Jag vet inte vad som hänt med mig. En gång i tiden satt jag längst fram i föreläsningssalen på Filmhuset och lyssnade på en professor inom filmvetenskap prata om Yasujirō Ozus familjedrama “Tokyo Story”. Nu sitter jag i soffan och glor på dumburken och allt är givetvis min sambos fel.
Efter 20 timmar av “Love Is Blind”, 30 avsnitt “Love on the Spectrum”, otåliga plågsamma dejter i “Första dejten” så har hon äntligen knäckt mig. Helt plötsligt har jag slutat protestera till “Älskar, älskar inte” och jag sitter hjärndöd framför vår TV. En gång i tiden hade drömmar om att bli filmregissör men allt är raserat. Mitt liv är alltså förstört.
Men… Det här inte enbart stackars Amandas fel. Jag kan inte låta henne ta hela skulden. Så stark karaktär har jag. HBO, jävlarna på HBO har sedan sammanslagningen med Discovery också haft ett finger i förstörandet av mitt liv.
“FBOY Island” kom från ingenstans och vände upp och ner på min värld. Kallsvettig sparkar jag in ytterdörren varje torsdag och vrålar så att hela södra Stockholm hör. Thomas är hemma, och han ska se på reality-TV.
Streamingtjänsten HBO Max slog ner som en förutsägbar bomb under 2021 och det lovades grymma rabatter och att man kunde streama nya filmer efter 45 dagar. Föregångaren HBO Nordic försvann, och nya tjänsten skulle vara Netflix stora utmanare.
Jag var såld från början. Rabatter och nya filmer - kan det bli bättre? Vi blev bortskämda med fantastiska “Dune”, James Gunns uppföljare/nytolkning av “The Suicide Squad" och bedrövliga “Mortal Kombat”. Jag levde på den tiden.
Nu sitter jag istället varje torsdag och tittar på “Fboy Island” och jag är inte längre den där filmälskaren jag en gång i tiden var. Jag ser dessa män med sina välfriserade frissor, väloljade kroppar och coola tatueringar och inser en sak. Jag är en man av folket, jag är en fuckboy.
