Krönika: Att gå på bio ensam ska inte vara skämmigt

Fredagskväll i maj 2013. Jag går fram till kassan. Sakta men säkert smyger den sig på. Skammen. Jag försöker stöta bort den. Det går bra en stund. Försöker äga situationen. Tänker att jag är stark och modig som gör det här. Men när jag yttrar orden “en biljett till “The Place Beyond The Pines” tack” händer något. Killen i kassan tittar upp från sin skärm. Han ler medlidande mot mig och säger “absolut, det ska vi ordna”.

 

Jag får min biljett och känner återigen av skammen. Den här gången ännu starkare.

Jag sätter mig på min plats. Efter några minuters reklam inser jag något fasansfullt. Jag är omringad av kärlekspar. Runt omkring mig sitter människor ihopslingrade med varandra och myser. Nästkommande 2 timmar och 20 minuter blir ett rent helvete. Så fort filmen är slut nästan springer jag ut ur biosalongen ut i den friska luften. Tar på mig mina hörlurar och muttrar “aldrig igen” för mig själv medan jag går med raska steg mot pendeltåget.

Det här var första av totalt tre gånger i mitt liv som jag har gått på bio själv. Tre väldigt olika upplevelser. Fem månader senare är det dags igen. Den här gången ser förutsättningarna dock annorlunda ut. