Will Hunting 1997

Matt Damon och Ben Affleck äntrade 1998 års Oscarsgala med varsin mamma som sällskap och vann en Oscar i kategorin bästa manus. Deras tal räknas kanske inte som ett av tidernas bästa men definitivt som ett av de mest energiska (med konkurrens från Cuba Gooding, Jr. och Roberto Benigni). De hoppar och skriker i falsett i munnen på varandra och deras glädje smittar av sig på publiken. När Robin Williams vinner en Oscar för bästa biroll för samma film tackar han Damon och Affleck och säger skämtsamt ”jag vill fortfarande se era ID-kort”. För ja, de var verkligen unga när de fick sin första Oscar, 26 och 28 år, och deras manus vann över filmer som ”Livet från den ljusa sidan” och ”Boogie Nights”. Att vinna en Oscar ger dig bättre status i branschen och ökar ditt varumärke (även om det inte per automatik innebär stora efterkommande framgångar = Halle Berry). Matt Damon och Ben Afflecks karriärer tog verkligen fart på allvar efter denna kväll och de är nu två av Hollywoods största stjärnor. Den ena hittade (till slut) sin plats som regissör och manusförfattare (Affleck) och den andra som skådespelare och manusförfattare (Damon). 

Gus Van Sant har en enorm känsla för de utsatta individerna i samhället vilket han ofta porträtterar, så även här. Filmen handlar om Will Hunting, 20 år, som bor ensam i arbetarkvarteren i Boston. Will har en brokig uppväxt bakom sig med fosterhem och misshandel. Han är överintelligent men lever ett enkelt liv. Han arbetar som städare på ett av världens bästa matematikuniversitet, MIT, som ligger i andra änden av staden, och på fritiden går han till krogen med vännerna. En dag får han syn på en tavla med ett matematiskt problem som ingen elev har kunnat lösa, men Will fixar det lätt. Professor Lambeau (Stellan Skarsgård) frågar klassen vem som har löst det omöjliga talet, ingen ger sig tillkänna. Lambeau hittar den ”skyldige” och vill ta honom under sina vingar. När Will hamnar i rätten efter ett slagsmål får han ett val, antingen sitta av sitt straff eller räkna mattematik med professorn. Förutsättningen för detta är att Will parallellt går i psykoterapi och den psykolog som slutligen tar sig an honom är Sean McGuire (Robin Williams). Will är rädd för att lämna det invanda och har byggt upp ett försvar mot omvärlden efter att ha blivit sviken så många gånger i sin barndom. Han vill inte släppa in någon på djupet eller låta någon hjälpa, vilket Sean får erfara men även Skyler (Minnie Driver) som han förälskar sig i. 

”Will Hunting” har en perfekt balans mellan allvar och humor. Den tar sig an en ganska sorglig historia på ett väldigt ljust sätt och får en att känna sig inspirerad och uppfylld. Den tar upp klasskillnader på ett subtilt men väldigt slående sätt. Handlingen i sig är väl inget märkvärdigt och relationerna som skapas i filmen är fyllda av klichéer men det gör inget. Det här en film som verkligen engagerar och det är tack vare det genuina, varma manuset och de fina skådespelarinsatserna. Och Elliott Smith i soundtracket. 

Matt Damon är helt rätt för rollen som problemfylld men intelligent ungtupp och passar både som bråkstake och geni/nörd. Kuriosa: Damon själv är ingen dumskalle, visserligen hoppade han av skolan för skådespeleriet men kom in och studerade på just Harvard under fyra år. Sedan skrev han ett manus och spelade huvudrollen i samma film. Resten är som bekant historia. Robin Williams är helt fantastisk och gör så att filmen blir något extra. Hans Sean har liknande bakgrund som Will och genom att få Will att växa lär han sig också om sitt eget liv. Just scenerna dem emellan är filmens bästa och det finns en hel del dialog där som bränner till. Stellan Skarsgård fick sitt stora genombrott i USA genom rollen som matematikprofessorn och är riktigt bra och hans Lambeau är en direkt motvikt till Sean. Han vill inte hjälpa Will av bara medmänskliga skäl utan ser honom som en begåvning som han själv kan dra nytta av. 

Filmen är väldigt charmig tack vare de fint utmejslade karaktärerna och den hårda men kärvänliga tonen. En karaktär och skådespelare som starkt bidrar till detta är Minnie Drivers Skyler. Driver, som var sjukt stor på 90-talet, är inte ett lika känt ansikte för dagens unga men hon har flera filmer på gång och det är jag glad över. Hon lyckas verkligen ge liv åt sin karaktär som är en ovanligt bra kvinnlig sådan. Hon är charmig, rolig och samtidigt väldigt mänsklig och realistisk. Hon blir varken reducerad till ett sexobjekt eller barnsligt flickaktig (en Manic Pixie Dream Girl). 

Det är lätt att bli irriterad på Wills omogenhet. Han har all denna begåvning som vi dödliga bara kan drömma och har dessutom flera personer i sin närhet som tror på honom men är fullständigt omöjlig och ointresserad av att ta tillvara på sina chanser. Samtidigt förklarar filmen tillräckligt bra var denna osäkerhet och ovilja kommer ifrån för att man ska kunna köpa det. Det som gör att det inte är en fullträff för mig är att slutet känns lite tillrättalagt och förutsägbart, något amerikanskt för att använda ett annat ord. 

Det här är en film att förälska sig i, om och om igen.