5 remakes som gjordes på rätt sätt

Jag vet inte om man är pessimist om man är av den åsikten att remakes i regel brukar vara dåliga på att leverera bra resultat. Kan det vara så att det är svårt att leva upp till föregångarna, eller är det är ett enkelt sätt att locka publik och komma undan med en sjaskig produktion?

 

Vare sig man är för eller emot remake-konceptet, så finns det filmer som kan vinna över de mest kräsna av filmälskare, och som faktiskt bevisar att göra om en film kanske inte alltid är en sådan dum idé. Nedan följer fem sådana exempel.

 

 

 

Jag inleder den här listan med vad en del kanske anser vara en av Scorseses svagare filmer. Detta är inte ett försök att skapa kontrovers eller höja ögonbryn, utan hellre för att förklara denna remake underskattad. Det som alltid slår mig när jag tittar Martin Scorseses remake ”Cape Fear” (1991) är hur ambitiös den är att vara annorlunda originalet. Jag vill dock inte påstå att det är ett fall av göra om och göra rätt, utan hellre göra nytt. Max Cady, skurken och karaktären tidigare iskallt skildrad av Robert Mitchum år 1962, byter helt och hållet skepnad när De Niro tar över tyglarna. Mitchums karaktär är reserverad och behärskad, nästan en kavaljer i sitt sätt att vara, inte olikt en orm som slingrar sig närmre sitt byte för att sedan hugga till. De Niros karaktär är däremot grov, osmaklig (dock väldigt intelligent) och är konsekvent blodtörstig.

Talar vi om filmens hjälte, Sam Bowden, ser en ännu markantare skillnad. Gregory Peck är helt enkelt Gregory Peck i originalet från 1962, vilket jag i och för sig älskar, men samtidigt upplever alldeles för givet. Han övergår aldrig i den neurotiska kollapsen som vi får se när Nick Nolte tar sig an rollen. Det är karaktärsutveckling nästan utan dess like, speciellt i världen av remakes.

Den första "Cape Fear" kan man kalla en fantastisk produkt av 60-talet, om inte en av de bästa thrillers som landade på biograferna det årtiondet. Martin Scorseses version är dock något som inte riktigt var en produkt av någon filmålder, och har svårdefinierade karaktärsdrag. En sådan film som dyker upp då och då och ibland hamnar under radarn just på grund av den är svår eller anses konstig. 

Bildspråket är dock signerat av en Scorcese i toppform, och man upplever hur han frisk laborerar med yttersta skicklighet. Han ville göra något annorlunda, och det var precis vad resultatet blev.

 

 

 

Även fast detta inte rakt av kan kallas för en remake, utan hellre en ny adaption av författaren Hunter S. Thompsons litterära alster, så finns det tillräckligt många gemensamma nämnare för att den ska etablera sig som nummer två på denna lista. Framförallt vill jag lyfta fram att det finns en annan film i samma anda, eller åtminstone en film som har liknande karaktärer som i ”Fear and Loathing in Las Vegas”. 

I ”Where the Buffalo Roam” från 1980 hittar vi en något utmärglad journalist trogen till cigarettmunstycken och pilot-solglasögon. Här heter karaktären, likt författaren själv, Hunter S. Thompson, och spelas av en ung Bill Murray. 18 år senare ser vi en karaktär i praktiskt taget samma mundering och maner, denna gång vid namnet Raoul Duke, i ”Fear and Loathing in Las Vegas”.

 

I både dessa fall ackompanjeras Hunter och Raoul av en korpulent herre bärandes en grov mustasch och rollen som advokat. Skillnaden ligger också här i namnen; karaktären som många känner och älskar och som gestaltas av Benicio Del Toro i ”Fear and Loathing” heter Dr. Gonzo, medan hans likartade karaktär heter Lazlo och spelas av Peter Boyle i ”Where the Buffalo Roam”.

Personligen tycker jag att Terry Giliams adaption av Hunter S. Thompsons bok kan vara en av de roligaste filmer jag sett hittills. Denna helt surrealistiska och absurda berg- och dalbana som helt förbehållslöst skojar med vad de vill och hur de vill är en alldeles för fantastisk skapelse för att puttas ner av någon piedestal överhuvudtaget. Den blåser på alla cylindrar och kliver över alla gränser och konventioner.

 

Det gör nästan ont i själen att välja Johnny Depp (Raoul Duke) framför en av mina absoluta favoritkomiker och skådisar, Bill Murray (Hunter S. Thompson), men likväl i detta fall måste jag måste jag göra det helt enkelt för att ”Fear and Loathing” är så förbaskat fantastisk. 

Vill man dock andas ut lite och se en mer konventionellt regisserad komedi, som också har sina stunder och en fantastisk cast, så lägg för all del till ”Where the Buffalo Roam” i filmsamlingen. Förvänta dig bara inte samma upplevelse.

 

 

 

Åter igen dyker Martin Scorsese upp med en fantastisk remake. Den här gången i form av ”The Departed”, som kanske inte överglänser, men helt och hållet klarar utmaningen att spegla en av de bästa thrillers att produceras av Hong Kongs filmindustri; ”Infernal Affairs”.

Till skillnad från när Scorsese valde att filma om ”Cape Fear”, verkade han vilja vara mer trogen till föregångaren i denna remake. Han sätter såklart sin stämpel på filmen, men det känns som en genomgående vördnad och respekt till originalet präglar produktionen. Och det är absolut inget fel i det. Vad som skiljer ”The Departed” från ”Infernal Affairs” är ett rappare tempo och lite mer munhuggeri samt en amerikaniserad känsla av en slags filmisk maskulinitet. Det finns också en underliggande humoristiskt anda, trots all brutalitet och våld som ”The Departed” levererar. 

Inget av detta är dock direkt till ”Infernal Affairs” nackdel, utan hellre briljerar originalet med ett känslomässigt djup som är svårslaget och ett väldigt speciellt samspel mellan karaktärerna. Man kan hellre inte kalla filmen långdragen jämfört med Scorseses remake, utan den tar sig tid att bygga ett fundament som känns aningen mer autentiskt och verklighetstroget än ”the Departed”.

Detta handlar egentligen om vilken slags film man föredrar att titta på. För mig får jag ut lika mycket av både dessa produktioner, fast med olika mått mätt. Men det går inte att undkomma Jack Nicholsons paradroll. Därför lutar jag åt remaken.

 

 

 

Kan man göra en remake av sin egen film? Ja, visst! Speciellt om du frågar Michael Mann. En av historiens bästa kupp-filmer, och en av de mest fantastiska rollsättningarna någonsin, hittar vi i ”Heat” från 1995. En film där allting klaffar, allting träffar, allting fungerar. Snygg regi, grym dialog, högt underhållningsvärde och råbarkade bad guys och snutar.

Michael Manns fempoängare ”Heat” gjorde det nästan omöjligt för hans egen föregångare ”Made in L.A”, från 1989, att få någon uppskattning överhuvudtaget. Något som den faktiskt förtjänar. Det är en av de bättre TV-actionfilmer som kom ut under 80-talet. Förmodligen drog den iallafall till sig tillräckligt mycket uppmärksamhet för att Mann skulle få chansen att filma om den. Att han också lyckades klämma in ”Den siste mohikanen” mellan dessa två produktioner skadade sannerligen inte. 

”Heat” sopade mattan med ”Made in L.A”; inte för att föregångaren nödvändigtvis var en dålig film, men den var helt enkelt inte det mainstream-mästerverk som Manns efterträdare faktiskt är.

 

 

 

Varken Karl Urban eller Sylvester Stallone gjorde ett utmärkt jobb i rollen som polisen, domaren och bödeln, Judge Dredd. De kändes på något sätt malplacerade, och jag vågar inte påstå att Stallone skådespelarmässigt ofta lyckas spela på alla strängar förutom när det är något projekt han har skrivit själv. Karl Urban har en fördel där då jag ser honom som att ha några få mer kort i ärmen än allas vår Sylvester.

Jag är dock, kanske lite motsägelsefullt, ett fan av mainstream-action och har inget emot oneliners och krystade prestationer - bara det görs på rätt sätt. "Judge Dredd” från 1995 gjorde det på rätt sätt i cirka 20 minuter innan allt förfall i någon slags mellanting av buddy-buddy film och tramsig science fiction med få undertoner av den brutalitet man kunde förvänta sig av en film med detta tema.

”Dredd” från 2012 var inget mästerverk i något avseende, men hade iallafall ärliga intentioner. Urbans Dredd-karaktär hade både sin grimas intakt och hjälmen stadigt på huvudet igenom hela filmen. Den var avsevärt råare än Stallones motsvarighet och det fanns en genomgående känsla av dystopi och jävlar anamma - precis så som det skall vara. Kort och gott så träffade ”Dredd” i prick där ”Judge Dredd” missade.