Tidigare i somras nåddes jag av beskedet att en av mina favoritskådespelare, James Caan, gått bort vid 82 års ålder. Han var något av en amerikansk nationalklenod. Caan var på många sätt en problematisk bråkstake, men också någon som i sina roller visade att man alltid vinner på att stå upp för det rätta.
Min brorson är döpt efter Santino i ”Gudfadern” (1972), den roll Caan nog är mest känd för. Faktum är att Caan spelade den ursinnige Santino ”Sonny” Corleone så väl att han blev utnämnd till "Italian of the Year" hela två gånger i New York, trots att han inte har något italienskt påbrå. Caan föddes i USA, men till tysk-judiska föräldrar. Folk i allmänhet men också medierna misstog honom ofta för att vara riktig gangster.
Caan var otvivelaktigt den ultimata New York-bon. Han föddes i Bronx, växte upp i Queens och pluggade på Manhattan. För svensk publik var Caan nog mest känd för huvudrollen i filmatiseringen av Stephens Kings ”Lida” (1990) eller för rollen i ”Elf” (2003), som den tjurige förläggaren Walter Hobbs vars förlorade son i själva verket vuxit upp med nissar i tomtens verkstad. På många sätt förverkligar han alla personlighetsdrag som New York - eller för den delen andra storstäder - symboliserar i den rollen. Han är arbetsnarkoman, skeptisk, har hett temperament, är förhastad och bekymmerslöst välklädd.
I verkligheten var Caan också något av en våldsam, halvkriminell bad boy. Han hade flera duster med lagen. Bland annat när en man mystiskt föll ner från brandstegen utanför en lägenhet där Caan bodde i Los Angeles, eller när han anklagades för att ha hotat personer med en laddad pistol. Han frikändes från båda anklagelserna. På 80-talet checkade han in på rehab för att ta tag i sitt eskalerande kokainmissbruk.
Trots detta representerade han också den hårda, känslomässigt avtrubbade mannens katarsis i rollerna han spelade. Sonny Corleone i ”Gudfadern” har visserligen temperament, men det handlar om att stå upp för sin syster Connie, mot dennes våldsamme make. I såpan ”Las Vegas” (2003-2008) spelar han den svåråtkomliga och känslomässigt avtrubbade hotelldirektören och före detta CIA-agenten Ed Deline, som i slutändan alltid står upp för det rätta och motvilligt men konsekvent försvarar sin familj och sina vänner. Som förläggaren Walter Hobbs i ”Elf” så är han först fokuserad på sin karriär medan familjen får lida. Men i filmens slutscener gör han upp med sin trångsynta egocentrism och väljer familjen framför sina kravställande chefer.
I ”Gudfadern” berättar Sonny för Michael hur svårt det kommer vara att döda familjens fiender.
”Du måste resa dig upp så här och — bada bing! — så skjuter du deras hjärnor över din fina Ivy League-kostym.”
"Bada bing? Bada boom? Jag sa det, eller hur?" sa Caan i en intervju med Vanity Fair många år senare. "Eller sa jag bara bada bing? Det bara kom rakt ur min mun. Varifrån vet jag inte.”
Caan representerade ett föråldrat, buttert manlighetsideal där känslorna visade sig först motvilligt, med tröghet, om ens alls. Det är ett ideal som vi gör bäst i att lämna bakom oss. Men kanske finns det ändå något att lära från Caans roller, karaktärer som ändå alltid vann på att göra rätt och på att stå upp för sina nära och kära.
Andreas Birro
