt olycklig man. Oförlöst som pianist och gjord arvslös av sin egen pappa finner han nu sina enda nöjen i sprit och våld, oavsett om det utövas i fysisk form eller som misogyna härskartekniker.
Frånvaron av Cumberbatch gör att empatin med hans rollfigur växer sig ännu starkare. Först nu förstår vi varför hans vuxna liv har spårat ur i ett furiöst droginferno. Sekvensen från det första avsnittet, där han utan framgång och under hysteriska former försöker dräpa urnan med faderns aska, ges här en tyngd som får gapskrattet att stocka sig i halsen.
Sommarmånaderna i familjens hus i södra Frankrike skildras som en stekhet mardröm där stanken av ruttna fikon var konstant och undvikandet av fadern en sorts dödsallvarlig lek.
Vi lär oss att patriarken i fråga var ett praktarsle av gigantiska proportioner, en grym och maktfullkomlig sadist vars blotta närvaro var tillräcklig för att kuva andra människor till fullkomlig underkastelse. Vi förstår också att David Melrose, suveränt gestaltad av Hugo Weaving – han drar ut på stavelserna ännu längre än i rollen som Matrix-skurken Agent Smith! – var en djupt olycklig man. Oförlöst som pianist och gjord arvslös av sin egen pappa finner han nu sina enda nöjen i sprit och våld, oavsett om det utövas i fysisk form eller som misogyna härskartekniker.
Kärleken till läkaryrket var i verkligheten en kompromiss framtvingad av klasskonventioner och krav från fadern. Enligt David Melrose själv fann han sitt kall i samma ögonblick som han sköt ihjäl en rabiessmittad kamrat under en Afrikaresa i ungdomen.
För matfridens skull, som han förklarar det. Det var omöjligt att njuta av måltiden med allt det oväsendet.
De sexuella övergreppen på sin åttaårige son rationaliserar David Melrose som inslag i en sträng men i grunden välmenande uppfostran. Den unge Patrick behöver lära sig att hur livsnödvändigt det är att fjärma sig från andra individer. På sikt kommer denna cynism inför den mänskliga naturen att hjälpa honom.
”Jag förväntar mig inte att du ska tacka mig nu”, grymtar David Melrose innan han beordrar barnet att lägga sig i sängen bredvid honom.
Har vi sett en värre (eller bättre, beroende på hur man ser det) skildring av en tyrannisk och incestuös fadersgestalt på film? Jag kan inte komma på någon.
För matfridens skull, som han förklarar det. Det var omöjligt att njuta av måltiden med allt det oväsendet.
De sexuella övergreppen på sin åttaårige son rationaliserar David Melrose som inslag i en sträng men i grunden välmenande uppfostran. Den unge Patrick behöver lära sig att hur livsnödvändigt det är att fjärma sig från andra individer. På sikt kommer denna cynism inför den mänskliga naturen att hjälpa honom.
”Jag förväntar mig inte att du ska tacka mig nu”, grymtar David Melrose innan han beordrar barnet att lägga sig i sängen bredvid honom.
Har vi sett en värre (eller bättre, beroende på hur man ser det) skildring av en tyrannisk och incestuös fadersgestalt på film? Jag kan inte komma på någon.
