När jag går på bio är det så knäpptyst att man tror att publiken har dött.
Vanligtvis kan man räkna till tio, sällan mer än tjugo personer med mig i biosalongen. Där finns inte en popcornbehållare i sikte, inte en enda godispåse som prasslar i biomörkret. Mobilerna har lagts ned i fickan innan filmen startar och kommer inte upp igen förrän den är slut.
Jag har lyxen att se de flesta biofilmer på pressvisningar, bland journalister och filmrecensenter som är där främst för att utföra sitt jobb. Man sprider ut sig med minst två tomma stolar emellan, och det är en raktigenom respektfull - nästan högtidlig - stämning som sänker sig över salongen när filmen drar igång. Jag kan inte tänka mig hur de (vi) skulle reagera om någon fick för sig att börja "analysera saker" mitt under pågående föreställning!
Ändå är det vad Zara Larsson insisterar på att hon har rätt till, när hon betalat 159 spänn för "Avatar 2" eller "M3GAN" eller vad som nu kittlar artistens nyfikenhet på repertoaren. Vem vet, kanske en stilsäker sydkoreansk deckare som "Decision to Leave", eller bröderna Dardennes gripande flyktingdrama? (Jag skulle nästan vilja höra den filmanalysen.)
"Sätt mig för helvete i fängelse, jag kommer visa brist på respekt varje gång" säger hon i en TikTok som gjord för att provocera.
Nej, jag vill inte höra dina filmanalyser medan filmen pågår, Zara Larsson. Inte någon annans heller för den delen.
Och problemet är inte att en hel generation av unga och bortskämda biobesökare vill analysera skådespeleriet, karaktärernas val och motiv eller regissörens vision. Om det vore så väl. Då vore de iallafall engagerade i det som pågår på bioduken.
Problemet är snarare att mobiltelefonerna bränner i fickan och åker upp inom en kvart, av rädsla att man missat något viktigt på Snapchat, och att det viskas och väsnas och skriks liiiite för högt på helt fel ställen. Problemet är - ni har alla varit med om det - kompisgänget som stökar eller det där paret som tvunget ska kommentera på allt som sker.
Det är en lyx att få se all biofilm på pressvisningar, men också lite av en förbannelse. För svenska filmkritiker är raka motsatsen till vanliga biobesökare. De har sett allt, hört allt, möjligen suttit i sin yrkesroll trettio år för länge. En svår publik som sällan visar känslor. Jag kan ha hört ett skratt senast 2018. Någon snarkade en gång på raden bakom mig i höstas.
Så jo, jag kan verkligen sakna att uppleva film med en hängiven publik. Jag ville också höra fansens jubel när tre Spindelmän möts för första gången. Cannes-publikens gapflabb under världspremiären av Ruben Östlunds "Triangle of Sadness" var befriande härligt. Östlund har rätt när han säger att svensk publik är mer passiv jämfört med hur det ser ut (och låter) ute i Europa eller i USA. Skratta, gråt, applådera mera!
Men det är stor skillnad på att reagera med inlevelse, och att störa och vara respektlös mot andra. Vi har trots allt en biokultur som bygger på respekt, och den ska vi värna om för framtida generationer filmälskare.
Och med risk för att låta som en trött boomer (jag fyllde trots allt 40 nyss) så hoppas jag iallafall att ni som är riktiga biofantaster håller med mig. Strunta i influencers som inte vet bättre - fortsätt hyssja åt den som snackar och stör. Våga var en jobbig jävel och kräv lite vett av biogrannen.
Den som vill vara högljudd under sin film får stanna hemma.
Och jag hoppas jag inte hamnar bredvid Zara Larsson nästa gång jag går på bio. Då är risken stor att hon råkar få en läsk i knät.
