Din resa från Uruguay direkt till Hollywood hände i princip över en natt. Tittar du ibland tillbaka på det hela och tänker; “herrejävlar, vad hände?”
– (Skratt) Ja, jag tänker faktiskt på det varje dag. Utan tvekan, för det är precis som du säger, det är konstigt och det händer inte direkt varje dag. Ju mer tid man spenderar i Hollywood, desto mer inser man hur svårt det är att få en film gjord. Det är svårt för alla unga filmskapare att få göra något över huvud taget, så varje film som görs i Hollywood är lite av ett mirakel. När man kommer därifrån jag kommer är det ännu mer så och det hade inte hänt tidigare, att någon därifrån får göra film här. Men Hollywood och världen förändras och blir mer och mer öppen för att höra röster från andra delar av världen, så det är inte bara jag, utan det börjar hända oftare.
Både i “Don’t Breathe” och även i “Evil Dead” finns det en riktigt stark känsla för atmosfär och ton, som för tankarna till exempelvis David Fincher och Denis Villeneuve. Hur går du tillväga för att få till det?
– Tack så mycket. Jag är inte riktigt säker på om jag vet svaret på den frågan. Vanligtvis gör man det mesta instinktivt och bara har en stark tro på att det är rätt väg att gå. Man måste placera kameran någonstans och jag placerar den där jag starkt känner är rätt ställe. Om man har rätt, då säger folk att man är duktig på att skapa atmosfär, men om man har fel gör de inte det. Å andra sidan är jag väldigt medveten om tonen och atmosfären i mina filmer, för i den här typen av filmer är det viktigt att aldrig bryta känslan, att hålla fast publiken i samma ton och stil. Jag försöker alltid säkerställa att tonen i filmen är den som jag vill att publiken ska känna, det betyder mycket. Särskilt nu för tiden när folk är distraherade av så pass många olika saker tror jag att stark atmosfär kan fånga upp publiken och få dem att vara mer koncentrerade på vad som händer på vita duken. Det är avgörande när det gäller thrillers och skräck.
Stephen Lang, Jane Levy och Fede Alvarez under produktionen av "Don't Breathe".
Absolut. Det fungerar grymt bra också, i “Don’t Breathe” är det helt fantastiskt. Filmens slut öppnar upp fältet för en uppföljare, så har det börjat snackas om en sådan och i så fall; i vilken riktning tänker du att storyn tar vägen?
– Vi har faktiskt börjat skriva uppföljaren. Vi vet åt vilket håll vi vill gå och det kommer inte vara alls så som folk förväntar sig, det kan jag säga dig. Jag vet inte riktigt när, eller om jag kommer regissera den än, det beror på hur manuset artar sig antar jag. Vi skriver det tillsammans med Rodo Sayagues, min co-writer, och vi vet precis vart vi är på väg. Allt jag kan säga är att vad du än förväntar dig att det är, är det inte. Vi följer inga regler gällande hur en uppföljare ska vara. Vanligtvis är de bara mer av samma grej, och det här är inte så alls. Ni kommer inte få se samma film igen, ni kommer få en bättre film.
Båda dina filmer är förhållandevis korta, kring 90 minuter, vilket jag älskar. Är det något som du själv föredrar när du ser genrefilmer eller är det bara så att just den speltiden lämpade sig för dessa specifika berättelser?
– Jag tänker att de blir så långa som de behöver bli, det är min preferens. Jag hatar när en film är seg eller börjar bli tråkig. Jag blir väldigt ångestfylld när jag klipper mina filmer för jag vill vara helt säker på att det inte finns något fett kvar i berättelsen, bitar som filmen inte behöver. Manuset till “Don’t Breathe” var förhållandevis kort eftersom det inte innehåller så mycket dialog. Men första versionen var längre, så det finns en hel del bortklippta scener. Jag är väldigt obarmhärtig mot mitt eget material, jag är den första som försöker döda scener som inte är nödvändiga i filmen. Oftast vill producenterna bakom en film trycka på för att korta ner slutprodukten, men i mitt fall är det jag själv som vill göra den så kort som möjligt. Jag vill få ner filmen till sin renaste form och inte tråka ut publiken.
