Hur mår hjärnan efter ett “Saw”-marathon?

Föga anade varken filmskaparna bakom “Saw” eller publiken att en ny skräckfilmsfranchise såg dagens ljus när den lilla indiethrillern hade premiär 2004. Nu, 17 år och åtta filmer senare, kommer den nionde filmen “Spiral”. Som alltid inför premiären av uppföljaren inom en franchise kan det vara kul att se om de gamla filmerna för att färska upp minnet.

 

Men är det problemfritt att plöja igenom åtta filmer som mestadels går ut på att tortera människor till döds? Vi prövade och även en gammal skräckfilmsräv som undertecknad inser att det är svårt att inte påverkas.

 

 

 

Som ofta med nästan 20 år gamla kultfilmer så slås man här snabbt av att den kanske inte helt åldrats med värdighet. Fortfarande en bra, sevärd film men oj, en del skådespeleri och dialog… Leigh Whannell, du är toppen bakom kameran men framför blir det lätt cringe-faktor.

 

Hela scenariot med att vakna upp i ett badrum skitigare än den värsta nattklubben ger en kvalm känsla av typen bakfylla en söndagsmorgon. Sedan blir det ganska kul på ett “Fångarna på fortet”-liknande sätt när man ska samarbeta och lösa gåtor. Fram till det ska grävas i en toalett - blä! Man vill ta en dusch av bara tanken.

 

Sedan är det mycket huvudvärksframkallande klippning av musikvideotyp och hopp mellan relativt korta tortyrscener, psykologisk terror och nagelbitarspänning. Förutom nämnd toalettscen så är den ökända fotkapningen kanske det värsta vi får se men fortfarande hyfsat tamt i jämförelse med andra filmer, inklusive uppföljarna som väntar.

 

 

 

De flesta uppföljare inom skräckgenren vill vara större, värre och blodigare. Denna är inget undantag och redan i inledningen ska någon skära sig i ögat. Snart därefter straffas till och med en polis med att få benen brutna. Dålig dag på jobbet. Sedan blir offer skjutna, uppbrända i en ugn, slängda i en hög med sprutor och skurna av rakblad tills de blöder till döds. Det blir bara värre och värre. Man börjar vänja sig.

 

I "Saw II" är det mer de hysteriska skriken som tär på en. Inte blir stämningen muntrare av att man inkluderar teman som cancer och självmord. Eller tröttsamma machotyper till karaktärer som löser allt med våld. Vissa av de här förtjänar verkligen sina straff. Som den biffiga psykopaten som skär av sig sin egen hud innan han dör - jag vill bara inte se på det. Eller folk som spyr blod. Jag vet inte om de sjuka är de som gjort de här filmerna eller vi som frivilligt ser på dem.

 

 

 

Tillbaka till första filmens skitiga badrum, en sann mardröm för någon som bryr sig det minsta om hygien. Vi får knappt en andningspaus innan polisen från del II krossar sin egen fot med ett toalettlock. Inte något jag känt att jag velat se. Jag gillar splatter och underhållningsvåld men är detta… kul?

 

Efter ett offer med minst sagt obekväma piercings - detta gillar jag inte - så introduceras vi till filmens “hjältinna”, läkaren Lynn. Lynn har det inte lätt som kidnappad som måste hålla den halvdöda John Kramer levande men… herregud, vilken irriterande människa! Jag kan acceptera kroppar som slits, fryses eller bryts ihjäl eller grafiskt pill i hjärnsubstans men karaktären Lynn är outhärdlig.

 

Däremot är de ruttna grisarna nog för vegetarisk kost ett tag framöver. Tortyren i form av kylrummet påminner mest om en hård vinter i Sverige.

 

 

 

Fyran inleds med en obduktion av John Kramer. En väldigt grafisk, detaljerad sådan. Varför? Säkert intressant för läkarstudenter (beroende på eventuell trovärdighetsnivå) men själv vill jag mest titta bort.

