5 risiga filmer som jag skäms över att älska

Om jag säger att en film är dålig syftar jag nödvändigtvis inte på låga produktionsvärden eller att en film inte har åldrats väl. Utan jag menar hellre den sorten som kan klyschiga eller smöriga, dåligt skrivna och löjligt osammanhängande, klumpigt filmade eller horribelt utstuderade - skitfilmer, på ren svenska. 

I de exempel som följer tänker jag blotta alla mina skelett i garderoben, hur pinsamt den än må vara. Säsongen börjar ju faktiskt ändå närma sig för lite vårstädning. Kalla det självbevarelsedrift om ni vill, men det handlar egentligen bara om morbid nyfikenhet; finns det någon annan därute som håller någon av dessa filmer varmt om hjärtat?

 

 

 

Daltons jobb är att resa runt i landet och återställa ordningen i klubbar och barer där det har gått utför. En slags våldsbenägen mångsysslare som mestadels fungerar som utkastare av patrask. Han senaste jobb tar honom till baren Double Duce i Missouri, där han får sitt tuffaste uppdrag någonsin - tack vare att han måste tampas med den högt uppsatte skurken Brad Wesley och hans lakejer. Dalton har nävar av stål men också ett hjärta av guld, vilket traktens lokala doktor får uppleva - som gestaltas av den före detta blonda fotomodellen Kelly Lynch. Vid hans sida dyker också Sam Elliots karaktär Wade upp, som är gammal i gamet när det kommer att slänga ut berusade folk på rumpan.

Det är väl klart att jag älskar "Road House". Varför skulle jag inte göra det? Den har ju allt; klyschiga bad-guys, löjlig dialog, generisk bluesmusik, karate - och killen från "Dirty Dancing" också. Det var faktiskt inget fel på Patrick Swayze som skådis, och även fast han gjorde en rad action-filmer i sin karriär kändes han just i denna filmen malplacerad på något sätt. Det är svårt att sätta ord på varför. Kanske är det för att alla i den här filmen kändes som karikatyrer av sig själva - med undantaget av Sam Elliott. Iklädd sin ikoniska mustasch och stripiga hår passade han som handen i handsken som den gamla ringräven som kommer till Swayzes undsättning.

 

Hursomhelst är här en film med en handling man kan stöta på i tusentals andra produktioner; den stiliga hjälten med ett dilemma, den äldre mentorn som ska vägleda honom, det fagra kärleksintresset och den helt igenom ruttna skurken. På något sätt räcker det receptet, för då och då vill man helt enkelt bara trycka i sig en cheeseburgare från McDonalds istället för att smutta på ett glas vin och avnjuta rysk kaviar - eller om den liknelsen inte faller i smaken, se Swayze sparka röv.

 

 

 

Om ni någonsin skulle bli permanent förblindade av en explosion så oroa er inte. Det enda som kommer hända är att du blir jättebra på att hugga itu pistoler och skurkar med samuraj-svärd. Iallafall är det så enligt "Blint raseri".

 

Rutger Hauer spelar Nick Parker, en amerikansk soldat som förlorar synen i stridens hetta i Vietnam. Väl där hittas han av en grupp bybor som tar hand om honom tills han är på fötterna igen. För att vara extra schyssta slänger de in en intensivkurs i hur man blir en blind svärdskämpe. När han kommer tillbaka till USA bestämmer han sig för att hälsa på en gammal vapenbroder, men snubblar in en hel del trubbel när ett ett gäng oansenliga individer dyker upp och mördar hans väns hustru. Han måste göra sitt bästa för att beskydda den kvarlevande sonen och rädda sin vän som är i skurkarnas grepp.

När jag ser den här filmen på papper så borde jag nästan hata den. Inte minst för att den lånar alldeles för mycket av "Zatoichi"-franchisen - en japansk film-serie som handlar om en blind samuraj. Men också för att den känns så banal. En blind man med näst intill superkrafter må funka i japansk filmkonst eller i en serietidning, men det borde det inte göra här. Dock varje gång jag tittar på den här filmen skrämmer jag livet ur mig själv. För jag kan inte låta bli att tyckte det är svincoolt. Jag ryser nästan av välbehag Hauer slaktar sig fram genom lakejerna.

