Försvarstal: "Quantum of Solace" är mycket bättre än ryktet

När Daniel Craig-eran i Bond-franchisen nu i och med "No Time to Die" har nått sitt slut är det ingen överraskning att det haglar rangordningar av superspionens äventyr, både de med fokus på Craigs filmer specifikt och de som inkluderar samtliga 25(!) filmer. Det båda typer av listor tycks ha gemensamt är att "Casino Royale" (och/eller "Skyfall") hittas högt i topp, och att 2008 års "Quantum of Solace" hamnar i den absoluta botten.

 

Det sistnämnda är ett mysterium för mig. Jag håller med om att "Casino Royale", "Skyfall" och nu även "No Time to Die" är bättre i Craig-ouevren, men det handlar mer om att de tre filmerna är enastående snarare än att "Quantum" skulle vara dålig eller ens medioker. I en rangordnad lista över samtliga Bondfilmer borde den åtminstone hamna en bit ovanför mittstrecket - nedan berättar jag varför. 

 

 

 

"Casino Royale" är fenomenal oavsett analyspunkt, men det som främst ger den sina vingar är den elektriska relationen mellan Bond och Vesper. Daniel Craig och Eva Green har oemotståndlig kemi och det slår gnistor om dem, så när den duon krossas i småflisor och Vesper dör finns det ingen väg framåt i franchisen förutom den som går rakt igenom en storm av sorg och trauma. Det undgick inte regissören Marc Forster och manusförfattarna (Paul Haggis, Neal Purvis och Robert Wade) som oblygt tog vara på det när det blev dags för en uppföljare.

 

De kastar oss in medias res sekunder efter de kataklysmiska händelserna i föregångaren och sedan följer en film där Bond är mitt i sitt turbulenta sorgearbete. Han skruvar upp sin djuriska hämndlystenhet och sina sociopatiska tendenser till max och kunde inte bry sig mindre om liv och död, nästintill till suicidal grad. Hela speltiden igenom känns det som att han är en enda dålig dag ifrån ett totalt sammanbrott och karaktären har aldrig varit mer sårbar eller öppen. Att få se Bond pressas och tänjas på det sättet, mot en mer mänsklig och problematisk version, var lika välbehövligt som fantastiskt. 

 

 

 

Visst, jag kan medge att en del action i filmen är en gnutta överklippt och "shaky cam"-beroende, men det betyder inte att den är dålig. Varje gång jag återbesöker scener som den inledande biljakten (spektakulär!), båtjakten, klocktornet, dogfighten, eldstriden på operan eller den brinnande finalen så slås jag av hur engagerade och snygga de är. Det finns en nerv och puls i filmskapandet som jag tycker är helt obestridlig, trots vissa skavanker. Den kyliga och rentav otäcka råhet som vi exempelvis får se prov på i scenen då Bond eliminerar en torped i en lägenhet i Port-au-Prince är jag också väldigt svag för, och den är sällsynt i sagan.

 

Dessutom finns det i majoriteten av filmens actionscener små enskilda ögonblick av total briljans som verkligen har bränts fast i mitt medvetande. Jag tänker på "actionbeats" som när Bond avfyrar sin kulspruta mot den sista efterhängsna bilen i öppningsscenen, när ankaret får stopp på båtjakten, när Felix Leiter droppar "move your ass, James" innan kavalleriet stormar in, när flygplanet kämpar sista biten upp i luften och när glaspartierna exploderar bredvid Greene (Mathieu Almaric, även han underskattad i sin hatade skurkroll) i gudalik slow motion. Jag älskar det.   

 

 

 

En films längd är inte på något sätt ett kvalitetsmått men "Quantum of Solace" är den allra kortaste av samtliga 25:e Bondfilmer och det får onekligen vissa positiva effekter. Många filmer i franchisen drar ut på saker och ting lite väl länge (till och med "No Time to Die", även om den överlag är helt fantastisk, har den tendensen) så den totala aversionen mot att göra det i "Quantum" blir påtaglig och beundransvärd. Det ekonomiska berättandet ger storyn en svettig nervighet och intensitet som känns av i varje bildruta. Anledningen till att det blev så må vara att rådande strejk bland manusförfattare gjorde att filmskaparna aggressivt fick Frankenstein-klippa en film bestående av mer eller mindre ojämna pusselbitar, men det fungerade. 

 

 

 

Bondfilmerna har en distinkt stil och "mall" som det sällan avviks ifrån och även om jag uppskattar vikten av traditioner i franchisen så gillar jag när det experimenteras lite med den. Scenen vid operan i Bregenz (Österrike) är ett fint exempel på det. Det som börjar med att Bond tar Quantum-organisationen på bar gärning när de sitter och förhandlar under en uppsättning av "Tosca" övergår i en inspirerad sammansmältning av bild och ljud som har gjort bestående avtryck på mig. Den pampiga och ödesmättade musiken och det dödliga klimaxet i operan vävs ihop med en stökig och vemodig eldstrid och summan blir för en stund så mycket större än beståndsdelarna. Otroligt snyggt och minnesvärt. 

 

 

 

"Han är den överlägset bästa och mest mångsidiga skådespelaren som har axlat den ikoniska titelrollen och det djup och de dimensioner han skänker karaktären har aldrig tidigare funnits där". Så skrev jag i redaktionens argumentation om vem som är den bäste James Bond när jag gav den titeln till Craig och "Quantum" må vara peaken av peaken. Det finns som nämnt tre filmer som är bättre i Craigs pentalogi men just skådespelerimässigt får han den största utmaningen här.

 

Craig omfamnar den ovan nämnda problematiseringen av karaktären och det faktum att Bond rör sig genom sorgearbetets faser och det är så hjärtslitande att se honom absorbera det. Särskilt i små, intima och tysta stunder når han en nivå som exempelvis Connery, Moore eller Brosnan bara kunde drömma om. Jag tänker på scener som när Mathis (Giancarlo Giannini) förblöder i Bonds famn på en skitig bakgata i Bolivia (bilden ovan) eller när Bond och Camille (Olga Kyrolenko) har gett upp hoppet och säger farväl mitt i ett brinnande inferno (toppbilden). Det är Kyrolenko och Giannini som gör större utsvävningar i sitt skådespel, men Craig skiner starkast.