Jag är dyngsur när jag stiger in i Filmhusets vestibul. Min bror och hans flickvän från Kanada väntar ivrigt, på repertoaren står gangstereposet “Carlito’s Way". Filmen, med en formstark Al Pacino i huvudrollen, visas som en del av Brian De Palma-retrospektivet på Cinemateket i Stockholm. Det är en utmärkt möjlighet att få uppleva hans tidlösa extravagans på den vita duken.
Min bror och jag följde med mamma på Francois Truffaut och Jim Jarmusch-filmer redan som barn. Där någonstans började filmintresset på allvar, vill jag mena. Vare sig vi ville det eller ej. Till och med Claude Lanzmanns förintelseskildring “Shoah” fick vi uppleva på biograf.
Biografkulturen - en katolsk högmässa
Vi är fostrade inom en strikt biografkultur min bror och jag, en där man gör sitt yttersta för att inte prassla med godispapper eller sörpla - en där man inte kommer för sent eller pratar - nästan som att gå i katolsk högmässa.
Ruben Östlund inledde debatten om att vara aktiv på biografer. Popstjärnan Zara Larsson var också begeistrad över att ta upp debatten. Östlunds motivation må ha varit att promota sin bioaktuella film och Larsson för att hon själv är självutnämnd filmkonnässör. Jag kände mig kränkt, dels som filmarbetare men framförallt som biobesökare.
I Kanada är applåder ett no-no
När eftertexterna börjar rulla till Joe Cockers "You are so beautiful” börjar cinemateket-publiken i sedvanlig ordning applådera. Så gör vi alltid, det är religion. Det gör man inte i Kanada får jag veta. Utöver att filmen inte tillnärmelsevis klarar bechdeltestet är det också den nördigaste bioupplevelsen hon varit med om, säger min brors flickvän. Jag ler, det är en komplimang i mina ögon.
Men under cykelturen hem började jag reflektera över biografkultur. Det är comme il faut att inte väsnas på bio eller att störa andra men det är också vedertaget att skratta under komedier och ropa högt till skräckfilmer. Vad får och får man inte göra då? Att inte basunera ut åsikter, störa och i allmänhet väsnas är i min bok självklarheter, kan du inte bete dig i en biograf har du heller inget där att göra. Skorna ska sitta på fötterna och telefonen ska vara avstängd.
Jag funderade också på applåder, de är så välkomna tycker jag. Det är förvisso ingen ensemble som bockar, men vi applåderar alla medverkande, de vars namn står där på duken. Vi applåderar personalen, publiken och självklart filmen, biografen och magin.
Zara Larsson menar på att det är större säten och mer plats mellan besökarna i Los Angeles och därför stör man inte varandra på samma sätt när man recenserar filmen eller berättar vilka andra filmer man sett skådespelarna tidigare. Ruben Östlund verkar snarare mena att ett biografbesök är en gemensam upplevelse och därför ska man genom sina reaktioner påverka varandra. Det kan handla om att ropa rakt ut eller lämna biografen i affekt.
Jag anser att applåderna efter filmen är det enda tillfälle du ska göra dina grannar medveten om din närvaro om det inte är genuina skratt eller något enstaka oundvikligt tjut man ger ifrån sig. Ingen har betalat 150 spänn för att höra dina expertkommentarer heller.
Daniel Bradshaw Thorell
