Filmmaraton! Min långa helg med Nicolas Cages 5 sämsta filmer

Två filmpremiärer på en månad; det är vi inte bortskämda med. Ok, lite kanske med tanke på att Nic Cage medverkat i fyrtiosex filmer de senaste tio åren. Det innebär således en produktionstakt på 4,6 långfilmer per år vilket i sig får betraktas som ihärdigt. Lustigt nog sammanfaller produktionstakten med snittbetyget för hans filmer under denna period; det ligger någonstans runt 4/10 på IMDb.

 

Med rätt regissör och manus är Nicolas Cage fantastiskt bra. Tyvärr krävs det numera tio riktigt pissiga direkt till DVD-filmer innan vi bjuds på något med lite känsla och inlevelse.

I vad som bara kan betraktas som ett straffuppdrag för lång och dålig tjänst skall jag tillbringa helgen med några av Nicolas mer sentida filmer som fått lägst betyg av både fintyckare (kritiker) och publik (pöbel). För att chocken inte skall bli för stor börjar vi dock med något lite mer bekant. Något äldre men absolut i paritet med övriga på listan med sitt snittbetyg på 3,7 av 10 på IMDb:

 

 

 

Nic Cage-frisyr för dagen: Svart, nyklippt och lite krusigt. Överdos av balsam.

Förväntningar: Var den verkligen så dålig? Ytterligare ett bevis på att jag aldrig bör kallas in som vittne vid brott.

 

Utfall: Hur full var jag när jag såg filmen för fjorton år sedan?

 

Fredagen inleds aggressivt och vagt bekant med den enda filmen i mitt maraton jag sett tidigare. Detta tillfälle var när filmen släpptes 2006 så tänker att ett återbesök kan vara på sin plats. Har för mig att jag då tyckte att den var helt ok. Å andra sidan kommer jag inte ihåg vad jag gjorde igår så jag lär inte vinna några minnestävlingar direkt. Några tusen memes och best of-kavalkader på Youtube har också satt sina spår; är “The Wicker Man” verkligen så kass?

Låt mig innan jag besvarar frågan ovan passa på att berömma MovieZine-recensenten som för tolv år sen delade ut betyget 4/5 till ”The Wicker Man”. Detta menar jag helhjärtat och utan sarkasm; man skall gå på känslan man har i kroppen när man sätter betyg. Känner man sig underhållen är det bara att smacka på. Fyra av fem är att sticka ut hakan en bit. Mycket bra! För underhållen blir man; bara inte på det sätt man väntat sig.

Nicolas tar sig här an rollen som Edward Malus (subtilt efternamn); en polis som vilar upp sig och knaprar piller efter en olycka i tjänsten. Han får ett brev från en gammal flamma där hon ber honom hjälpa till att hitta en försvunnen flicka. Det visar sig att hon tillsammans med ett ruggigt skumt gäng kvinnor bor på en isolerad ö helt skild från övriga samhället. Där lever de som på den gamla goda tiden; självförsörjande och med en förkärlek för keltiska gudar och biodling.

Det går att sammanfatta “The Wicker Man” relativt snabbt. Nicolas Cage irrar omkring på ön, först till fots och sedan på cykel. Sedan stjäl någon hans cykel varpå han besviket stapplar vidare. Han letar ledtrådar utan större framgång och lyckas hitta fel ton i varje scen han medverkar i (vilket är i princip alla i filmen). Misstänker att Nicolas försökt väga upp öbornas brist på reaktion i alla samtal de för (de är sådär religiöst fromma och lugna) genom att spela över å det grövsta. Det funkar sådär. I så gott som varje bildruta är det som att han reagerar på något som hänt i en helt annan film.

 

Mot slutet eskalerar det mot vad som numera är filmhistoria: Edward infiltrerar sekten iklädd björnkostym, springer fram till en kvinna och delar ut en rak höger. Detta följt av den fantastiska “Oh no, not the bees”-scenen. Vad som faktiskt är ett ovanligt mörkt och brutalt slut på en bredare Hollywoodfilm blir lite svårt att ta på allvar.

Betyg: Ett inavlat bi av fem möjliga.

 

 

 

Nic Cage-frisyr för dagen: Överdos av Hennas “Jet Black” i sällskap av fult 90-talsskägg. Harry Potter-brillor FTW.

