Att Robin Williams var en av de stora komikerna behöver inte sägas – det räcker med att se på de filmer han gjorde.
Och även när han inte syntes i bild, kunde hans maniska komik driva en film som den tecknade Disney-filmen ”Aladdin” framåt. Där gjorde han rösten till anden. I vanliga fall, åtminstone förr, animerades filmen först och röstskådespelarna mimade sedan till ett färdigt manus som ska överensstämma med animationen. Men detta fungerade inte med Robin Williams. Han fick först improvisera fram sina repliker och därefter animerade man anden till Williams färdiga dialog. Det hade inte fungerat på ett annat sätt.
När jag intervjuade Stellan Skarsgård om hur det var att arbeta med Williams i Gus van Sants ”Will Hunting”, berättade Skarsgård:
- Robin Williams är helt galen att arbeta med. Det bubblar hela tiden i huvudet på honom av en massa saker han måste säga, och allt det kommer ut. Alla tagningar med honom blev olika, och han levererade så mycket att Gus skulle ha kunnat göra vad som helst med det materialet. Det var väldigt kul.
Och Williams ibland nästan maniska skämtande kom fram när jag bad honom kommentera Skarsgård:
- Stellan? Han är så sexig. Han är het. Han är en riktig hingst. Men jag förstår inte varför han aldrig ringer. Vi fick ju bara en natt ihop. Jag vet, vi hade druckit för mycket, men ingen fick ju veta någonting.
Men sedan blev han mer allvarlig:
- Jag är ju mycket för att improvisera, och Stellan lyckades faktiskt hålla mitt tempo. Han flög. Han hade gjort sin research, och det märktes.
Han var mest känd för sin komik, men var också en mycket duktig skådespelare i allvarliga dramer som just ”Will Hunting” och den otäckt krypande ”One Hour Photo”. Ibland kunde han blanda komik och allvar i filmer som ”Good Morning Vietnam” och den kanske mest älskade av de allvarliga filmer han gjorde, ”Döda poeters sällskap”.
När jag intervjuade Williams om ”Will Hunting” sa han:
– Det var helt makalöst. Jag kände direkt att jag var tvungen att göra det. Det var så välskrivet och innehöll så mycket väsentligt. Inte sen jag gjorde ”Döda poeters sällskap” har jag fått så mycket respons från människor på gatan. De kommer fram och tackar mig och berättar om hur filmen har fängslat dem. Inte minst tror jag att det handlar om hur relationerna mellan de olika karaktärerna utvecklas sinsemellan och hur de utvecklas med hjälp av varandra.
- Sen var det så kul att det var dessa två unga killar, Matt Damon och Ben Affleck, som hade skrivit manuset. På inspelningen hade jag lust att säga ”Vet era pappor om att ni här? Kom igen nu, berätta nu vem det är som verkligen har skrivit manuset”.
De senaste åren har han mest gjort mindre minnesvärda roller (jag har inte sett ”The Angriest Man in Brooklyn”, som hade premiär i USA i maj). Han har gjort den rätt tradiga TV-serien ”The Crazy Ones”, som visas på TV3, och han har haft en återkommande roll som Teddy Roosevelt i ”Natt på museet”-filmerna. En tredje del kommer på bio i Sverige den 25 december.
Men gå till DVD-hyllan, plocka fram till exempel ”Mrs Doubtfire”, ”Döda poeters sällskap" och ”Aladdin” – och ha din egen Robin Williams-festival ikväll. Och hylla ett geni.
Gunnar Rehlin