Speciellt salig blir jag när den råbarkade underhuggaren Slag - spelad av den före-detta tungviktsboxaren Randal "Tex" Cobb - slänger ur sig repliken: "That butter knife ain't gonna stop no bullit". Spoiler alert: han hade inte helt rätt.

 

 

 

Fyra år innan "The Matrix" trasslade Keanu Reeves in sig i sci-fi-filmen "Johnny Mnemonic"; en drullig framtidsvision där Reeves spelar kuriren Johnny som har 80 gigabyte data implanterat i huvudet som han måste ta från punkt A till B (tyvärr var det den enklaste metoden då de inte verkade ha externa hårddiskar i denna framtidsvision). För att göra saken värre är yakuzan också på jakt efter Johnnys huvud. För att göra saken ännu värre så riskerar hela hans psyke att erodera och ta kål på honom om han inte extraherar datan i tid.

Förbiser jag hur sunkig hela produktionen är så finner jag ett riktigt underhållningsvärde, möjligtvis för att jag är 80-talist och växte upp med filmer från den eran, och på så sätt byggde upp en tolerans för sånt här trams. Ett annat skäl är att jag tycker "Johnny Mnemonic" är ofrivilligt rolig. Vart hittar man annars till exempel en galen cyber-präst som livnär på sig att predika för människor och samtidigt ha ihjäl dem, signerat Dolph Lundgren? Eller en yakuza-torped som döljer en livsfarlig lasertråd under nageln? Svaret är onekligen ingenstans.

 

 

 

Rymdvarelser som av något skäl tar skepnaden av clowner invaderar den amerikanska småstaden Cresent Cove. Killen som av något skäl heter Mike Tobacco tar på sig uppdraget att stoppa dem. Vi får följa Mike när han tillsammans med sin flickvän flyr från ett antal olika faror, vissa mer påtagliga än andra, såsom popcorn-kanoner och ballongdjur. Men det är inte så gulligt som det låter, då rymdvarelserna ämnar att fånga invånarna i sockervadds-kokonger så dom kan äta dem levande. 

Vad får man då om man tar ett stycken flygande cirkustält, ett gäng enfaldiga poliser, en skvätt monster-clowner och en hyfsad mängd blod? Svar: en film som kanske har lite för mycket självdistans. Men det är ändå på något sätt otroligt obehagligt. Filmen har gett fasiken i regelboken och gjort sin egen grej. Det är väl kanske därför den är så fascinerande. Möjligtvis. Kanske. Eller nej. Vid närmare eftertanke så är skälet hellre att det handlar om monster-clowner som äter människor levande i sockervadds-kokonger och är är beväpnade med popcorn-kanoner!

 

 

 

Mortal Kombat! Du dun du-du-dun. Baserad på tv-spelet med samma namn, här lär vi känna Lui Kang som är ute efter hämnd efter att den mäktige kung-fu-trollkarlen Shang Tsung har ihjäl hans brorsa. Som tur är anordnar Tsung en turnering där jordens öde står på spel. Eller ja, kanske inte låter så tursamt, men Kang får iallafall chansen att ställa saker till rätta när han dyker in i tävlingen - tillsammans med ett gäng andra kampsports-utövare som ovetande får i uppdrag att försvara jorden.

Min förkärlek till den här filmen har väldigt lite att göra med regissören Paul W.S. Anderson - som jag egentligen inte har någon kärlek till alls - och mycket mer att göra med de tv-spel som jag åtnjöt i min ungdom. Allt filmen behövde göra för att uppfylla mina kriterier var att inte vara så genomrutten som filmatiseringarna av "Super Mario Bros," och "Street Fighter". Som tur var satte den här filmen ribban åtminstone en aning högre.

 

Action-sekvenserna är ändå något korta och otillfredsställande, samt koreografin stundtals undermålig (speciellt i filmens klimax). Skådespelarinsatserna nämner vi inte. Dock detta så kan jag inte släppa den här filmen; det är som att jag befinner mig i en återkommande mardröm där jag har tappat all uppfattning av vad som gör en film bra. Den här filmen är inte bra. Men den innehåller dock en ninja som kan skjuta levande harpuner ut ur sina handflator. Knepigt beslut.