Parodifilmens uppgång och fall

I denna krönika kommer jag att fokusera på den amerikanska parodin under 70-talet fram till tidigt 2000-tal. Dels för att det är en intressant period då genren fick en stor dos adrenalin injicerat, och dels för att det är de filmerna jag har vuxit upp med och älskar djupt.

Den amerikanska komedin av idag ser väldigt annorlunda ut jämfört med 80- och 90-talet då jag växte upp. Samhällsklimatet har blivit hårdare och ribban höjts rejält för vad som passerar genom klipprummen. Ta John Cenas berömda scen i ”Blockers” (2018) som ett exempel, ett av många, på hur Hollywood-komedin mår idag.

I mina ögon så mådde den betydligt bättre förr. Nu är den för desperat, för påstridig och för vulgär. Jag saknar det oskuldsfulla och ”naiva” från 80-talet, samt till en viss del det ironiska från 90-talet. Men jag är väl inte dum heller, jag förstår att de filmer som jag glorifierar är barn av sin tid. Om filmskaparna hade verkat idag så skulle resultatet ha blivit annorlunda eftersom de skulle haft andra förutsättningar att jobba med.

Åter till ämnet. Åh, min ungdoms älskade parodier! Som jag och brorsan har skrattat oss fördärvade åt Mel Brooks filmkavalkad, Lloyd Brigdes absurda one-liners och Ted Striker med sina ”drinking problems” i ”Airplane!” (”Titta vi flyger” på svenska).

 

 

 

Jag tror att det finns – och alltid kommer att finnas - ett behov av att driva med populära filmer eller överanvända klichéer. För att ta ett exempel; en kamera som förflyttar sig rakt genom ett fönster eller till och med genom en människas kropp. Vi accepterar det eftersom vi förväntas tänka bort kameran som ett fysiskt föremål. En parodi kan däremot låta kameran krossa fönstret eller krocka med en av karaktärerna.

En av mina favoritscener kommer från ”Return of the Killer Tomatoes” (1988) där regissören avbryter en scen halvvägs in i filmen på grund av att pengarna har tagit slut. En ung George Clooney föreslår då produktplacering som en lösning. Mer tänker jag inte avslöja för att undvika spoilers, men scenen är en modern klassiker i min mening:

 

 

 

1974 gjorde Mel Brooks sitt stora genombrott med ”Blazing Saddles” (”Det våras för sheriffen” på svenska) samtidigt som Monty Python gjorde långfilmsdebut med ”Monty Python and the Holy Grail”. Två tidlösa klassiker cementerade parodin som en genre att räkna med!

”The Producers” (1967) var Mels regidebut men det tog aldrig fart förrän någon kläckte idén att använda den svenska översättningen ”Det våras för Hitler” vilket var – på sätt och vis - starten på en ny franchise. Mel är fortfarande aktiv bland annat som röstskådespelare, och trots sin aktningsvärda ålder på 92 (!) år vägrar han att pensionera sig.

 

 

Vidare till 80-talet som öppnade stort med ”Airplane!” (”Titta vi flyger”). En lyckad katastroffilms-parodi som lånade mycket ifrån ”Zero Hour” (1957) och ”Airport” (1975).

”Titta vi flyger” blev en succé både ekonomiskt och kritikermässigt, men ännu viktigare; den introducerade Leslie Nielsen som komiker på vita duken. En seriös skådespelare som jobbat i branschen sedan 50-talet fick en ny skjuts i karriären när regissörstrion Zucker/Abrahams/Zucker -eller ”ZAZ” som de också kallas – ”upptäckte” honom.

De gav honom senare huvudrollen i serien ”Police Squad” där Leslie formade den karaktär han skulle stanna kvar i för resten av sin karriär. Leslie Nielsen fortsatte att spela samma roll (bland annat i ”Den nakna pistolen”-filmerna och Mel Brooks svanesång ”Dracula: Dead and Loving it”) fram till sin död år 2010.

 

 

 

Jim Abrahams växte upp i Wisconsin tillsammans med bröderna Jerry och David Zucker. Denna vänskap ledde till filmens värld och vidare till deras stora genombrott ”Airplane!”. Många anser att ”Airplane!” är crème de la crème av parodier och jag är villig att hålla med.

