Försvarstal: Dags att omvärdera Ang Lees "Hulk"

När samtiden blir för rörig, blickar jag bakåt och klamrar mig fast, till exempel vid eran när det fortfarande kändes fräscht med en ny Spindelmannenfilm. Ingen fara, jag är inte en sån där Marvel-hatare som avfärdar superhjältefilmer. Jag har bara inte orkat plöja alla de sisådär 25 titlar som har släppts sedan 2008 och ingår i Marvels cinematiska universum.

Denna nostalgiker passade i alla fall på att nyligen se om “Hulk”. Ja, ni vet den som Ang Lee regisserade för svindlande 18 år sedan. Då, med “Spider-Man” och “X-Men 2” i nära tid, var det bra tajmat med en Hulken-filmatisering. Lees version fick dock ett svalt mottagande, vilket lär ha bidragit till att man blott fem år senare gjorde en slags reboot med “The Incredible Hulk”.

 

 

Nu när jag har sett om “Hulk”, har jag svårt att förstå gnället. Visst, CGI-effekterna, som belackarna menar var kackiga även för sin tid, är daterade idag. Tråkigt om folk inte får feeling för att en knallgrön, datoranimerad mutant inte ser tillräckligt tuff ut. Alternativet att istället blanda moderna effekter med mask och kostym av den gamla skolan (tänk Doug Jones dräkter i “The Shape of Water” eller “Pans labyrint”), är nog för pretentiöst för matinépubliken. Genren kräver sina digitala monster.

 

Om specialeffekterna nu ens är så katastrofala. Jag har faktiskt inga problem med det visuella och älskar användandet av “split screens” som liknar serierutor. Jag struntar i att det tar nästan en timme innan vi får en rejäl actionsekvens med Hulken i full prakt. Framför allt är det dramat jag berörs av och där har filmen både själ och hjärta, som så ofta när mäster Ang Lee är inblandad.

Med inkännande regihand hanterar Lee mörka teman, som trauman från barndomen och aggressioner som tar sig extrema uttryck. Det vore tjänstefel att hasta förbi det tragiska i Bruce Banners livsöde och konsekvenserna av de genexperiment hans egen far smusslade med i det militära. Det kanske mörkaste ögonblicket, är när Bruce bekänner för Betty Ross att han inte nödvändigtvis skyr sin förvandling, utan snarare gillar det.

 

 

Just den psykologiska nerven gör att filmen sticker ut i genren, så nog gör den skäl för sin långa speltid. Utan fördjupningen hade det lätt fallit platt. Att rollfigurerna får dröja sig kvar i dialogen, gör att vi förstår deras val och kval. Detta hade förstås inte varit möjligt utan fina skådespelarinsatser av Jennifer Connelly, Sam Elliott, Nick Nolte och förstås, Eric Bana som Bruce Banner. Lägg därtill Danny Elfmans passande filmmusik, som förstärker sinnesstämningarna.

“Hulk” ger mer bitterljuv eftersmak än sockerchock i stunden och jo, detta håller banne mig än. Förhoppningsvis har vi inte sett det sista av vår gröne antihjälte, som förtjänar fler solofilmer. Tills dess är “Hulk” värd en omtitt.