Regissören David Leitch har minst sagt haft lite av ett uppsving på sistone. Efter en nästan 20 år lång karriär som stuntman (för bland andra Brad Pitt och Jean-Claude van Damme), stuntkoordinator, actionkoreograf, skådespelare och second unit-regissör tog han ett helt nytt steg med den hyllande actionfilmen "John Wick" tillsammans med kollegan Chad Stahelski. När nyheten kom om att Stahelski skulle ta sig an "John Wick: Chapter 2" ensam var det många, inklusive undertecknad, som undrade vad Leitch hade på gång.
Svaret är "Atomic Blonde" (baserad på serieromanen "The Coldest City"), en spionthriller som utspelar sig i 80-talets Berlin med actionscener som för tankarna till koreografin i just "John Wick". När Charlize Theron anlitades för huvudrollen och fler namn som John Goodman, James McAvoy och Toby Jones rullade in blev det snabbt tydligt att Leitch hade gjort helt rätt val. När jag väl fick se filmen för någon månad sedan blev det ännu klarare, då resultatet är helt fantastisk och långt mycket mer intressant än "John Wick"-uppföljaren.
Leitch är nu mitt i arbetet med den högt emotsedda uppföljaren till "Deadpool" men trots det så fick jag nyligen möjligheten att prata lite med honom om hans influenser, Charlize Therons briljans och utmaningen i att kombinera "John Wick"-action och förhöjd estetik med 80-talets betonggråa Berlin.
David Leitch.
Vad var det med "The Coldest City" som gjorde att du kände att det skulle bli en bra film?
– När jag läste serieromanen så blev jag väldigt intresserad av dess visuella stil och noir-känsla. Det kändes lite som klassisk kalla kriget-noir i stil med "The Third Man" eller något sådant. Det gillade jag väldigt mycket, men jag visste samtidigt att filmen skulle bli annorlunda. Min vision för filmen präglades mycket av färg och musik och "punk rock"-stil, något lite mer fräscht, men gällande storyn imponerades jag väldigt mycket av serieromanen. Den första versionen av manuset var en väldigt trogen adaption, men sen gjorde vi några betydande ändringar och använde den mest som en startpunkt för att göra något som står på egna ben. Men karaktären, själen och den centrala handlingen är definitivt från serieromanen.
Det här projektet markerar hur du efter att ha regisserat "John Wick" tillsammans med Chad Stahelski kör solo, vilka utmaningar förde det med sig?
– Det finns utmaningar både med att regissera ensam och tillsammans med någon annan, varje möjlighet har sina svårigheter. När vi jobbade som second unit-regissörer och action-regissörer jobbade vi också på egen hand, även om vi jobbade inom samma företag och varumärke. Så jag var van vid att regissera ensam före "John Wick". Det kändes fantastiskt bra här att jag kunde uttrycka mig utan förhandling, det är en annan typ av kollaboration. All regi är ju kollaboration, man arbetar med sin fotograf och sina kreativa producenter och alla bidrar med input. När man regisserar med någon annan är det bara en röst till i rummet som oftast är väldigt hjälpsam och stöttande. Men någon vidare utmaning var det inte, att köra själv igen.
Charlize Theron i en av de mest imponerande scenerna i "Atomic Blonde".
Både "John Wick" och "Atomic Blonde" känns för mig lite som en reaktion kring "shakycam" och överklippning i moderna actionfilmer, hur ser du på det?
– Ja, jag skulle säga att det är det, det finns något tillfredsställande i en sorts svar på våra tidigare jobb. Som second unit-regissör måste man samla in mängder med material som huvudregissören sedan kan ta till redigeringen, från kamera A, kamera B, kamera C och så vidare. Ibland riktar man fem kameror mot en actionsekvens, vilket kan leda till en sorts överklippning av de sekvenserna. För oss handlar det alltid om att vara purister med action och koreografi, vi vill se vad som händer. Därför gillar vi också Hong Kong-filmskapande, exempelvis med Jackie Chan. Vi vill se action, och vi vill se skådespelarnas prestationer. Så det är precis som du säger en reaktion på modernt actionfilmskapande och jag är personligen väldigt stolt över att vara en del av den återupplivning som nu pågår i genren.
Du kombinerar i filmen en väldigt förhöjd serieromansvärld med den betongpräglade verkligheten i 80-talets Berlin, hur fick du ihop de bitarna?
– Det var en del av den kreativa processen jag hade med min producent Kelly McCormick. Hon bad mig regissera den här filmen just för att jag skulle kunna ta med det vi gjorde i "John Wick" till 1989 års Berlin, så jag började tidigt fundera på hur jag skulle kunna göra den här undre världen av spioner sexig och något förhöjd. Det finns med andra ord en viss "Wickifiering" av Berlins under värld och det var meningen, men sen blev det en helt egen värld. Vårt mål var att hitta det coolaste från 80-talets när det gäller musik, kläder och MTV-stilen och skicka in det i den här filmen.
