10 episka anledningar till att "Gladiator" är Ridley Scotts bästa film

Snart bär det återigen av till det antika Rom efter ett uppehåll på 25 år! Den 14 november har Ridley Scotts hett efterlängtade uppföljare till moderna kultklassikern Gladiator premiär.  Vad passar då bättre än att återbesöka ettan och lista exakt varför ”Gladiator” är Ridley Scotts bästa film? Så vässa svärdet, ta på er de finaste sandalerna ni har och häng med ut i sanden på Colosseum!

 

 

 

Något som ofta förbises och som det talas för lite om när ”Gladiator” diskuteras är JohnMatheiesons snygga foto som verkligen fångar dåtidens Rom och antiken på ett vackert och trovärdigt sätt. Från de iskalla vyerna i inledningens germanska skogar till det varma och soldränkta Rom i all sin prakt.

 

Varje bildruta är som ett vackert vykort och det är många gånger som jag känner att man kan ta en skärmdump från valfri scen i filmen och använda det som en affisch eller bakgrundsbild på datorn. Film blir sällan snyggare än så här.

 

 

 

”Gladiator” blev verkligen en nytändning för det gamla episka Hollywood, som på 60-talet levererade den ena mastodontfilmen efter det andra om antiken i filmer som ”Spartacus” och ”De tio budorden”. Efter filmens framgångar skulle alla helt plötsligt syssla med ”Swords & Sandals”. ”Gladiator” låg helt rätt i tiden och Scott lyckades med att fånga storslagenheten, skönheten och brutaliteten i det antika Rom. 

 

De historiska detaljerna löser av den dramatiska friheten. Allt som bidrar till att göra ”Gladiator” till både en episk och personlig historia. Det är inte konstigt varför alla stora studior ville leka i sandlådan med svärd de kommande åren.

 

 

 

Crowe hade redan en del mästerliga prestationer bakom sig hemma i Australien i bland annat filmer som ”Romper Stomper”. Vissa skulle nog argumentera för att hans amerikanska genombrott kom redan i ”L.A. konfidentiellt” från 1997, men det var i rollen som general Maximus som han tog världen och Oscarakademin med storm.

 

Crowe levererade här ett finfint porträtt av en ärrad veteran som var trött på krigande och längtade hem till sin familj. En sedermera mördad familj som han sökte hämnd för. Crowe bär filmen med karisma genom hans porträtt av Maximus som präglas av ära, lojalitet, sårbarhet och hämnd. Något som gör Maximus till en oförglömlig karaktär.

 

 

 

När det kommer till odödlig filmmusik som kommer vara kvar och beundras långt efter vår tid så kommer jag alltid hålla Howard Shores episka toner till Ringen-trilogin som ohotad etta. Men andra platsen kommer alltid gå till Zimmers legendariska filmmusik till ”Gladiator”.

 

I samarbetet med Lisa Gerrard lyckades Zimmer få fram ett oförglömligt och känsloladdat soundtrack som kan lyssnas på om och om igen. Att mannen inte vann statyetten det året, och att han fortfarande bara plockat hem den en gång för ”Lejonkungen” för 30 år sedan, är allt annat än en skandal!

 

 

 

Scott och Phoenix samarbetade förra året på ”Napoleon” - en film som orsakade delade meningar bland både kritiker och publik. Då är det ett ypperligt tillfälle att påminna om denna duos första samarbete som resulterade i en odödlig rolltolkning. Inte ska vi bara hylla Crowe här inte. Phoenix gav en oförglömlig prestation i skurken Commodus.

 

Lika feg och patetisk som skrämmande och ondskefull. Scenen där han subtilt hotar sin syster Lucilla att han ska ha ihjäl hennes son Lucius som straff för hennes svek mot honom ger kalla kårar varje gång hos undertecknad! Likt Hans Zimmer var Phoenix nominerad för en Oscar men snuvades tragiskt nog på den.

 

 

 

”Gladiator” är utan tvekan ett mästerligt epos som avhandlar ämnen som lojalitet, ära, frihet, hämnd och rättvisa. Vid sidan om att få sin hämnd mot Commodus, kämpar Maximus lika mycket för att uppfylla Marcus Aurelius sista önskan om att Rom ska bli en republik och demokrati igen och att slavar ska återfå sin frihet. Detta genom att i hemlighet med Lucilla störta Commodus och de lojala till honom för att kunna återge makten till folkets
representanter igen.

 

Filmen är därför inte bara en actionfilm om hämnd men också en berättelse om frihetskamp och lojalitet där Maximus ultimata strävan är en idealisk vision om Rom.

 

 

 

Scott visade med ”Gladiator” att han kunde hantera både en ”Shakespeareiansk” tragedi, i såväl dramaturgi och dialog, som en fartfylld och episk actionfilm. Det sistnämnda fylld av storslagna och välkoreograferade stridsscener som involverade många statister och stuntmän.

 

Filmen säljs även in av sitt användande av övertygande produktionsdesign, CGI och praktiska effekter som alla används felfritt för att kunna rekonstruera Rom och Colosseum under dess glansdagar. Det är absolut ingen lätt uppgift att kunna hantera och regissera en produktion på en sådan massiv skala och Scott visade att han kunde hantera detta med bravur.

 

 

 

”Gladiator” har verkligen cementerat sig i filmhistorien som en modern klassiker. Som tidigare nämnt tog den aldrig hem sina statyetter för bästa regi, musik och biroll men knep den största och viktigaste, nämligen för bästa film. Inte fel alls.

 

Filmen fortsätter än idag, snart 25 år senare, att omnämnas när kritiker och publik ska lista sina bästa eller viktigaste filmer de har med sig i bagaget från 2000-talet. Det talar för att filmen åldrats med värdighet och det finns en anledning till att tvåan är årets mest hypade film.

 

 

 

 

Den ena visar Maximus pånyttfödelse som en ledare, efter Commodus svek, där han tidigt tar kommando och leder slavarna till seger. Scenen efterföljs av den ikoniska stunden i filmen där han får tillkänna ge sig för en chockad och livrädd Commodus som ser ut att vilja skita på sig. Den andra scenen? Kom igen, det är tigrar! Och Tigris tyckte jag alltid såg cool ut i sin rustning och mask! Behöver jag säga mer?

 

 

 

Varning för spoiler! Maximus dödsscen har cementerat sig som en av de mest minnesvärda i filmhistorien. Trots att filmen inte har ett uns av sig av övernaturlighet och bygger på strikt historisk realism kliver den ändå in i det övernaturliga när vi får se Maximus passera in i efterlivet. Detta var vågat och hade kunnat förstöra en annars perfekt film, men det funkar ochvi köper det. Just för att Maximus har förtjänat att få återse sin familj igen.

 

För att inte nämna slutscenen där Djimon Hounsous karaktär, ståendes i skymningen i ett tomt Colosseum, proklamerar att han och Maximus snart kommer träffas igen. Detta innan vi bjuds på den sista bilden av Roms skyline innan solen går ner. Hur kan man inte älska ett sådant slut?