Förväntningar: En övernaturlig thriller om en spökande spegel på ett gammalt motell.

 

Utfall: Ett mordmysterium utan mystik, logik, naturliga eller övernaturliga element.

Ok, jag skall erkänna att jag läste delar av filmens synopsis lite för snabbt: “I källaren upptäcker Ray en undangömd dubbelsidig spegel. Han blir mer och mer besatt av de mystiska skeendena på andra sidan spegelglaset och det sätter hans äktenskap, mentala hälsa - och liv - på spel.”

Jag hade fritt fram att välja filmer till mitt sorgliga maraton och tänkte att “Looking Glass” kunde vara lite eggande. Bakgrundshistorien är att Nics karaktär Ray med fru köper ett gammalt motell ute i öknen för att komma över deras dotters död. Så långt allt väl. Jag tolkade sammanfattningen (lite förhastat) som att spegeln skulle vara en portal till andra sidan eller så; det borde åtminstone bjuda på lite underhållningsvärde. Ordet “dubbelsidig” registrerades inte av min panikslagna hjärna, fullt upptagen med att minimera lidandet helgen skulle bjuda på.

När den övernaturliga dimensionen fortfarande lös med sin frånvaro en timma in i filmen anade jag oråd. Plötsligt hade jag en ny film att ta ställning till; något slags simpelt mordmysterium. Dock med avsaknad av mord, spänning eller sånt som brukar göra mordmysterium intressanta.

 

Det hela går ut på att Ray hittar en tvåvägsspegel i ett av motellens rum. Under resten av filmen får vi följa honom när han gluttar på hotellgäster som har sex. Någon mördas i rummet också tror jag. Det lutar åt det då hela slutar i en klassisk “whodunnit” av sämre sort. Det är mindre svårt att lista ut vem mördaren är när filmen består av typ tre karaktärer som har repliker.

Till andra höjdpunkter får räknas när Ray drömmer att han får en avsugning av deras 60-åriga mexikanska städerska. Varför? Ingen vet. Hon verkar för övrigt vara deras enda anställda; det måste vara jobbigt att driva en dygnet runt-verksamhet på en person. För hans fru gör fan inte många knop; hon verkar mest mysa runt och ha fullt upp med att vara passivt aggressiv.

 

Avslutande punkter från mitt anteckningsblock: Rays outsinliga garderob av fula tröjor, det faktum att mördaren lämnar en död spädgris i motellpoolen samt de otaliga lösa trådar som lämnas därhän efter den antiklimatiska finalen. Förklaringar till vad som hände får man leta efter på annat håll.

Betyg: 14 års olycka.

 

 

 

Nic Cage-frisyr för dagen: Brunsvart pilotfrisyr med fula polisonger.

Förväntningar: Ytterst onyanserad kristen propaganda med dåliga specialeffekter.

 

Utfall: Ytterst onyanserad kristen propaganda med dåliga specialeffekter.

Lördag kväll och planen är att riva av resterande tre filmer här och nu. Ambitiöst eller klassiskt självskadebeteende? Gränsen är hårfin. Förvirringen är nu total på många sätt.

 

“Left Behind” är en nyinspelning av filmen med samma namn från 2000; då med Kirk Cameron i huvudrollen. Samma Kirk som producerade och spred julstämning i ökända “Saving Christmas” (2014). Filmerna är i sin tur baserade på bokserien “Left Behind”, som med sina sexton religiösa romaner behandlar världens undergång. Originalfilmen från 2000 har än så länge fått två uppföljare så goda nyheter! Det finns källmaterial för tretton filmer till. Men inte nog med det alltså, vilket också för oss tillbaka till de 110 minuter jag aldrig får tillbaka, någon kände behovet av en remake av “Left Behind” med Nicolas Cage i huvudrollen.

Nicolas spelar här fräna piloten Ray Steele vars fru av oklar anledning blivit hard core-kristen. Hon håller sig hemma, sysselsätter sig med trädgårdsarbete och predikar världens undergång. Ray verkar smått besvärad av läget och tar extraflygningar för att komma hemifrån och strular med en av flygvärdinnorna på bolaget han jobbar för.

