Halloween-tips: 6 x John Carpenter

Med sin förkärlek för praktiska effekter, synthesizer och undergångsromantik är det svårt att inte älska John Carpenter, och filmernas kultstatus tycks öka för varje dag som går. På senare tid må han ha tappat gnistan, men det är uppenbart att han har gjort avtryck på dagens filmskapare. Man ser tydliga spår av Carpenter i många moderna skräckfilmer; Ti Wests ”The House of the Devil” (2009) fullkomligt osade 80-tal, Adam Wingards “You’re Next” (2011) och “The Guest” (2014) var om inte annat musikaliskt inspirerade av amerikanen, likaså förra årets syntskräckissuccé ”It Follows”. 

Men låt oss ta en närmare titt på ursprungskällorna. Kura upp er i soffan, hämta en varm filt, tänd pumpalyktan, öppna godispåsen och gör er redo för sex Carpenter-rullar som passar perfekt i Halloween-mörkret!     

Kanske Carpenters sista riktigt bra film och passande nog är det lite av en kärleksförklaring till skräckgenren. Här finns DNA från Romero, Cronenberg (i synnerhet ”Videodrome”) - men framför allt Stephen King och H.P. Lovecraft. Historien kretsar kring en försäkringsutredare, spelad av Sam Neill, som beger sig ut på jakt efter en välkänd skräckförfattare. Att det sedan händer en massa märkliga saker behövs väl knappast nämnas. Ömsom monster, ömsom meta - med en konstant glimt i ögat.  En film för såväl skräckfantaster som inbitna Carpenter-fans.

Inspiration till Halloweenfirandet: För den ambitiöse! Här handlar det inte bara om en häftig outfit, utan även att fysiskt bli ett med sin roll. Lite method acting kan piffa upp vilken fest som helst!

Ett Edgar Allen Poe-citat. Ett tickande ur. En lägereld. En spökhistoria. Det börjar suggestivt, och så fortsätter det när en mystisk dimma sköljer in över Antonio Bay och dess invånare. Med sina daterade specialeffekter, sin lagom töntiga plot och sin Spielbergska småstadskänsla, är det inget annat än en hederlig mysrysare. Atmosfären är sannerligen dimtät och det är alltid kul att se Jamie Lee Curtis i genren som gjorde henne till ett namn - och hon sporras väl av mamma Janet Leigh och underbara Hal ”Halloween” Holbrook. 

Inspiration till Halloweenfirandet: Även detta ett stort åtagande, men löper man linan ut lär det bli riktigt effektivt. Det enda som krävs är en portabel rökmaskin, ett par neonröda glajjor och några riktigt stela dansmoves.

Ingen rysare i traditionell bemärkelse, men bilden den målar upp är minst sagt skräckinjagande. Ett par magiska solglasögon visar en verklighet där överklassen är maskerade utomjordingar som mer eller mindre styr civilisationens tankar och beteende. Filmen är en känga mot kommersialism, konformitet, massmedia och maktmissbruk - enligt Carpenter själv en kritik mot Reaganomics. Men det är inte en film man bör ta särskilt seriöst; sociopolitiska kommentarer till trots är det underhållningen som står i fokus. Och det finns få saker som är lika tillfredsställande som att se Roddy Piper ströva runt i L.A och häva ur sig patetiska oneliners.

Inspiration till Halloweenfirandet: Mer avslappnat, men ändå skrämmande stilrent.

Det blir alltid fart i grejerna när vetenskap ställs mot religion. Ett laddat möte så att säga. Så även här, när ett gäng unga fysik- och matematikstudenter anlitas för att undersöka ondskans natur, som tycks finnas inbäddad i en cylinder med grönt slem i en enslig kyrka i Los Angeles. Ja, du läste rätt. Carpenter bjuder på ett hysteriskt hopkok av kvantmekanik, ”anti-gudar”, mystiska drömsekvenser, relativitetsteori, zombies, äckliga insekter och en malplacerad Alice Cooper. 

Det låter kanske smått komiskt, men faktum är att det är en genuint kuslig film. Det vilar en tryckande stämning över hela filmen, mycket tack vare Carpenters intensivt pulserande score som mixas effektivt med sakral körmusik. Donald Pleasence är dessutom blytung som prästen Father Loomis - en roll han repriserade från ”Halloween”.

Inspiration till Halloweenfirandet: Alice Cooper funkar ju alltid. Eller?

Tolv forskare är isolerade på en station på Antarktis tillsammans med ett monster som kan imitera vilken organism som helst. Premissen är alltså enkel, men dess korsning av ”body-horror” och psykologisk thriller är än idag oöverträffad och så även de innovativa praktiska effekterna. Men i slutändan är det ändå tystnaden som utmärker The Thing. Och vinden. Den ilande, iskalla vinden. Redan från den ödesmättade helikopterscenen vid filmens början till det tvetydiga slutet är man fast i Carpenters järngrepp.

Såklart. Något annat vore ju märkligt. Mycket går att säga om denna stilbildande rysare, och mycket har redan sagts, men det som slår mig varje gång jag ser den är hur avskalad den är. Aldrig har Carpenter använt stilmedel lika smart och förtjänstfullt som här; obehaget skapas uteslutande genom effektivt kameraarbete, utstuderad klippning och iskallt genomborrande musik. En minimalism ljusår från de flesta moderna skräckfilmer. 

Filmens enda “problem” är väl egentligen att fenomenet “Halloween” överskuggar filmen “Halloween”, det går liksom inte att blunda för dess populärkulturella inverkan. Ett score som hafsades ihop på ett par dagar blev till en av de mer signifikativa pianoslingorna i filmhistorien, 300 000 dollar i budget blev till 70 miljoner i intäkt, en viss barnvaktsmördare blev till en ikonisk filmskurk, slashergenren fick en knuff in i i 80-talet, och filmen blev en språngbräda för Carpenter in i hetluften. Men framför allt är det en Halloween-film i dess rätta bemärkelse som tåls (eller inte) att ses om och om igen.

Inspiration till Halloweenfirandet: Klyschigt, javisst, men en Halloween-fest utan en Michael Myers är som en Carpenter-film utan synthesizer.

Vilken är din Carpenter-favorit? Vilken är den ultimata Halloween-filmen? Kommentera nedan.