Augusti. Premiärtät sensommar. Fullspäckad biotablå. När jag bläddrar runt bland New Yorks bioutbud dyker någonting som heter CatVideoFest 2024 upp. Någonting som enligt The Wall Street Journal “är bra för dig” - att titta på kattvideos alltså. Jag blir nyfiken.
Vad är CatVideoFest?
CatVideoFest visar sig vara en filmfestival med kattema, fast hela festivalen består av en enda film; 73 minuters ihopklippta kattvideos av den typ som cirkulerar på sociala medier. Vertikala mobilklipp samsas med Insta-fyrkantiga och traditionellt horisontella i varierande bildformat.
Dessa varvas med mer traditionella kortfilmer som Will Bradens svartvita, filosofiska “Henri”, eller den söta, animerade “Simon’s Cat”. Även reklamklipp har smugit sig in, en länk till websida där en katt drejar och klöser i keramiken som man sedan kan köpa, eller namnet på en rooftopbar i San Diego där man kan ta en drink tillsammans med ett gäng katter. Kvaliteten på klippen varierar lika mycket som de man ser på mobilen - många blir väldigt pixliga medan andra filmats med bättre upplösning som funkar fint på storbildsskärm.
CatVideoFest leds av Will Braden, som driver festivalen i egen regi sedan 2016. Enligt Variety tillbringar Braden “en tredjedel av året med att samla in klipp, få tillstånd från upphovsskaparna, och sortera in dem i ett Excel-ark; nästa tredjedel med att redigera filmen; och sista tredjedelen med att koordinera allt med distributören Oscilloscope Labs och sköta press.”
Var visas CatVideoFest?
CatVideoFest har under åren spridits till biografer runt om i hela USA, Kanada, Europa, och visas för närvarande även Australien. I New York visas den på independent-biografer som IFC där jag såg den, samt i Brooklyns Alamo- och Nitehawk-biografer, och kommer att visas på Queens Museum of Moving Images i September.
Men man kan själv engagera sig i kattfilmsfestivalen, både genom att ladda upp egna filmbidrag (och vilken kattägare går inte runt med hundratals gulliga klipp i mobilen) eller kontakta festivalen för samarbete. Hemsidan uppmuntrar folk att hjälpa till med att sprida festivalen till ännu fler biografer:
“Om vi inte har varit på en bio nära dig, kontakta oss så fixar vi det! Så länge det finns ett lokalt härbärge att samarbeta med som förmånstagare, hittar vi en plats att visa CatVideoFest.”
En procentandel av intäkterna från varje evenemang går nämligen till lokala djurhem och/eller djurskyddsorganisationer. Sedan 2019 har festivalen dragit in över $150 000 till lokala härbärgen. Kattfilmerna är alltså inte bara bra för hälsan, utan man gör även en god gärning genom att titta på dem.
Det här lärde jag mig på CatVideoFest i New York
Okej, tänker jag, och sätter för säkerhets skull på mig gulliga kattöron för att smälta in bland festligheterna. Kanske kan öronen roa de små barnen? För jag väntar mig en familjefestival, det perfekta söndagsnöjet för stora och små. Väl där upptäcker jag dock en total avsaknad av barn. Inte ett endaste ett i hela salongen. Nada.
Publiken består av allt från 20-åriga hipsters till grånade pensionärer och hela spektrumet däremellan, men inga småttingar alls. En normal, vuxen biopublik alltså. Ingenting särskilt man skulle kunna koppla ihop med en kattfilmsfestival. Ja, förutom mig och mina kattöron då. Om någon skulle försöka peka ut en “Crazy Cat Lady” i salongen skulle de med stor sannolikhet peka på mig…
Däremot är publiken mer engagerad än de brukar vara på bio. Mycket “ohs” och “ahs” när de gulliga katterna gör gulliga kattgrejer som katter gör. Munter stämning. Och kattvideos är ju rätt så okontroversiella. Det är svårt att bli stött eller ta illa upp av någonting som visas. Dessutom kan man ju gissa att en såpass nischad festival endast lockar de som verkligen tycker om att titta på kattvideos. Och vi får se exakt vad vi kommer dit för att se. Inga besvikelser.
Kanske skulle ribban kunna höjas en smula… Några filmer känns bekanta från när jag själv skrollar på mobilen under sömnlösa nätter, men många av de riktigt bra saknas. Vart finns killen som komponerar musik av sin katts jamande till exempel?
Videoklippen är dessutom ihopsatta utan krusiduller, den ena efter den andra utan mellanrum, intro, eller någon som helst artistisk övergång. Å andra sidan är det kanske just det som är charmen, det enkla, det opretentiösa, en tillbakagång till filmernas begynnelse av enstaka tagningar.
Ett rätt trevligt sätt att spendera en söndagförmiddag, faktiskt. Jag lämnar salongen på gott humör, peppad med mobilkameran i högsta hugg för att filma min egen katt när jag kommer hem. Vem vet, kanske får han vara med i nästa års CatVideoFest?
