Han fick sitt genombrott med en kärleksskildring mellan två homosexuella män som fann varandra efter ett one-night-stand. Jag pratar givetvis om den prisbelönade ”Weekend” från 2011. Det var också i och med den filmen som Andrew Haigh vann mitt hjärta, då jag sällan skådat ett sådant intimt och äkta filmskapande.
Han fortsatte övertyga med HBO-serien ”Looking” och nu har turen kommit till det lågmält intensiva dramat ”45 år”. Jag träffade regissören tidigare i år på Berlins filmfestival för att prata om hans nya film och hur han arbetar som filmskapare.
Vad var det i boken ”In Another Country” av David Constantine som fick dig att vilja göra den här filmen?
- När jag läste den för ungefär 8 år sedan så fann jag den väldigt smart och vackert skriven. Nästan som en poetisk berättelse. Men det var något med dess enkelhet som verkligen tilltalade mig.
I ”Weekend” träffas två personer under en väldigt kort tid och verkligen finner varandra, medan i “45 år” är det ett äldre par som varit tillsammans länge men som börjar glida isär. Var du medveten om dess motsatta likhet?
- Ja, jag såg faktiskt den här filmen som en slags konstig uppföljare även om de är väldigt olika. Jag har alltid varit intresserad av relationer och hur vi definierar livet genom dem. Jag tror att en relation blir till efter att den långsamt byggts upp. Jag tycker ”45 år” visar det väldigt tydligt med tanke på hur filmen börjar och slutar.
Sakta men säkert bubblar saker och ting upp till ytan i filmen, hur kommer det sig att en persons förflutna aldrig släpper taget?
- När du går in i en relation så är det din chans att definiera vem du är i den stunden. Jag tror att man börjar om som en ny människa varje gång man träffar någon ny, eller i alla fall ges chansen till förändring. Samtidigt finns alltid en risk att det förflutna gör sig påmint och plötsligt knackar dig på axeln.
Anser du att den här filmen är kritisk till äktenskap?
- Jag ser den inte som någon kritik, utan mer att den påvisar de naturliga svårigheterna med en relation. Alla relationer är komplicerade och säger en massa om vem du är som person. De kan ha varat i endast två dagar, två veckor eller i 45 år. Oavsett hur långa de är, så är relationer ofta det som formar oss till de vi är.
Du har verkligen en talang för att berätta intima relationer på film, vad är din hemlighet? Hur gör du?
- Jag spenderar väldigt mycket tid i manusarbetet och försöker få allt att kännas äkta. Det är alltid de väldigt små detaljerna, som de flesta ignorerar, som gör det stora hela. I traditionella filmer skulle nog hela den här historien vara första akten av filmen, men jag gillar att expandera dessa historier och täcka dom under en mycket längre tid. Det ger dig utrymmet till att titta på alla små detaljer som jag tror utgör våra liv. Jag tror också att det har att göra med när jag började göra film, då hade jag inga pengar, så jag tvingades göra dessa ”billiga” filmer med enbart min kamera. Men då väcktes intresset att jobba med historier av det här slaget.
Hur gick castingen till och hur gjorde du för att få fram den fantastiska kemin mellan Charlotte och Tom?
- Jag såg faktiskt aldrig dem tillsammans förrän de var castade och vi satt ner för att prata om filmen. Men då hoppades jag mest på att det skulle finnas en kemi mellan dem. Jag tror att det är viktigt att tänka på att kemi är kreativt. Skådespelarna skapar uppenbarligen kemin, men du som regissör skapar en miljö där den kemin kan existera. Jag tror också att kemin påverkas genom hur du filmar samt vad du fokuserar på. Alla val som du gör påverkar kemin. Om produktionsdesignen känns äkta så gör det att skådespelarna känner sig trygga och kan lättare leva sig in i sina roller. Så mycket ligger i grunden till en bra kemi.
När visste du att du ville ha Charlotte Rampling i en av rollerna?
- Efter att jag skrivit klart manuset. Medan jag skriver så tycker jag inte om att tänka på speciella skådespelare, för man blir sjukt besviken när de inte vill eller kan göra det. Men jag har alltid älskat Charlottes prestationer, hon är en fascinerande skådespelerska att titta på. Det är något väldigt distinkt med henne som intresserar mig.
Tror du att den äldre publiken kommer gå och se den här filmen?
- Vem fasiken vet det? Jag vet bara att jag absolut inte ville göra en film som till exempel ”Hotell Marigold”. Jag vill att äldre personer ska se den men även yngre. Det här är en film om två människor som jag hoppas flera kan relatera till. Därför hade jag ingen speciell åldersgrupp i tankarna när jag gjorde den.
Du har tidigare arbetat tillsammans med Ridley Scott som klippassistent. Har du någonsin funderat att göra dessa storslagna filmer istället för dina intima?
- Jag älskar såna filmer och jag är ingen snobb som endast ser smal film. Men att jobba med dessa filmer kändes väldigt konstigt, då det är en helt annan värld än den jag är van vid och vill verka i. Det är en helt annorlunda värld. Jag kan se dem och älska dem, men det har aldrig legat i mitt intresse att göra sådana filmer. Därför har jag valt att fokusera på mindre saker men som faktiskt betyder något för mig.
Vad har du lärt dig av att ha jobbat med honom?
- Ridley är en otroligt talangfull regissör som gjort flera mästerverk till filmer. Givetvis lär man sig massor, främst hur man ska berätta historier. Att jobba tillsammans med en duktig klippare är väldigt intressant. De är verkligen de som kan forma uselt material till mästerverk.
Hur ser du på det här med klippning?
- När jag jobbade med den här filmen så blev allt svårare ju färre klipp du gjorde, alla klipp kändes enorma. När du börjar komma in i en rytm där du inte klipper så ofta, så måste du stanna i den rytmen. Du kan inte helt plötsligt ändra och börja klippa mera, då kommer du få känslan av en helt annan film. Det tar långt tid att hitta rätt rytm i en film, speciellt när det är få klipp. Jag vill hellre se hur saker och ting förändras hos karaktärerna framför mina ögon och inte genom ett digitalt klipp. Därför tycker jag det är mer intressant att jobba med längre tagningar.
- Jag hatar bortklippta scener på filmer. Värsta någonsin. Du tar bort en scen av en anledning, varför ska du då vilja visa den? Du har din film där din historia existerar, men från sekunden du visar en scen som inte är med i den, så bryter du magin över filmen som fanns från första början.
Kan du berätta lite kring succén med din film ”Weekend”?
- Jag blev totalt överraskad över succén. När vi skulle börja göra filmen och letade efter pengar så fick vi alltid svaret att ingen kommer vilja se den och fick därför inga pengar. Det var inte bara för att den kretsar kring två bögar, utan det är två bögar som sitter i ett rum och snackar. Men historien oroade mig aldrig då jag kände att det skulle bli en film som folk kunde relatera till, för vare sig de är homosexuella eller straighta, så talar den till alla människor. Och filmen gick bra vilket gjorde stor skillnad under arbetet av ”45 år”.
Vad har du för kommande projekt?
- Jag försöker få klart en film till slutet av det här året eller till början av nästa. Givetvis får jag inte säga något om den då allt fortfarande är väldigt hemligt.
”45 år” har biopremiär på fredag.
Erik Dalström