Efter framgångarna med “Evil Dead” hade du möjlighet att ta dig an riktigt storskaligt franchise-filmskapande, men valde att köra det mer personliga spåret med mindre produktioner. Hur gick tankarna kring det beslutet?
– Efter succén med “Evil Dead” sa hela branschen till mig att göra något större, att göra en superhjältefilm eller något i den stilen. Men jag sa nej, för det var inte för mig helt enkelt. Jag vill göra någonting annorlunda och skriver hellre mina egna filmer. Det kom väldigt naturligt för mig i hela Hollywood-processen. Ja, det är sant att jag kunde ha tagit den andra vägen men varje gång jag hade de mötena så avvisade jag det bara, eller min själ avvisade det i alla fall. Ibland säger min hjärna att jag kanske borde ta mig an något sådant men då kommer min själ in och säger att “nej, det här är inte för dig”. Därför har det aldrig blivit av, utan jag började jobba med “Don’t Breathe” istället och det blev filmen jag tog mig an.
– Jag tror inte riktigt på att man måste göra en större film än den förra man gjorde bara för att vissa säger det, eller för att du kan göra det. Många tänker så, men jag gör inte det. Jag tror bara att man måste göra den film som känns rätt, den film man tror på. Inget där ute kändes bättre för mig än “Don’t Breathe”, så jag bestämde mig för den. Vi var dock väldigt medvetna om riskerna med att gå på motsatt håll, ett mindre håll. Vi hade ingen känd titel, inget varumärke, men det fungerade för oss och förhoppningsvis kan det inspirera andra att följa magkänslan istället för vad andra säger. Det var inte rätt tillfälle att göra något större nu helt enkelt, men någon annan gång kanske.
Fede Alvarez och Elizabeth Blackmore under arbetet med "Evil Dead".
Det har ryktats en del om att du ska regissera nästa del i den amerikanska “Millennium”-serien. Får du kreativ frihet i den typen av projekt eller krävs det en sorts emulering av det David Fincher gjorde i den första? Hur balanserar man det?
– Ja, ryktena stämmer. Vi pratar om det med filmbolaget men det kan bara bli av om det blir på våra villkor, och de känner oss nu, vi har gjort två filmer tillsammans och de vet hur vi jobbar. Så det är bara möjligt om vi inte behöver imitera någon, för vi vill skapa något eget. Vi måste givetvis hålla oss till grunddragen i storyn, men om vi gör filmen kommer det bli väldigt personligt och vår egen version av det.
Det har också pratats lite om en adaption av Ed Brubakers serie “Inkognito”, hur går det med den?
– Ja, den har vi skrivit och det är något som vi håller på att utveckla nu. Vi började skriva manuset för två år sedan och gillar det riktigt mycket. Vi har kommit till en punkt nu där det finns så otroligt mycket superhjälte-material på marknaden och just den här serieromanen är en sorts reaktion kring det, det är lite av en anti-superhjälteserie och det är därför vi gillar den. Den är anti hela Marvel-grejen och det älskar vi. Vi får se lite, den är inte redo än men vi fortsätter att jobba på den och det vore riktigt kul att göra den framöver.
Du har pratat en del tidigare om din dragning till science fiction och att eventuellt regissera något i den stilen. Genren är väldigt bred, så vilken typ av science fiction skulle du vilja ta dig an?
– Ja, sci-fi är så otroligt brett och jag älskar det. Mitt Hollywood-äventyr tog ju sin början med en kortfilm i den genren, så jag älskar den typen av grejer. Vi är hela tiden på jakt efter den storyn, men vi har inte hittat den än. Vi har dock några projekt och manus på gång, så vi får se när tiden kommer. Jag tror det kommer bra science fiction-tider framöver också, eftersom det bästa i genren ofta är en sorts kommentar kring samhället. Sci-fi gynnas av att saker och ting händer i världen så att filmerna kan komma in och göra någon sorts yttrande kring det. Med tanke på hur saker och ting går nu, med en så snabbt förändrande värld, kan det finnas möjligheter för science fiction att berätta något nödvändigt.
Absolut, kanske lite anti-Trump-material?
– (Skratt) Exakt.
