Häromveckan slogs jag av en hemsk insikt.
Den 12 februari 2020 var det tio år sedan en långfilm regisserad av Josef Fares hade premiär på bio. För mig är det en ryslig tanke.
På skolgården gick snacket tidigt om ”Kopps”. Utan att veta vad en regissör var eller hur filmer överhuvudtaget skapades så visste vi ändå att det var något speciellt med den. Det var en ung människa som regisserat, det var tydligt. Och trots de ganska många åren Fares hade på oss så kändes han ändå på något vis som en like.
Den 12 februari 2020 var det tio år sedan en långfilm regisserad av Josef Fares hade premiär på bio. För mig är det en ryslig tanke.
På skolgården gick snacket tidigt om ”Kopps”. Utan att veta vad en regissör var eller hur filmer överhuvudtaget skapades så visste vi ändå att det var något speciellt med den. Det var en ung människa som regisserat, det var tydligt. Och trots de ganska många åren Fares hade på oss så kändes han ändå på något vis som en like.
Han var och är fortfarande den yngsta som någonsin antagits till Dramatiska Institutets regissörslinje, men Josef Fares var ändå nåbar på ett sätt som hans jämlikar som till exempel Moodysson aldrig varit. Pratet om svenska filmvärldens underbarn hade alltså slagit igenom så stort att de nått ändå till skolgårdarna, filmerna hade ett liv långt efter vita dukens ridå fallit och de sträckte sig över hela samhället.
När det kommer till film var och är Josef Fares för mig Sveriges okrönte genrekung, men mycket mer än det är han också en av mina favoritregissörer. Vi är ett land som av ett flertal anledningar inte leker sådär jättemycket med genrefilm, men Fares har haft sitt finger i de flesta grytorna. Den mest uppenbara är väl såklart komedin där han först gjorde sitt namn, men att kalla Fares för en mångsidig regissör vore en underdrift. Han har gjort det mesta.
Att gå från varm romantisk komedi (”Jalla! Jalla!”), till absurdistisk polis-parodi (”Kopps”), till gripande krigsdrama (”Zozo”), till ett misslyckat men vågat försök till hämnd-thriller (”Leo”) är en genre-spann som jag inte tror att en annan svensk regissör någonsin närmats.
Men genrekungen har inte försvunnit helt och hållet, tvärtom faktiskt. 10-talet har han spenderat i spelbranschen, och han har synts aktivt i svenska spelmedier. Timmarna han poddat tillsammans med resten av P3 Spel-gänget är dem som hållit, och fortsätter hålla mig, uppdaterad om allt som händer i filmens yngre och mer populära systerbransch. Spelen har förmodligen gjort Fares mer gott än vad filmens bransch någonsin kunnat.
Men genrekungen har inte försvunnit helt och hållet, tvärtom faktiskt. 10-talet har han spenderat i spelbranschen, och han har synts aktivt i svenska spelmedier. Timmarna han poddat tillsammans med resten av P3 Spel-gänget är dem som hållit, och fortsätter hålla mig, uppdaterad om allt som händer i filmens yngre och mer populära systerbransch. Spelen har förmodligen gjort Fares mer gott än vad filmens bransch någonsin kunnat.
De kreativa yttringarna i ”Brothers: A Tale of Two Sons” och ”A Way Out” är antagligen den typen berättelser han alltid velat berätta, men svenska filmens begräsningar har hållit honom tillbaka. Spelen är gigantiska, både berättarmässigt och finansiellt. Genreexperimenten fortsätter här.
”A Way Out” är kanske inte klockrent handlingsmässigt, men det är satans kul och regin lyser igenom starkare än i de flesta andra spel. Ni som har spelat sjukhus-levlet vet vad jag pratar om.
Kanske främst av allt är spelen han gjort jättepopulära. Fares har blivit superkänd för spelfantaster runt om i världen, han har till och med gått och blivit miljonär på det. Nackdelen för mig är dock att jag inte är en inbiten gamer, långt ifrån. Så jag hänger inte riktigt med i snacket om vad som händer med min gamle favorit, även om jag försöker. Jag är vad de initierade skulle kalla för en casual gamer, ett spel då och då är mitt mantra.
Så absolut det är skitkul att det går så bra för Josef Fares, och absolut finns det något fint i hur hans karriär slöt en slags cirkel år 2010 efter ett decennium i registolen. Det var ett årtionde som började med ”Jalla! Jalla!”, en film med många av hans familjemedlemmar i biroller och det slutade med den underbara farsan Jan nu i en huvudroll i ”Farsan”.
Kanske främst av allt är spelen han gjort jättepopulära. Fares har blivit superkänd för spelfantaster runt om i världen, han har till och med gått och blivit miljonär på det. Nackdelen för mig är dock att jag inte är en inbiten gamer, långt ifrån. Så jag hänger inte riktigt med i snacket om vad som händer med min gamle favorit, även om jag försöker. Jag är vad de initierade skulle kalla för en casual gamer, ett spel då och då är mitt mantra.
Så absolut det är skitkul att det går så bra för Josef Fares, och absolut finns det något fint i hur hans karriär slöt en slags cirkel år 2010 efter ett decennium i registolen. Det var ett årtionde som började med ”Jalla! Jalla!”, en film med många av hans familjemedlemmar i biroller och det slutade med den underbara farsan Jan nu i en huvudroll i ”Farsan”.
Jag kan inte låta bli att sakna Josef Fares på vita duken. Särskilt med tanke på att svensk film faktiskt har utvecklats på senare år, och det har nog mycket att göra med att Josef visade vart skåpet skulle stå under 00-talet.
Vi får heller inte glömma att brorsan och den gamle vapendragaren Fares Fares just nu är bättre än någonsin förr. Han är såklart med i spelen han också, men han har en otrolig skärmnärvaro mer skapt för film. Så varför inte ena det gamla gänget för en till runda in i filmen värld?
Enkelt utryckt förlorade svensk film en av sina starkaste röster för tio år sedan. Jag har fortfarande inte tappat hoppet att han en dag kommer tillbaka, och jag hoppas att Josef inte heller har det.
Har ni en favoritfilm av Josef Fares och vill ni se han tillbaka på vita duken? Eller tycker ni att det går lika bra att spela hans spel?
Har ni en favoritfilm av Josef Fares och vill ni se han tillbaka på vita duken? Eller tycker ni att det går lika bra att spela hans spel?