 

Efter en fälla där offren fått ögon respektive mun hopsydda är det - för den här filmserien - relativt lång tid mellan de slafsiga scenerna. En kvinna får håret avslitet vilket säkert gör ont men som skallig har jag glömt bort känslan. Knivar som skär genom ansiktet ser plågsamt ut. Men vid det här laget börjar jag känna mig ganska apatisk och van vid all död och tortyr. Jag får mer huvudvärk av alla ologiska twistar storyn erbjuder.

 

 

 

Minns denna som en av de sämre installationerna i serien, men den är faktiskt helt okej. Med det sagt - det sparas inte på tortyren. Redan i inledningen klyvs en man i två delar av en stor pendel. Speciellt händer massakreras - någons mosas, andras ska skäras upp för att fylla byttor med blod. Själv känner jag mest frustration. Mest för att ingen samarbetar eller lyssnar på Jigsaw, som faktiskt ger alla sina offer en ärlig chans om man bara skakar av sig hysterin.

 

Men blir även frustrerad av överanvändning av slow-motion. Filmen avslutas med att polisen från “Gilmore Girls” i grafisk detalj kläms till bitar - en lika effektiv som morbid sekvens.

 

 

 

Nu snackar vi katartisk skadeglädje - här är det empatilösa sjukförsäkringshajar som får vad de förtjänar i Jigsaws fällor. Vare sig de ska skära bort sin egen mage eller arm, eller injiceras med syra i kroppen så är det svårt att tycka synd om de här människorna som arbetar med att förneka sjuka människor pengar. Ännu ett exempel på USA:s bisarra sjukvårdssystem.

 

Visserligen kanske inte alla i detta fall förtjänar att torteras till döds (tänker på sekreteraren eller vaktmästaren) men kanske mer än expempelvis den otrogna läkaren i första filmen som försummade sin familj.

 

"Saw VI" här har dessutom en av seriens bästa scener - en dödlig karusell med tufft dilemma. Vem på din arbetsplats skulle få leva eller dö? Tål att tänkas på.

 

 

 

Tror de flesta håller med om att det här 3D-försöket, felaktigt annonserat som den sista “Saw”-filmen, är den absolut sämsta i serien. Effekterna och skådespeleriet är om möjligt ännu värre än alla blodiga detaljer. Avsikter att äckla oss är så dumma att det är omöjligt att ta på allvar.

 

Någon bränner sin avskurna benstump på ett ångrör, en promiskuös kvinna sågas ihjäl av sina två älskare (för Jigsaw tar det här med otrohet på allvar). I en speciellt brutal scen lyckas man avrätta inte mindre än fyra nazister - alltid något.

 

Tyvärr är filmens hjälte en totalt okarismatisk kändis-wannabe (finns det något värre?) som gör karriär på att låtsas vara en Jigsaw-överlevare. Hans totalt oskyldiga fru grillas ihjäl i en evighetslång scen. Vid det här laget vill jag bara att eländet ska ta slut.

 

 

 

Den här så kallade rebooten var inte så riktigt dålig som jag mindes den, kanske för att allt är bättre i jämförelse med del 7. Men särskilt bra är det inte. Det är mycket déjà vu. Liknande fällor, tortyr och splatter (skära händer, injektioner med syra, grafiska obduktioner) vi sett förr.

 

När man efter sju filmer är mer än van vid detta är det återigen det ständiga hysteriska skrikandet som stör mest. Filmens slutliga twist är att en av huvudpersonerna, en patalog, varit Jigsaws lärling från starten. Detta innebär att Jigsaw haft cirka tio sidekicks under tidens gång. Det är där nivån ligger.

 

 

Detta var en tuff process. Att plöja igenom “Saw”-filmerna är att utmana sin egen reaktion på våld och tortyr. Man vänjer sig oroväckande snabbt vid att se människor plågas ihjäl med blodiga metoder. Allting i vardagen blir en möjlig dödsfälla. När jag använder juicepressen hemma i köket vandrar tankarna obehindrat till maskinen som sågar sönder folks händer i “Saw VI”. Skulle jag fortfarande reagera på att se verkligt våld eller blod? Förhoppningsvis ja, men inte helt säkert.