Razzie-maraton: Vi kollar in fem av 2000-talets värsta filmer

Som varje år när Oscarsgalan närmar sig är det även dags för fjolårets sämsta filmer att ”prisas” på den årliga Golden Raspberry Awards. De så kallade Razzie-priserna har delats ut till de främsta filmkalkonerna sedan 1980.

Bland vinnarna finns både högt och lågt, och frågan är hur man mår efter att utsätta sig för några av rullarna som utsetts till respektive års sämsta film. Ett maraton med fem filmer var tufft för en älskare av kvalitetsfilm, minst sagt…

 

 

 

Är inget fan av serien och gav i ärlighetens namn upp efter två filmer. Kände inte att jag gått miste om så mycket förutom att jag kanske hade haft bättre koll på de oräkneliga vampyrkaraktärernas namn. Till mitt försvar ser alla precis likadana ut med möjligt undantag för Rami Malek som uppenbarligen gjorde denna innan ”Mr. Robot”. Allt handlar om att inför en stor slutstrid samla ihop en trupp supervampyrer som alla har någon slags superkraft. Det är alltså en blodsugarvariant på ”X-Men” fast alla är likbleka, svartklädda och med samma stela ansiktsuttryck. Mitt största problem med den här serien är att den så uppenbarligen är gjord för en minderårig publik - när någons huvud slits av sprutar noll blod och folk har sex med kläderna på. Snark. Nästa!

 

Dryckeslek - ta en shot varje gång: Någon springer eller rör sig i hyperfart. Alternativt stirrar dödsallvarligt på varandra i bästa såpopera-stil.

 

Förlösande faktor: Michael Sheens överspel är ju väldigt roligt.

 

 

 

För de som lyckas undgått detta spektakel så är det uppväxta barnstjärnan Kirk Camerons (även producent) kärleksprojekt för att hylla julen - och Jesus. Första röda flaggan: Kirk presenterar filmen i en juligt inredd studio där han pratar om julens betydelse och till och med misslyckas med att trovärdigt fejkdricka varm choklad. Resten av filmen är amatörmässigt filmat lågbudgethaveri där Kirk i en bil berättar om kopplingarna mellan julen och Jesus för sin stackars svåger. När man tror att det inte kan bli värre så avslutar det hela med med ett dansmontage till remixade jullåtar där Kirk och hans vita, helylle vänner (med undantag för ”den roliga, svarta killen”) försöker dansa till - åh herregud - hiphop. Det är inte ens dåligt så att det blir kul. Mer så dåligt att jag vill gröpa ur ögonen.

 

Dryckeslek - ta en shot varje gång: Kirk Cameron nämner Jesus med sektmedlemstindrande ögonen. Du kommer bli stupfull snabbt men tro mig, du kommer behöva det.

 

Förlösande faktor: Det är roligt att filmen är sponsrad av Liberty University, ”training champions for Christ since 1971”, innan man inser vad man gett sig in på.

 

 

 

Detta är alltså inte versionen med Jessica Alba och Chris Evans (innan han blev Captain America) utan den totalsågade floppen som kom tio år senare. Det kan vara alkoholen och det faktum att jag precis upplevt den värsta ursäkten till en film någonsin men jag tycker inte att den är alltför dum. Bra skådespelare, helt okej effekter, inte alltför krånglig story. Fast vad är grejen med att huvudpersonerna inte får sina superkrafter förrän 46 minuter in? Det är ungefär halva filmen. Som om man bestämt sig för att filma en bakgrundsberättelse från Wikipedia. Det som följer är inte överdrivet imponerande men inte lika uselt som ”Fifty Shades of Grey” som fick dela Razzie-pris med denna. Men som sagt, allt är guld som glänser i jämförelse med ”Saving Christmas” - kan inte påpeka detta nog.

 

Dryckeslek - ta en shot varje gång: Michael B. Jordan flexar musklerna. Vi vet att han gjorde ”Creed” ungefär samtidigt men fortfarande imponerande. Tar lite mer snacks på det.

 

Förlösande faktor: Det är ju alltid en bonus att se Dan Castellaneta (Homer och en handfull andra Simpson-figurer) i verkliga livet, här som dryg lärare.

 

 

 

Vi visste alla att den skulle komma - en sådan här filmkväll är inte komplett med åtminstone något från Bennifers CV. Och när den gjord av Martin Brest (”Snuten i Hollywood”, ”En kvinnas doft”) kan det väl inte vara alltför jäkligt? Jo, tydligen. Det är en film som känns som om den aldrig tar slut, som knappt är så kass att man kan skratta åt den. Dialogen är redan så usel att få kan rädda den och då är Affleck (som sämst, vilket säger mycket) och Lopez (vars agerande är icke-existerande) inte rätt personer att försöka. Eftersom JLos lesbiska karaktär är den typen som ligger med män så får vi även genomlida en sexscen som inleds med de ökända orden ”Turkey time - gobble, gobble”. Fram med spypåse och skämskudde.

 

Dryckeslek - ta en shot varje gång: Ben poängterar hur snygg och sexig Jennifer är. Spoiler: hon säger inte emot.

 

Förlösande faktor: Al Pacino. Och när Justin Bartha rappar ”Baby Got Back”.

 

 

 

Man ska ju spara det bästa till sist. Jag älskar Sharon Stone och tycker ju originalet är en fin 90-talsklassiker. Uppföljaren är ju naturligtvis inte i närheten av första filmen men heller inte så kalkondålig som sitt rykte. Kan återigen vara i jämförelse med föregående hädelse till film men det är ett mordmysterium som puttrar på ganska bra även om sluttwisten känns tveksam (både i trovärdighet och fräschhet) och Sharon Stone är nästan komiskt sensuell och åmande sexig i varje scen. Men på det hela en lagom snäll avslutning på en filmkväll som fått mitt filmälskande hjärta att gråta flertal gånger. Nu behöver jag en detox med bra Oscarsfilm några dagar framöver.

 

Dryckeslek - ta en shot varje gång: Sharon Stones ögon har sex med kameran.

 

Förlösande faktor: Bra, brittiska birollsskådespelare inklusive Charlotte Rampling! Och Stones behag om man gillar sådant.