Inför släppet av M. Night Shyamalans senaste film “Split” ordnade Universal en pressjunket på trendiga Crosby Hotel i Soho i New York.
För fans av Shyamalans tidigare filmer såsom ”Sjätte sinnget”, ”Unbreakable” samt thrillers i allmänhet har förväntningarna varit stora inför släppet, och filmen håller hög nivå även om den kanske skiljer sig något från Shyamalans tidigare verk.
Den här gången har Shyamalan teamat upp med skotske James McAvoy, känd från filmer som “X-Men” och “Narnia”, samt nya stjärnskottet Anya Taylor-Joy som vunnit en mängd priser för sin skådespelarinsats i “The Witch” 2015. Även Betty Buckley som fick sitt genombrott i ”Carrie” och har samarbetat med Shyamalan tidigare i ”The Happening”, har en bärande roll.
Med denna kaliber av skådespelare som alla gjort avtryck i suspens-, horror- och fantasygenrerna kan man tänka sig en nervkittlande filmupplevelse men ”Split” är mer än så; McAvoy tar sig an 24 personligheter när filmen djupdyker ner i psykologiska disordern DID (dissociativ identitetsstörning eller multipel personlighetsstörning), och dessutom gör det med en stor portion humor, vilket gör ”Split” mer lättillgänglig för en bredare publik.
Shyamalan diskuterade hur han ser på filmens gränsöverskridande genre när journalister och filmälskare från hela världen besökte Crosby Hotel för att prata med honom och skådisarna.
Men först ut är en pratstund med Anya Taylor-Joy, vars skrämda ögon från filmen etsat sig fast i mitt minne, men som jag inte kan återkalla hos den sprudlande glada tjej som nu sitter framför mig. Hur förbereder man en sådan roll egentligen, och vart hittar hon allt det där dystra och mörka som protagonisten Casey bär med sig?
- Jag har preparerat för var och en av mina roller på väldigt olika sätt. Casey är ju så introvert, och bär på så många lager, så jag såg henne som en djup brunn. Jag fokuserade på hur hon gör entré in i ett rum, och vad som försigår inom henne, hela tiden. Sättet som hon tittar på saker och snabbt samlar ihop information som hon lagrar för att använda när hon behöver.
- Hon är så tålmodig och jag tycker att hon är väldigt mogen på det sättet, särSkilt om man jämför med de andra tjejerna som är uppenbart rädda och reagerar utan att tänka medan hon säger ”Nej, vi måste samla information och vi måste utvärdera situationen och sen kan vi reagera.” Så jag fokuserade på att vara väldigt tyst, vilket jag inte är särskilt ofta. Jag pratar mycket (skratt).
Taylor-Joy delar även med sig av några tänkvärda funderingar kring filmens budskap:
- Jag tycker att filmen förmedlar ett väldigt vackert budskap, på så sätt att om du är en bruten människa, om någonting hänt med dig, så gör det dig inte sämre. Tvärtom, om du kämpat dig tillbaka, fortfarande lever och kämpar vidare, så gör det dig starkare.
Charmige James McAvoy balanserar skickligt mellan att förmedla skräck och humor i filmen, och ofta på en och samma gång. Nu när vi sitter här tillsammans passar jag på att fråga hur man hanterar så många karaktärer på en gång? 23 personligheter slåss om att få existera i Kevin med en 24:e på väg, och hela nio av dessa spenderar vi tid med i filmen:
- De är alla briljant skrivna, vilket underlättar till att börja med. Jag ser det inte riktigt som att spela en man med nio personligheter. Som skådis tog jag mig an materialet som om det var för nio olika roller. Så i själva verket gjorde jag mitt jobb nio gånger på en bråkdel av tiden jag normalt skulle få ägna åt en karaktär, så allt handlade om tidshantering (skratt).
McAvoy beskriver Shyamalans sätt att arbeta och processen från manus till färdig film som lite annorlunda mot många andra regissörer han arbetat med.
- Han är väldigt trogen sin orginalvision, och filmen du ser på biografen är i stort sett samma film som han sett framför sig och skrivit ner i sitt manus. Jag har aldrig riktigt varit i den situationen lika mycket innan ”Split”. Normalt ändras och utvecklas ett manus väldigt mycket från manus till inspelning, och därefter igen mellan klippning och slutresultat. Det här däremot? Jag såg filmen och tänkte att ”Japp, det var i princip samma manus som jag läste under första repetitionen”.
- Det är fantastiskt när någon har så stor kontroll över sin egen fantasi och sedan förmåga och skicklighet att fysiskt kunna replikera den när de gör filmen också.
Betty Buckley har en imponerade karriär bakom sig, och eftersom hon har jobbat med så många olika stora namn i filmbranschen är det extra spännande att höra hur hon ser på samarbetet med Shyamalan:
- Jag ser honom som en vän. Vi har samma busaktiga typ av personlighet, och vi gillar att retas med varandra vilket är roligt under filminspelningarna för det hjälper till att lätta upp när det blir väldigt tungt och seriöst. Vi gillar att få varandra att skratta. Han vet att jag älskar och beundrar honom, och jag tror att han gillar det (skratt).
- Som skådis känner jag mig väldigt uppskattad av honom. Han berättade att han skrev den rollen [som Dr. Fletcher] för mig och det är en verklig gåva när en regissör ger en skådis möjligheten att få göra en fin arbetsinsats här i världen.
Buckley berättar att hon var ett stort fan av McAvoy men erkänner att hon var lite orolig också - när man träffar stora filmstjärnor vet man aldrig hur de är att jobba med. Det visade sig dock att även arbetet med honom blev ett drömsamarbete:
- Han är så jordnära, en väldigt ödmjuk man med en generös natur. Som skådis är han helt spontan, inte stel på något sätt, så allt flöt på väldigt lätt och fint. Vi gjorde våra scener och sen kom Night in och gav direktiv. Han är en stor gåva att få arbeta med.
Till slut har turen kommit till att intervjua M. Night Shyamalan. Naturligtvis är jag nyfiken på sjukdomen DID som hela berättelsen är byggd kring. Symptomen som beskrivs i filmen låter alltför osannolika för att kunna stämma på riktigt, nästan lite som Woody Allens Leonard Zelig, så jag ber Shyamalan berätta om sitt intresse för DID och hur hjärnan kan kontrollera kroppen:
- Jag kan inte förstå hur det inte kan finnas en definitiv film om den här sjukdomen! När man tittar närmare på den så hittar man den högsta formen av mänsklig kapacitet, helt otroligt! Jag berättar vad jag lärt mig från forskning och genom att tala med experter och ingen tror på mig men allt är sant! En personlighet har diabetes, en annan högt kolesterolvärde, en är allergisk mot bistick men inte den andra. Tre är blinda, de andra kan se. Ingen kan greppa att hjärnan kan kontrollera kroppen så mycket.
Sist men inte minst – slutet har ju dessutom det extra lilla insiderskämtet som kommer tilltala den filmkunnige. Vad har han att säga om det?
- Det är svårt att prata om det här slutet utan att avslöja handlingen. Tanken bakom är frågan om du kan se en typ av film utan att inse att den inte hör till den genre du trott förrän filmen är nästan slut?
Se trailern till "Split":
Ja, väntar man sig en renodlad skräckis kan man nog bli besviken. Men McAvoys oemotståndliga karaktärer kommer uppskattas av en bredare publik och alla skådisarna gör fina insatser. Och svaret på om man kan se en film utan att kunna placera in den i en genre förrän mot slutet, får man avgöra när “Split” går upp på biograferna i helgen.