Oroade du dig någon gång över att det inte tonmässigt skulle passa ihop, "John Wick"-stilen och 80-talets Berlin?
– Vårt mantra under produktionen var att vi måste göra vågade val. Genren spionthriller hade blivit så statisk, så vi försökte vända det upp-och-ner helt enkelt. Om vi inte hade gjort provokativa val eller siktat riktigt högt så hade det känts programmerat och som något som hör hemma på iTunes-kyrkogården, något som inte är speciellt. Så jag var inte rädd för att ta stora beslut och göra en sorts popkultur-blandning, det var planen.
Charlize Theron och Sofia Boutella i "Atomic Blonde".
Filmen har också en stark erotisk, sensuell ådra. Hur balanserar du det som filmskapare för att det inte ska kännas opåkallat?
– Förhållandet mellan Broughton (Charlize Theron) och Lasalle (Sofia Boutella) har en erotisk natur och allt handlar om balans. Vi har tänkt igenom det väldigt mycket och det handlar om att koppla det till mänsklighet. Tittar man på Broughton-karaktären så är hon i starkt behov av intimitet och är omringad av antagoinister hela vägen. Så om man känner att stunderna av intimetet är ett behov och inte bara exploativt tror jag att man kommer undan med det, man berättar bara en väldigt mänsklig historia. I vissa filmer vill man bara få ihop två fysiskt attraktiva människor utan att det finns någon själ bakom, och det är där jag tror misstaget görs. Här blir det en av de få ögonblicken där Broughton är riktigt sårbar, i sängen med Lasalle.
Vände du dig till några specifika filmer för inspiration gällande stilen och tonen?
– Inspirationen kom främst från mina minnen från 80-talet och bilder från 80-talet men också gamla musikvideor, "Duran Duran"-låtar exempelvis, och 80-talets Michael Mann-filmer. Där började estetiken men vi ville också hitta en samtida ådra så att den skulle kunna träffa alla generationer, inte bara de som levde på 80-talet. Så det finns en viss polering som min produktionsdesigner och fotograf har bidragit med som gör att den känns mer modern. Kompositionen för tankarna till de nämnda filmerna medan klippningen och koreografin ger den en mer modern känsla. Det funkade verkligen och jag är väldigt nöjd med hur det artade sig.
– Filmen var planerad från början till slut och vi hade en sorts "war room" under produktionen fullt med storyboards, bildlistor och konceptmaterial för hela filmen, hur den skulle kännas och se ut. Oftast får man inte den lyxen men vi fick mycket tid till förberedelser där mitt team gav blod, svett och tårar, och det var det samarbetet som gjorde att filmen funkade. Stuntkoordinatorn och second unit-regissören Sam Hargrave fick tid att träna skådespelarna, att öva och koreografera fantastiska sekvenser. Allt handlar om föreberedelser och i många produktioner får man inte det.
Charlize Theron i "Atomic Blonde".
Jag måste fråga om Charlize. Hon har utvecklats till lite av en actionstjärna på sistone med filmer som "Mad Max: Fury Road", "The Fate of the Furious" och den här. För mig känns det som att hon föddes för att göra det här, men vad är det med henne som gör henne så lämplig och naturlig som actionhjältinna?
– Hon har begåvning för det, hon är en skådespelare som skulle klara att göra vad som helst och hon har fysisk begåvning. Processen hon gick igenom är väldigt lik den som vi körde med Keanu Reeves ("John Wick") med tre månaders träning, fyra dagar i veckan och tre timmar per dag. Det är en utmattande mängd träning men hon har viljan, beslutsamheten och begåvningen som krävs, samt en bakgrund inom dans och en stark personlighet som gör henne till en bra actionhjältinna. Med Broughton-karaktären var det fysiska aldrig något problem, utan snarare att få till karaktärens mänsklighet och en så sofistikerad skådespelerska som Charlize kunde ge oss det.
– Att skapa en Terminator-liknande actionhjälte eller hjältinna, det är egentligen inte särskilt svårt. Man skickar dem genom "maskinen" och på andra sidan kan man skapa fantastisk action. Men att lyckas skapa en karaktär som publiken bryr sig om samtidigt som att actionscenerna levererar, det är då filmer blir riktigt speciella.
Finns det någon chans att vi får se mer av Lorraine Broughton framöver?
– Anthony Johnston, serieromanens författare, har skrivit en del ytterligare material, men vi får se hur filmen tas emot. Om folk vill se mer av Lorraine så hade det varit fantastiskt, jag tror att det kan bli riktigt coolt. Det finns många möjligheter kring att föra hennes berättelse framåt, den saken är säker, så jag håller tummarna för att folk vill se det.
