”Innan sommaren bestämde jag mig för att jag var färdig med ”Korparna”. Inga fler festivalbesök. Att i det läget få den här nomineringen känns som ett perfekt closure”, säger en genuint glad Assur.
Och det är onekligen ett kvalificerat sammanhang att befinna sig i. Nordiska Rådets Filmpris har delats ut till en ”konstnärligt värdefull, nordiskproducerad långfilm” sedan 2002, då Aki Kaurismäki belönades för ”Mannen utan minne”.
Genom åren har Danmark och Sverige varit försiktigt överrepresenterade i vinststatistiken, men sedan Ruben Östlund tog hem priset med ”Play” 2012 har övriga nordiska länder dominerat. Vad gäller ”Korparnas” segerchanser är Jens Assur ödmjukt pragmatisk.
”Den matematiska vinstchansen är ju helt enkelt tjugo procent”, säger han och ler. Assur har själv erfarenhet från juryarbete och känner väl till de parametrar som spelar in i beslut av det här slaget. ”Man är alltid medveten om att kompromisser görs. Ibland lyfter man fram polariserande filmer och andra gånger väljer man något som mera passar för alla.”
Och det är onekligen ett kvalificerat sammanhang att befinna sig i. Nordiska Rådets Filmpris har delats ut till en ”konstnärligt värdefull, nordiskproducerad långfilm” sedan 2002, då Aki Kaurismäki belönades för ”Mannen utan minne”.
Genom åren har Danmark och Sverige varit försiktigt överrepresenterade i vinststatistiken, men sedan Ruben Östlund tog hem priset med ”Play” 2012 har övriga nordiska länder dominerat. Vad gäller ”Korparnas” segerchanser är Jens Assur ödmjukt pragmatisk.
”Den matematiska vinstchansen är ju helt enkelt tjugo procent”, säger han och ler. Assur har själv erfarenhet från juryarbete och känner väl till de parametrar som spelar in i beslut av det här slaget. ”Man är alltid medveten om att kompromisser görs. Ibland lyfter man fram polariserande filmer och andra gånger väljer man något som mera passar för alla.”
Överlag har mottagandet för ”Korparna” varit översvallande positivt. Hemmavid blev det hela sju Guldbaggenomineringar, bland annat i tunga kategorier som ”Bästa film”, Bästa foto”, ”Bästa Manliga Huvudroll (Reine Brynolfsson)” samt ”Bästa Kvinnliga Huvudroll (Maria Heiskanen)”. Peter von Pohel vann för sin originalmusik.
Undertecknad gav ”Korparna” en tveklös femma i betyg när det begav sig, men anser (utan att ta ära och heder av någon annan pristagare) att Reine Brynolfsson mer eller mindre rånades på sin bagge. En åsikt som för övrigt förfäktas på många håll i branschen.
Jens Assur instämmer också – helt utan bitterhet – i att veteranen Brynolfsson hade förtjänat att hedras för sin svidande intensiva rollprestation. Men det går förhoppningsvis fler tåg. Det här är andra, men sannolikt inte den sista gången som de två filmar tillsammans (2006 samarbetade Assur och Brynolfsson på den internationellt prisade kortfilmen ”Den sista hunden i Rwanda”).
”Reine är en enastående skådespelare som också har förmågan att ifrågasätta sig själv. Den ödmjukheten öppnar upp för en unik dialog.”
Assur berättar att de två vännerna träffades mer eller mindre regelbundenhet i flera månader efter inspelningen i syfte att så att säga fasa ut rollfiguren Agne ur skådespelaren. En sorts mental landstigning, eller skinnömsning. Processen säger en del om Brynolfssons hängivenhet.
Undertecknad gav ”Korparna” en tveklös femma i betyg när det begav sig, men anser (utan att ta ära och heder av någon annan pristagare) att Reine Brynolfsson mer eller mindre rånades på sin bagge. En åsikt som för övrigt förfäktas på många håll i branschen.
Jens Assur instämmer också – helt utan bitterhet – i att veteranen Brynolfsson hade förtjänat att hedras för sin svidande intensiva rollprestation. Men det går förhoppningsvis fler tåg. Det här är andra, men sannolikt inte den sista gången som de två filmar tillsammans (2006 samarbetade Assur och Brynolfsson på den internationellt prisade kortfilmen ”Den sista hunden i Rwanda”).
”Reine är en enastående skådespelare som också har förmågan att ifrågasätta sig själv. Den ödmjukheten öppnar upp för en unik dialog.”
Assur berättar att de två vännerna träffades mer eller mindre regelbundenhet i flera månader efter inspelningen i syfte att så att säga fasa ut rollfiguren Agne ur skådespelaren. En sorts mental landstigning, eller skinnömsning. Processen säger en del om Brynolfssons hängivenhet.
Nu är lyckligtvis Guldbaggar långt ifrån den enda framgångsparametern för en svensk långfilm.
”Vi var en millimeter från huvudtävlan i Cannes och har deltagit i många fina festivaler, som Toronto.”
