Men se upp om du hoppats på en nostalgitripp tillbaka till 80-talets TV-deckare. "Hassel - Privatspanarna" är inte din typiska snutfilm.
Regissören Måns Månsson berättar:
- Nej, det är det inte. Jag är ett stort Hassel-fan. Jag växte upp med Lars-Eriks gestalt på TV när jag var liten, och den satte djupa spår i mig. När hela den här svenska polisfilmshysterin kom, och man började inte att den aldrig någonsin kommer ta slut, kände jag att det kanske var dags att försöka mig på att göra något eget av det. Istället för att stå vid sidlinjen och klaga. Då kontaktade jag Olov Svedelid för att få honom att förstå att jag hade en vision, om vad man skulle kunna göra med hans "son", som han kallar Hassel. Det tyckte Olov var väldigt spännande, i grund och botten har han en experimentell bakgrund i sitt författande. Så han lät mig göra det, göra något eget av karaktären utan litterär förlaga. Jag träffade därefter Lars-Erik för nu fyra år sedan, och kunde ställa den första frågan om han överhuvudtaget skulle kunna tänka sig att vara med.
Vad svarade du då?
Berenett: Jag sa ju "nej tack" först, eller var motsträvig iallafall. Men Svedelid tyckte jag mycket om att arbeta med, och hans ande svävar över det här projektet. Jag har ju också haft i uppgift att lite grann bevaka den här figuren. Det här är en helt annan genre. Eftersom vi inte hade något direkt manus var det lite svårt i början. Jag hade sett Måns tidigare filmer och tyckte de var väldigt spännande, roliga och intressanta. Jag kände att det är en konstnär ändå, som är med all rätt prisbelönt och så. Det kändes bra att börja med ett annat perspektiv på den här figuren. Först var det tänkt med "Hassel i Kongo", men sen blev det den här Palme-historien. Vi startade på Palmes dödsdag, på 25-årsjubileet.
Månsson: Det var en lång resa, både att få med Lars-Erik och få honom komfortabel. Men också att hitta formen - kan man göra en våldslös polisfilm? Kan man göra en vapenlös polisfilm? Och nästan en brottslös polisfilm? Det kunde jag inte riktigt, men däremot att lyfta in det största och mest traumatiska brottet vi har i vårt land. Men i en vapenfri kontext.
Anledningen till polisfilmernas popularitet är bland annat att svenskarna vill ha det tryggt och känna igen sig. Man vet vad man får. Vad ska folk nu säga när de ser "Hassel - Privatspanarna"?
Månsson: Jag är övertygad att de som delar min fascination för den gamla original-Hassel, kommer att hitta ingångar i det som de kommer att tilltalas av. För mig är Lars-Erik mer Hassel än någonsin i den här filmen, något slags best of-koncentrat. Men absolut, det är en väldigt annorlunda film. Jag hoppas att de som slumpmässigt landar i att se den här filmen, som inte alls är beredda på vad för slags värld de hoppar in i, de kanske också får en sund liten väckarklocka. Att så här ser också verkligheten ut. Det finns inte de här tydliga gränserna mellan vad som är på riktigt eller på låtsas, sant eller falskt, svart eller vitt... Den klassiska, normativa polisfilmen är så okomplicerad.
Berenett: Vår film har inte den dramaturgiska uppbyggnaden som är lite stereotyp i många polisfilmer. Vi har inte heller arbetat med manus utan vi gick andra vägar, det var lite ovant för mig. Men, jag gillar kaoset. Kaoset är kreativt nödvändigt. Man måste våga ta lite risker.
Var det lätt för dig att hitta tilbaks till din karaktär efter så många år?
Berenett: Nä, det fanns svårigheter. Måns avväpnade mig, en skådespelares grundverktyg är att ju vara trovärdig. Det första var att jag skulle ha kläder från den tiden... Där var den första lilla tröskeln, jag måste erkänna att jag förstod inte riktigt, och det tror jag inte att han gjorde heller. Du får ursäkta att jag säger det, Måns, men det var en bearbetning att ett barntrauma, på ett sätt. Att ha Hassel som barnvakt när man är fem år, fy fan, det kan inte vara lätt.
Månsson: Jag har kompisar i Göteborg som såg Hassel när de var i min ålder, och var livrädda för att åka till Stockholm. Det var en annan nivå helt plötsligt. Det var hårt, på ett sätt som man inte hade sett tidigare i svensk TV.
Ni har också ett okonventionellt distributionssätt. Filmen släpps samtidigt på bio, DVD och VOD. Hur blev det så?
Månsson: Det är dit utvecklingen går. All film, är jag övertygad om, och hoppas, kommer distribueras på det sättet. När man tittar på filmer som genererar en slags debatt eller har något värde, men som man ändå inte kan se om man inte befinner sig i en storstad. Det tycker jag är jättesorgligt. Det här är ett formexperiment på många sätt och passar sig väl för att försöka bryta lite ny mark. Att man kan sitta i Haparanda eller Ystad och ändå se den den 23 november. Fantastiskt. Vad står det på nya Bond-affischen: "Only in cinemas"... Det finns en romantisk bild av vad det ska betyda, men det handlar i slutändan om att sälja popcorn, och inte att tillgängliggöra filmen till en så stor massa som möjligt. Det finns ett demokratiskt värde. Ut med det här, så att alla kan ta del av det, om de vill.
Är detta slutet för Hassel?
Månsson: Rent tekniskt har jag förvärvat rätten till karaktärens namn. Lars-Erik och jag brukar skämta om att göra Harald Hassel, något slags genremöte med "Skilda världar"... Om ingen kommer och slänger upp en miljard i min famn för att göra något nytt, så tror jag faktiskt att det är slut.
Berenett: Han har inte de slutgiltiga rättigheterna på det sättet som han antyder. Jag har en sorts vetorätt här, så det får vi diskutera (skratt). Men jag kan ju inte heller spela Hassel för evigt, av naturliga skäl.
Månsson: Jag inbillar mig och hoppas att jag har räddat Hassel undan en fortsatt exploatering. Så att det inte görs fyrtio nya, urvattnade Hassel, det hade jag tyckt var betydligt sorgligare än om det här var sista filmen. Så att inte Joel Kinnaman kommer in och gör Hassel junior. Nu kan jag ju försöka stoppa det.
Måns Månsson om sin nästa film "Yarden":
- Jag är skåning i grund och botten, även om jag är född i Stockholm. När jag kommer till Malmö är det för mig den mest spännande plats vi har i Sverige, och den har inte skildrats tillräckligt bra än. Det osynliga Malmö, det papperslösa Malmö och det som Kristian Lundberg beskriver i "Yarden" är något som inte har berättats på film, men förtjänar att gestaltas. Jag tror att det kan bli en otroligt stark och drabbande film. Där finns det en otrolig laddning i Kristians bok som är tacksam att utforska vidare i filmisk form.
Lars-Erik Berenett om rollen i kommande "Bäst före":
- Jag var bara med en dag, men det var roligt. Roligt att jobba med Brasse Brännström, och även Anki Lidén och jag har jobbat ihop tidigare. Jag spelade hennes nya man sedan hon har lämnat Brasse. Jag var bara med en dag för att representera någon sorts kontrast. Det var roligt att jobba med Mats Arehn som jag har känt länge.
Se "Hassel - Privatspanarna" på bio, DVD eller video on demand från 23 november.
