"Konferensen": 6 stora skillnader mellan boken och filmen

”Konferensen” har enat kritikerkåren som hyllat skräckfilmen för sin humor, vassa skådespelarensemble, snygga klippning och välkomponerade foto. Med sin corporate take på slashergenren har den förenat det urtypiskt socialrealistiska med oneliners och enorma mängder blod. Men hur ställer sig ”Konferensen”-filmen mot boken?

 

Lämpligt nog plockade jag upp Mats Strandbergs ”Konferensen” på en flygresa till Transylvanien. Den var ett perfekt distraktionsmoment med sina intima beskrivningar av hjärnslams och punkterade lungor under en hyfsat turbulent flygtur. Deras död fick mig att tänka på allt annat än att plötsligt störta ner mot min egen.

 

Boken är, liksom filmen, blodig, kladdig, slemmig och nervig. Författaren har ett rikt ordförråd och en välsvarvad fantasiförmåga ämnad ändamålet – att ge läsaren en fasansfull bild av karaktärernas sista minuter vid livet.

 

Och boken är som gjord för en filmatisering. Språket är tydligt och handlingen konkret med en enkel tidslinje från A till B som skildras genom olika perspektiv. Boken bjuder dock på en mycket mer djupgående resa genom karaktärernas inre livsöden, där filmen i stället valt att förlägga dessa beskrivningar till dialogen. Men jag upplevde läsningen i mycket som ett utbroderat filmmanus. Trots det skiljer sig boken och filmen mycket åt.

 

 

 

I boken har Ingela och Jonas en affär, Lina och Amir har vid ett tillfälle hånglat och Torbjörn visar definitivt starka känslor för Eva. Då boken har mer utrymme att fördjupa sina karaktärsporträtt får vi också en helt annan inblick i deras familjebakgrunder, relationen till dem egna barnen och till varandra. Liksom på nästan alla arbetsplatser förekommer det också en och annan flört.

 

Att stryka Ingelas relation till Jonas är inte lika avgörande för berättelsen som den romans som pågår mellan Amir och Lina i det tysta. Att behålla den in i filmen hade gett en bättre förklaring till varför de ziplinar (nytt verb) tillsammans mot slutet.

 

 

 

Även om jag emellanåt fann det frustrerande, agerar karaktärerna mer omtänksamt mot varandra i boken. När alla är införstådda med att de är i händerna på en galning försöker samtliga, förutom Jonas, hjälpas åt.

 

Torbjörn skadar exempelvis foten vid ett tillfälle, ett djupt skärsår vars kanter beskrivs härligt ingående. Ett sår som Nadja, trots utsattheten, tar sig tid att plåstra om även fast Torbjörn dör bara några sidor senare. Där finns en ömhet mellan kollegorna som jag inte uppfattade lika starkt i filmen. I filmen tycks Lina och Amir snarare egoistiska när de lämnar de andra efter sig i skogen.

 

 

 

Av tidsbrist förstår jag varför man låtit den nyligen sjukskrivne Lina ersätta Nadja som årets hjältinna. Hon är också en av få möjliga överlevare även i boken (fler dör dock i förlagan).

 

Däremot gör det att Nadja upplevs platt eftersom hennes syfte raderats. Likaså Amir, som i boken är Nadjas villiga sidekick i jakten på rättvisa, tappar mycket av sin roll. Särskilt då romansen mellan honom och Lina också plockats bort. Jag föreställde mig även Nadja och Kaj som mycket yngre i boken, även om det har sin charm att alla är medelålders i filmen.

 

 

 

Modigt nog har Mats Strandberg gett sig på något så komplicerat berättelsemässigt som att tillåta skjutvapen i boken. I filmen har man dock valt att plocka bort detta för andra uppfinningsrika verktyg, vilket fungerar väl så bra.

 

Mördaren har inte heller det mer ”snyftiga” motivet som framgår i filmen (att hans pappa tagit livet av sig till följd av försäljningen) utan där är det i stället han som brutalt mördat sin familj innan han gett sig ut för att hämnas på kommunpamparna. Guldspaden är inte heller förekommande i boken, men är en mycket smart visuell idé som passar utmärkt i filmen.

 

 

 

Filmen har ivrigt marknadsförts som en skräckkomedi och där finns en hel del putslustiga inslag: när de ska utöva teambuilding-lekar som att hoppa säck, lunchstunden med varmkorv och hur de får tilldelat rum utefter stjärntecken.

 

Jag uppfattade dock inte förlagan som särskilt rolig. Det var inte heller någonting jag saknade, men jag kan se att humorn behövs vid en filmatisering. Dels för att snabbt kunna befästa vissa karaktärsdrag (som att Jonas älskar sin laptop och Eva sitt vin), och för att lätta upp stämningen mellan väldigt grafiska scener.

 

Och vem gillar inte klassiska oneliners som ”Myggsäsongen kom tidigt i år”.

 

 

 

I boken kan jag inte minnas att det förekommer några referens till musik, men filmen är fylld av briljanta låtval! Från ”Dörrarna på bussen” till ”We Shall Overcome”, det klassiska musikstycket ”Dance Macabre” av Camille Saint-Saëns varvat med svenska tophits från Lisa Nilsson och Tomas Ledin. Mycket fantasifullt och sätter en skön kommunal prägling.

 

Smått fantastiskt var det också att hissa upp Ingela i flaggstången likt Ida i ”Emil i Lönneberga”. Och jag undrar hur många Sotis-maskar vi kommer få se på Halloween i år.