Påstår någon i din närhet att du spenderar alltför mycket tid framför tv:n? Att den överlastade bokhyllan när som helst kommer att rasa ihop på grund av alla de DVD-boxar du genom åren samlat på dig? Spenderar du varje månad hundratals kronor på diverse streamingtjänster? Då delar vi samma besatthet, du och jag. Vi som låtit oss förtrollas av tv-seriernas magiska och uppenbart beroendeframkallande värld.
Det går inte att ta miste på tecknen. Vi som missbrukar tv-serier är mer eller mindre okontaktbara under måndagar då många av de senaste avsnitten från USA rullas ut på HBO Nordic. För att inte tala om dagarna efter att Netflix släppt en ny säsong av serier som ”Orange is the New Black”, ”Bloodline” eller ”House of Cards”. Då når dekadensen ofta oanade höjder med hämtmat, glass och popcorn som främsta näringsintag. Inställda middagsbjudningar och fester på grund av plötslig ”migrän” eller ”förkylning” är snarare regel än undantag under sådana perioder.
Problem uppstår genast om vi gör misstaget att börja kolla på en serie tillsammans med en vän som konstant tycks ha andra, ”viktigare” saker för sig – som till exempel att sova. Att försöka hålla jämna steg med oss som inte bara kan se ett avsnitt för att sedan gå och lägga oss är nämligen en helt omöjlig uppgift. Vi har sannolikt avverkat alla avsnitt (samt eventuellt extramaterial) innan vår slöa vän ens hunnit halvvägs genom första säsongen.
Tvingas vi av något skäl förklara vår intensiva relation till HBO, AMC eller Netflix har vi ett par olika knep att ta till. Synnerligen förtjusta är vi följande plågsamt överanvända mening: Tv-serien är den nya romanen!
Med detta vill vi ha sagt att det är utvecklande och bildande att titta på ”Game of Thrones" och ”Suits”. Att vi faktiskt blir smartare av alla dessa timmar vi tillbringar framför tv- och dataskärmar. Och i ärlighetens namn, vem kan hävda något annat? Kultursidor svämmar över av texter om populära tv-serier och över klingande vinglas på middagar diskuterar man i lika hög grad Frank Underwoods framfart i vita huset som Obamas utrikespolitik.
Somliga skulle hävda att detta pekar på en olycklig utveckling. Att vi bryr oss mindre om sådant som verkligen spelar roll i världen. Men det ena utesluter inte det andra och med tanke på dagens välskrivna tv-produktioner är det möjligt att samtidens vurm för tv-mediet faktiskt har en bildande effekt.
Ett försvarstal!
Så till dig som vecka efter vecka tvingas hitta på vita lögner för att kunna smita hem tidigare från afterworken och titta på det senaste avsnittet av ”Big Bang Theory” trots att det under senare säsonger blivit plågsamt mycket sämre; du som struntar i att solen skiner för första gången på flera veckor och stannar inne för att se om alla säsonger av ”The Walking Dead” inför premiären av den nya spinoffen; till dig vill jag säga följande:
Stå upp för ditt engagemang. Du har en viktig funktion att fylla i takt med att tillgången till kvalitets-tv ökar. Din uppgift är att vägleda alla de som vare sig har tid, ork eller mod att själva testa sig fram bland det enorma utbud som finns att tillgå. Ingen ska i onödan behöva se ”Wayward Pines” när de egentligen borde ägna sin knappa tid åt ”Bloodline”. Och ingen ska någonsin tvingas genomlida ”Jordskott” i tron om att det är ett nytt ”Twin Peaks”.
När en vän är hjärtekrossad efter ett uppbrott finns du där för att rekommendera förströelser i form av ”Girls”, ”Six Feet Under” eller ”Transparent” medan det nykära paret gör bäst i att tillsammans se om spännande och nostalgiska serier som ”Twin Peaks”, ”Arkiv X” eller ”Buffy”. Om någon avfärdar TV som skräpunderhållning harklar du dig symboliskt och föreslår att personen i fråga skaffar HBO-Nordic och påbörjar sin bildning (läs: ”skaffar sig lite jävla vett”) med att avverka alla säsonger av ”OZ” och ”The Wire”.
När samtalsämnena plötsligt tryter kring middagsbordet har du alltid ett ess i rockärmen. Alla har ju trots allt en favoritserie som de mer än gärna diskuterar då tillfälle ges. Inga problem för dig som har precis lika bra koll på ”Sex and the City” (Samantha är ju ändå för härlig!) som ”Mad Men” (Roger Sterling for president!)
I tv-mediets tidevarv utgör tv-entusiasterna med andra ord ett slags vägvisare som sprider sin visdom där och när den behövs som mest. Fler personer borde därför ta tillfället i akt och tacka en vän som alltid finns nära till hands när de vill ha tips på en serie att förlora sig i. Det vore sannerligen uppfriskande som kontrast mot det ack så fördömande: Jag förstår inte hur du hinner med att titta på så mycket tv?
Det är inte ett val förstår ni. Som med all verklig passion är det någonting som överskrider traditionell logik. En längtan som gör väntan på nästa avsnitt närmast outhärdlig.
Det må vara ett uttjatat tema, men faktum är att tv liksom film och litteratur kan vara stor konst. Och som vi alla vet; genom kvalitativ eskapism såväl flyr som förstår vi den komplexa värld vi lever i.
Mycket nöje framför rutan!
John Flygare
