Sarah Jessica Parker och Rosie Day spelar amerikansk mor och dotter på semester i Italien. Maggie hoppas återse en kärlek från förr, medan Summer vill inget annat än att fly hem till New York och sin pojkvän.
”All Roads Lead to Rome” blev en skakig resa även för Ella Lemhagen, som här gör sin internationella filmdebut. Efter flera svenska bioframgångar som ”Patrik 1,5” och ”Pojken med guldbyxorna” kom denna romkom där ingenting blev som planerat.
Det kom lite otippat, att du skulle följa upp ”Pojken med guldbyxorna” med en internationell komedi.
- Jag har haft en agent och en manager i USA i många år. De skickar regelbundet mycket manus till mig. Oftast tackar jag nej, för att de inte är tillräckligt bra eller för att det har krockat tidsmässigt med annat. Det kan också vara opraktiskt att åka till USA och jobba när jag har barn. Mycket måste stämma. Den här dök upp när jag satt och klippte ”Pojken med guldbyxorna”. Jag insåg att om jag ska göra något utanför Sverige så kanske jag borde göra det nu. Det här var dessutom i Europa, mycket enklare att åka fram och tillbaks.
- Jag tyckte om manuset men mycket behövde göras. Manusförfattaren som skulle hjälpa till dök aldrig upp, så jag fick sitta på nätterna och försöka få klart det. Det är kanske inte det bästa arbetssättet. Hade jag vetat om det på förhand hade jag nog varit lite tveksam till den biten.
Vad var det som fångade ditt intresse?
- Roliga dialoger. Jag gillade tempot. Och det är roligt med de här tre kvinnorna från olika generationer. Det är en ganska lätt historia, men det finns något fint med en 17-åring, en 45-åring och en 80-åring som alla har en parallell historia, att de vill återförenas med sin kärlek, eller den de tror att de älskar. Kul med upplägget även om det är en light romkom. Och att se en kärleksfilm där paret är 45 plus är inte så himla vanligt. Inte så att jag tror filmen kommer förändra livet på folk, men det finns många bra poänger.
Var Sarah Jessica Parker ditt val?
- Hon var ett av förslagen som producenten helst ville ha. Jag hade ingen tydlig relation till henne, men hade självklart sett lite ”Sex and the City” och småroller i äldre grejer som ”Ed Wood”. Viktigast för mig personligen var att hitta någon med bra attityd, som tycker det är kul. Vi ringde och snackade, sedan träffade jag henne i New York och det kändes bra med en gång.
För många är hon fortfarande Carrie i ”Sex and the City”, var det som en stämpel som du behövde tvätta bort?
- Jag såg inte det som ett hinder. Vi båda tyckte att det var en kul roll hon skulle spela. Jag ville inte göra en glamorös, modemedveten kvinna som Carrie Bradshaw är, utan en skrynkligare variant av en New York-kvinna. Hon ska vara lite pretto, skrynklig och komma med en massa bagage, och då menar jag inte bara väskor. Det var vi båda överens om.
Hur hittade du Rosie Day?
- Det hände i sista sekunden. Jag befann mig i Italien och förberedde, bland annat skrev jag manus om nätterna och rekade platser. Hela förarbetet var extremt kort och väldigt rörigt. Det var ingen riktig styrsel på castingen heller. Vi behövde hitta en amerikansk tjej, men som bodde i Europa av något skäl, troligen för att filmen var en samproduktion. Jag såg Rosies audition och hon kändes trovärdig som dotter till Sarah. Många av förslagen jag fick var storbystade fotomodeller med saker i läpparna… Jag ville ha någon liten, ettrig och rough. Hon ska vara lite knasig. Rosie hade bra attityd och var gullig, som en liten seriefigur. De är fina ihop i bild om än väldigt olika.
Jag ser flera svenska namn i förtexterna, har du lånat med dig gamla kollegor?
- Min syster (Moa Li Lemhagen Schalin, reds.anm.) var på plats som kostymör. Moa har varit med mig på många filmer. Annars var många i teamet från andra länder, som Spanien och Ungern. Men ett av mina krav var att klippa filmen i Sverige, så även ljudet och mixningen gjordes i Sverige.
Har du fått friheten att göra den film du ville göra?
- Inte riktigt. Men det är inte för att producenten la sig i. Den här var mycket lågbudget, på en helt annan nivå än vad jag är van att jobba i. Man måste ha ordentligt med tid på sig för att reka och casta. Den här gjordes hastat och lite på en höft. Det blir mycket svårare då. Man fick improvisera mycket på plats, medan jag gillar att vara ordentligt förberedd. Det blev en film, men det var ganska svårt.
Blir det fler internationella filmer för dig? Vad tar du med dig till nästa gång?
- Det blir det nog, men ingenting som är klart just nu. Jag förbereder en ganska stor svensk film som ska bli kul att göra. Jag kan inte säga mer just nu. Det är en större apparat, så som jag vill jobba. Mer pengar och mer muskler.
- Men nästa gång ska jag vara mer noggrann med att det är ett bolag som har gjort mer film, och som är intresserade av att jobba mer omsorgsfullt med filmen och inte bara snabbproducera något och kränga ut det.
Blev det kanske ändå några roliga minnen från inspelningen?
- Hur mycket som helst! Allt var ju absurt. Att jobba med Claudia Cardinale, denna diva som har varit med i allt, från Leone till Fellini. Hon är en sexsymbol på ett märkligt sätt, eller för förhåller sig så själv. Hon var mer intresserad av att småprata med fans än att spela in scener. Hon drog anekdoter hela tiden. När man säger ”Tystnad, tagning” och sedan ”Rolling!” kunde hon säga: ”Ah! Rolling Stones. I know them.” Hon namedroppade kända namn hela tiden. En väldigt rolig men speciell kvinna.
- Det känns som att allt var ett enda kaos, jag har försökt förtränga mycket. Men en del absurda grejer hände när Sarah, Raoul Bova och jag gick och käkade under en paus. De fick spärra av ett torg eftersom så mycket fans tryckte på. Vi kunde inte gå tillbaka till bilarna. När vi repade dök paparazzis upp hela tiden, de kunde gömma sig i hus en kilometer bort. Den karusellen är man ju inte van vid, jag är glad att vi slipper den hysterin i Sverige. Men i Italien var det helt galet.
Ella Lemhagens film ”All Roads Lead to Rome” med Sarah Jessica Parker, Rosie Day, Raoul Bova och Claudia Cardinale finns nu ute att streama.