Vännerna spann vidare på sin framgång. Efter serien ”Police Squad!” kom ”Top Secret!” (som var, förutom Val Kilmers debut, den sista filmen de regisserade tillsammans alla tre) och senare ”The Naked Gun: From the Files of Police Squad!”. På senare tid har David Zucker fått nöja sig med att regissera eller producera uppföljarna till ”Scary Movie”.

 

 

Jim Abrahams regisserade ”Hot Shots!” (1991) med Charlie Sheen och Cary Elwes i huvudrollerna. En minnesvärd parodi på ”Top Gun” (glöm aldrig mat/sex-scenen!). Sedan ”Hot Shots! Part Deux” med Sheen som affischnamn samt uppföljaren till ”Den Nakna Pistolen”.

”Galaxy Quest” från 1999 var en fyndig och välgjord Star Trek-parodi. Eller mer av en subtil ”parodi” där storyn har många referenspunkter med den klassiska rymdsåpan. Men där slutar också Den Gyllene Eran. Parodin kom att förändras i grunden året därpå och jag har sett många – speciellt ifrån den yngre generationen – rynka på näsan åt genren idag. Med all rätta!

 

 

Vad hände då när mänskligheten trädde in i det nya milleniet? ”Scary Movie” hände, naturligtvis. Scary Movie, Läskiga Filmen. En parodi av slasherparodin ”Scream” från 1996. Filmen som cementerade catchphrasen ”whazzuuuuup!” i populärkulturen (de plockade upp den ifrån en Budweiser-reklam). Filmen var skriven, regisserad och framförd av familjen Wayans.

 

Marlon Wayans ("Scary Movie").

Publiken tog emot ”Scary Movie” med öppna armar. En succé som ledde till hela fyra uppföljare; den senaste släpptes 2013, då få - om ingen - orkade bryr sig längre. Genren blev nu nämligen, likt artärerna i en människa med överviktsproblem, igentäppt av skräp. Det finns några ljusglimtar under senare år (som zombie-parodin ”Shaun of the Dead”) men de är få och utspridda.

 

 

Året därpå blev ”Not Another Teen Movie” framgångsrik vilket kvickt ledde till nya kloner; ”Date Movie”, ”Epic Movie”, ”Superhero Movie”, ”Disaster Movie” och så vidare. Jason Friedberg och Aaron Seltzer hade äntrat scenen. De producerade kvickt dynga på löpande band sedan de, som medverkande i "Scary Movies" writing team, tröttnat på att deras egna ideér blivit förbisedda.

Familjen Wayans lämnade båten efter ”Scary Movie 2”. Kvar på scenen blev endast duon Friedberg/Seltzer som med sina filmer körde sitt koncept. billiga b-filmer som parodierar populära filmer och trender, stenhårt ner i botten. Utan kärlek till originalen, med hån istället för omtanke, beväpnade med de lägsta formerna av humor, har de lyckats förstöra en hel genre. De satte den sista spiken i kistan där liket nu ligger och ruttnar.

Men allt går i cykler och jag tror att även parodifilmen kommer att få ett uppsving igen en dag. För genren behövs verkligen. Det är dags att parodin tar steget bort från Youtube och upp på biodukarna igen!

 

 

Dessa filmer har jag inte nämnt tidigare i texten. Alla rekommenderas mycket varmt!

Från 70-talet: ”The Silent Movie” (”Det Våras för Stumfilmen”) och ”High Anxiety” (”Det våras för galningarna”), ”Life of Brian” (”Ett herrans liv”), ”Murder by Death” (”Släpp deckarna loss, det är mord”).

80-talet: ”Dead Men Don’t Wear Plaid” (”Döda män klär inte i rutigt”), ”This Is Spinal Tap”, Space Balls” (”Det våras för rymden”), ”Clue” (”Mordet är fritt”), ”Weird Al Yankovic’s UHF”.

90-talet: ”Loaded Weapon 1” (”Laddat vapen 1”), ”Fatal Instinct”, ”The Silence of the Hams” (”När skinkorna tystnar”), ”Robin Hood: Men in Tights”.

 

David Andersson

Har du fler sevärda parodier att tipsa om?