Svenska kritiker har också med ytterst få undantag varit välvilligt inställda till det mörka sjuttiotalsdramat. Dessutom har publiken strömmat till långt över den kalkylerade prognosen.
Givet att ”Korparna” inte nödvändigtvis kan kallas för lättillgänglig är filmens publikframgångar ett intyg på att gemene svenske biobesökare mer än gärna låter sig utmanas i salongen, något som Jens Assur inte hyser minsta tvivel om. Däremot skulle han välkomna att distributionen av även smalare filmer fungerade bättre. Han utvecklar sin filmproduktionsfilosofi:
”Jag skulle gärna se att det gjordes två sorters filmer, dels berättelser med konstnärlig verkshöjd och hög budget, samtidigt som man släppte fram flera gränstestande lågbudgetproduktioner. Många regissörer gör sina bästa verk först på det tredje eller fjärde försöket. Problemet är att det är för svårt att göra billig film i Sverige.”
Men det görs knappast för få filmer. Under 2018 kommer vi att få se trettio svenska premiärer på biograferna. Samtidigt sjunker antalet inspelningsdagar - jämför man med hur det såg ut på sjuttiotalet så är tempot halsbrytande.
Här och var finns också en övertro på att eventuella brister under själva filmandet går att lösa i klippningen, menar Assur. Mer ofta än sällan leder sådana glädjekalkyler till att antalet veckor i redigeringsrummet istället ökar, och kostnaderna med dem.
”Art by accident är ingenting som jag tror på.”
Jens Assur är av den bestämda uppfattningen att hela processen måste få ta tid. Han är reservationslöst imponerad av svenska skådespelares yrkesetik och skicklighet, värdesätter lagarbetet framför allt. Jag frågar om han inte, med sin minst sagt meriterade bakgrund som fotograf, har svårt för att släppa just den rollen ifrån sig.
”Inte alls. Regissörens uppgift är att ordna ett möte mellan skådespelare och kamera, mellan bild och karaktär. Jag njuter av att få jobba nära både fotograf och skådespelare.”
”Vi var en millimeter från huvudtävlan i Cannes och har deltagit i många fina festivaler, som Toronto.”
Svenska kritiker har också med ytterst få undantag varit välvilligt inställda till det mörka sjuttiotalsdramat. Dessutom har publiken strömmat till långt över den kalkylerade prognosen.
Givet att ”Korparna” inte nödvändigtvis kan kallas för lättillgänglig är filmens publikframgångar ett intyg på att gemene svenske biobesökare mer än gärna låter sig utmanas i salongen, något som Jens Assur inte hyser minsta tvivel om. Däremot skulle han välkomna att distributionen av även smalare filmer fungerade bättre. Han utvecklar sin filmproduktionsfilosofi:
”Jag skulle gärna se att det gjordes två sorters filmer, dels berättelser med konstnärlig verkshöjd och hög budget, samtidigt som man släppte fram flera gränstestande lågbudgetproduktioner. Många regissörer gör sina bästa verk först på det tredje eller fjärde försöket. Problemet är att det är för svårt att göra billig film i Sverige.”
Men det görs knappast för få filmer. Under 2018 kommer vi att få se trettio svenska premiärer på biograferna. Samtidigt sjunker antalet inspelningsdagar - jämför man med hur det såg ut på sjuttiotalet så är tempot halsbrytande.
Här och var finns också en övertro på att eventuella brister under själva filmandet går att lösa i klippningen, menar Assur. Mer ofta än sällan leder sådana glädjekalkyler till att antalet veckor i redigeringsrummet istället ökar, och kostnaderna med dem.
”Art by accident är ingenting som jag tror på.”
Jens Assur är av den bestämda uppfattningen att hela processen måste få ta tid. Han är reservationslöst imponerad av svenska skådespelares yrkesetik och skicklighet, värdesätter lagarbetet framför allt. Jag frågar om han inte, med sin minst sagt meriterade bakgrund som fotograf, har svårt för att släppa just den rollen ifrån sig.
”Inte alls. Regissörens uppgift är att ordna ett möte mellan skådespelare och kamera, mellan bild och karaktär. Jag njuter av att få jobba nära både fotograf och skådespelare.”
Härnäst för Jens Assur? Ett icke namngivet – eller åtminstone inte avslöjat – passionsprojekt i långfilmsformat hägrar.
Här skadar det naturligtvis inte med en nominering till Nordiska Rådets Filmpris i CV:t.
Fast nu är chanserna tämligen stora att Jens Assur hade fått möjlighet att verkliggöra sin vision ändå. Vi ser fram emot den där tredje eller fjärde långfilmen.
Här skadar det naturligtvis inte med en nominering till Nordiska Rådets Filmpris i CV:t.
Fast nu är chanserna tämligen stora att Jens Assur hade fått möjlighet att verkliggöra sin vision ändå. Vi ser fram emot den där tredje eller fjärde långfilmen.