Rays dotter dyker också upp tidigt i filmen för att umgås med familjen; hon får reda på att pappsen fått en extraflygning och blir besviken. På flygplatsen flörtar hon (vilket senare i filmen betyder att de älskar varandra) med en reporter som av en slump skall med Rays plan. Flygbolaget har för övrigt riktigt bristfälliga säkerhetsrutiner då reportern (orkar inte kolla vad karaktären heter) vandrar in i cockpiten för att prata med Ray.

Under resten av filmen följer vi Ray, reportern och övriga passagerare i luften samtidigt som vi betraktar samhällets förfall på fast mark. Vi får även ta del av ett tight kammarspel tack vare planets övriga passagerare. För här har det fan inte sparats på krutet vad det gäller representation: passagerarlistan består bland andra av en affärsman från Texas, en aggressiv dvärg, en rappare, en konspirationsteoretiker, en crack-brud och en praktiserande muslim.

Allt är med andra ord upplagt för en festlig buskis men plötsligt försvinner ett gäng passagerare spårlöst. Poff, bara sådär... Det visar sig hända över hela världen och fem minuter senare är det såklart total anarki med upplopp och galenskap. Ray kommer på att hans fru förutspådde jordens undergång och att denne skulle börja med att de rättrogna rycktes upp till himlen. Samtidigt krockar de med ett annat plan i luften (den andra piloten har försvunnit) och börjar förlora bränsle.

Det roligaste är att alla skådisar tar sina roller på fullt allvar. En bedrift i sig med tanke på materialet de har att jobba med.

Replikskiften som nedan har aldrig låtit bättre:

- Ray, I´m scared. Aren´t you?
- I will be when I have time.

För att höja stämningen ytterligare får vi även följa Rays dotter som försöker överleva på marknivå. Tills hon tröttnar på överlevandet och klättrar upp i en mast för att ta sitt liv. Mycket spännande.

Dryga timmen in i filmen somnar min fru och jag kan relatera till filmens titel på ett nytt sätt. När hundra minuter passerat känns jordens undergång inte särskilt otäck; snarare lockande. Diggar du Knutby-stämning är detta filmen för dig.

Betyg: 1/2 apokalyptisk ryttare av 4 möjliga.

 

 

 

Nic Cage-frisyr för dagen: Hasselnötsbrunt och bakåtkammat. Märkligt nog känns hårfästet extra högt trots att filmen kom precis efter “Left Behind”. Glasögon värdiga en professor.

Förväntningar: Kidnappningsdrama med övernaturliga inslag. Alternativt ett finansdrama om vålnader som driver inkassobyrå. PS. Titeln förklaras aldrig i filmen. DS.

 

Utfall: Ingenting, ingenting, ingenting... Jump scare! Ingenting, ingenting, ingenting... Jump scare!

Det blev inte lika många anteckningar i arga blocket efter “Pay the Ghost”. Det finns inte så mycket att hetsa upp sig för här, på gott och ont. Nicolas spelar universitetsprofessorn Mike Lawford vars son spårlöst försvinner under en Halloween-karneval. Ett år senare börjar spökiga saker hända.

 

Inget i filmen är egentligen superdåligt samtidigt som inget är särskilt bra. Jag känner mig nog mest likgiltig när 94 minuter har gått och varenda skräckfilmskliché som finns har rivits av. Men visst, blir folk rädda av en röten nunna eller en stationär porslinsdocka kan väl även “Pay the Ghost” skrämma någon. För här tar påtvingade och i god tid signalerade jump scares över lika snabbt som logiken går på kafferast. Läskiga visioner av spökbarn, skuggor utanför fönstret, en hämndlysten kvinna bränd på bål på 1600-talet, en besatt fru, en exorcist som får på pälsen: ner i mixern med allt bara.

Filmen skapar också sin egen logik på ett kreativt sätt ju längre tiden går. Och med egen logik menar jag såklart egen dumhet. Några exempel och med det också en spoiler alert för dig som ändå är sugen på att se filmen utan att få betalt:

Det framkommer att sonen blivit kidnappad av en häxa/monster/arg tant som tillsammans med sina barn brändes på bål sent 1600-tal. Orsak relativt oklar men byborna fick väl feeling. Varje Halloween kikar hon fram och plockar med sig några barn till sin pittoreska stuga på andra sidan. Det är typ hela hennes agenda; att samla ungar.

