De ökända filmlicensspelen återkommer med jämna mellanrum tillsammans med storfilmerna. Trots den extremt hårda kritiken spelen bemött, så har det inte hindrat vårens stora filmlicensspel från att se dagens ljus. Spel baserade på "The Amazing Spider-Man 2" och "Godzilla" har fått fans överallt i världen att bli rosenrasande. Men detta är inte första gången filmspel blir bemötta på det här sättet - så varför fortsätter detta ske? MovieZine har kontaktat Petter Hegevall, chefredaktören på Gamereactor för att ta reda på svaret.
I en inbiten hardcore-spelares ögon så ser man inte på filmlicensspel och tänker på bra saker. De förknippas oftast med hemska upplevelser där man nästan parodiserar filmens innehåll. Det märkliga ligger i att dessa filmer som man väljer att släppa filmspel till är oftast blockbusters som levererar. Ackompanjerat med dem här enorma filmerna så kan det falla en som en mycket märklig sak att spelen som bygger vidare på filmerna blir förfärliga, om man nu ser det från kritikernas håll.
När vi frågar Petter Hegevall, chefredaktören på Gamereactor, om vad han känner när ordet filmlicensspel dyker upp så får han väldigt blandade känslor.
- För min egen del så är det så pass skevt. Filmlicensspelen har bland de sämsta spel som gjorts, men samtidigt en tvärtemot-effekt. För de få filmspelen som jag har haft roligt med kan verkligen kallas för guldklimpar.
Och utan att tveka nämner han snabbt några makalösa spel:
- Golden Eye, Chronicle of Riddick-spelen och Wolverine: Origins är några exempel.
Det intressanta ligger i det han säger senare när han berättar att under hans tid som recensent så har han haft äran att recensera 250 filmlicensspel där ungefär 5-6 stycken verkligen varit bra.
Filmlicensspelen behöver inte vara dåliga. Hegevall hävdar att "de få spelen som är bra, kan mätas upp mot ett flertal andra kända spel och klassas som mästerverk mot dem". Och bara där har vi kommit fram till att filmlicensspel inte är en dålig sak.
Men vad är det som går fel när man försöker kombinera spelen med filmerna? Varför kan inte något så interaktivt som ett spel kunna se ut och kännas bättre än filmen?
- Spelen får alldeles för lite tid på sig att bli färdiga, svarar Hegevall utan att blinka. Det brukar ligga omkring fem till sju månader bakom produktionerna på filmlicensspel. Ett exempel är ju Iron Man-spelet som släpptes i samband med filmen där utvecklarna fick endast sju eller åtta månader på sig att färdigutveckla produkten.
Som ni kanske har listat ut så blev inte Iron Man-spelet en hit hos hardcore-spelarna.
Men det hela går runt från ett marknadsföringsperspektiv. Det är inte särskilt oftast de stora utgivarna (THQ, Activision för att ta några exempel) tar sig an tiden att finpolera och släppa perfekta produkter när de enorma pengarna kommer rulla in trots allt.
Hegevall tillägger något som lär skrämma hardcore-spelarna:
- Det läskiga är att om man nu jämför hur mycket filmlicensspelen tjänar in och sätter upp det mot till exempel Zelda-spelen, som då är bland hardcore-spelarnas favoriter, så gör filmlicensspelen en enormt mycket större vinst i pengar. Trots den enormt negativa kritiken.
Här är vår lista på filmspel som är värda att spana in (förutom ovan nämnda titlar):
Scott Pilgrim vs. The World - Ett mästerlig beat 'em up som tar ett enormt stort avstånd från hur filmen ser ut, och fokuserar på serietidningen. Förutom ett av spelvärldens bästa soundtracks så utlovas en massa spelglädje i form av en hög svårighetsgrad, tjusig design och co-op.
Peter Jackson's King Kong - En väldigt intressant och djupare tur på Skull Island som presenterades i "King Kong" från 2005. Förutom att man berättar exakt samma historia som filmen så får man på riktigt vara där och ta del av öns galenskaper och skräck, samtidigt.
Ducktales - När den kända tv-serien från 80-talet bestämde sig för att ge sig ut på spelmarknaden så lade dem sin tillit i de briljanta skaparna av Mega Man spelen. Flera av de saker som gör Mega Man till en så unik spelserie syns till här, till exempel valet att spela den bana du vill redan från början. Med ett snortight gameplay och superb musik så blir detta en instant klassiker.
Aladdin - När vi ändå nämner Ducktales så kan man lika gärna rekommendera denna pärla. För i början av 90-talet så bestämde sig Disney för att pumpa ut en massa kvalitéspel i samband med deras filmer. Grafiken var bland det bästa på sin tid, med fenomenala actionsekvenser. Aladdin innehåller även några oförglömliga banor, som till exempel några fartfyllda sekvenser på den flygande mattan och den Indiana-Jones inspirerade banan där man flyr från en enorm sten.
Toy Story 3 - En massa underhållning utlovas till de som ännu inte testat Toy Story 3. Ett perfekt exempel på att barnspel även kan passa vuxna. Simpliciteten blir en del av det goda i denna klimp av lycka. Att bygga sin egna stad och leka runt bland invånarna var fantastiskt roligt. En god vän till mig beskrev det med: "Det är ungefär som GTA, fast för alla"
Batman Arkham-serien - Finns inte mer att säga här än att detta är de absolut bästa Batman-spelen. Iväg och spela!
The Walking Dead - Förra årets största hit inom spelvärlden. Vinnaren av nästan varenda pris i "game of the year"-kategorin. Mästerlig komposition av balans mellan film och interaktion. En känslomässig berg- och dalbana som är ett levande exempel på att spel har mycket gemensamt med film.
E.T - Känt som världens absolut sämsta spel. Klart du ska spana in det.
Vilket filmlicensspel håller du närmast hjärtat? Kommentera nedan.
Sebastian Candia