Som tur är visar sig Mikes professorkollega vara bättre på research av keltiska myter än på att prata som en normal människa (horribel skådisinsats). Detta gör häxmonstret så arg att hon slungar ut kollegan från högsta våningen på universitetet.

 

Mike däremot, som tapetserat en hel jävla vägg med ledtrådar gällande sonens försvinnande blir aldrig attackerad. Kollegan ligger för övrigt spetsad på nåt staket till dagen (dagarna?) därpå utan att någon verkar reagera. Orsak: för att bidra med filmen sista och helt ologiska jump scare i eftertexterna. Det framkommer även att barn som kidnappades föregående Halloween kan hämtas tillbaka till vår verklighet. De som varit borta två år eller mer är det kört för. Praktisk spöklogik!

Dumt var ordet sa Bull men samtidigt har jag sett mycket sämre också. Mer än axelryckning än något att reta upp sig på. Inte läskigt och inte heller så dåligt att det blir roligt. Det börjar bli dags att höja insatsen...

Betyg: Två spökbarn bakom gardinen.

 

 

 

Nic Cage-frisyr för dagen: Svartaktig, blank och statisk. Mer hjälm än frisyr.

Förväntningar: Hårdkokt hämndodyssé med en klart godkänd rollista. Släpptes strax efter två bra Cage-filmer så hoppet var inte helt dött.

 

Utfall: 15 mord som kunde undvikts helt om huvudkaraktären haft någon slags reflektionsförmåga. Hoppet dog snabbare än ryska maffian.

Kort sammanfattning (allt annat vore omöjligt då detta är hela filmen): Nicolas spelar här Paul Maguire, en före detta skurk som nu lever skötsamt och driver byggfirma. En kväll kidnappas hans dotter och Paul misstänker att den ryska maffian ligger bakom. Payback time.

 

Klara ”Taken”-vibbar med andra ord och ibland behövs det inte mer om det görs bra. Nicolas Cage påhejad av regissören valde dock en annan väg. Jag kan bara gissa att filmen föranleddes av en sen kväll fylld av crack och en omgång sanning eller konsekvens. Utmaningen blev att göra en så kass film som möjligt och satsningen var helhjärtad.

En halvtimme in i filmen börjar de överblivna morfintabletterna från julens diskbråck pocka på min uppmärksamhet. Någon slags bedövning vore absolut nödvändig vid det här laget. Lustigt nog är detta den enda av maratonets filmer jag har i finfint blu-ray-format. Uttrycket att sminka en gris gör sig med all tydlighet påmint. Åter till uppdraget; nu gäller det att härda ut.

Återigen: Spoiler ale… Haha, vem försöker jag lura? Såhär ligger en av filmens större twister till: Dottern hittas en tid efter kidnappningen mördad; skjuten med en rysk pistol av märket Tokarev. Därav den ohyggligt osexiga filmtiteln som jänkarna bedömde så dum att den döptes om till ”Rage”. Mycket bättre, inte alls generiskt. Då dottern blev mördad av ett ryskt vapen drar Paul slutsatsen att det måste vara ryska maffian som hämnats på honom för något som hände över femton år sen.

I själva verket blev hon av misstag skjuten av en av de puckade kompisarna som var hemma hos henne kvällen hon “försvann”. De försökte sen dölja det hela och låtsades att hon blivit kidnappad. Tokarev-pistolen var alltså Pauls vilken ungdomarna hittade hemma i huset. En detalj som aldrig slog Paul och istället fick honom att ge sig ut på en helt omotiverad mordturné. Det finns även några andra aspekter av mordet Paul inte bekymras reflektera över: Varför skulle ryssarna vänta femton år på att hämnas? Sjukt tålamod! Varför skulle ryssarna (om de nu legat bakom det hela) roa sig med att kidnappa henne istället för att bara skjuta henne direkt?

Andra saker värda att nämna: Danny Glover hade tydligen tråkigt och råkade gå förbi filminspelningen. Peter Stormare, som alltid är kul, ger sig på en dialekt som aldrig tidigare hörts av någon levande varelse.

Betyg: Rysk roulett med ful dialekt.

Tack och god natt.

Har ni förslag på andra Cage-filmer till nästa maraton (som aldrig kommer att inträffa)? Diskutera nedan.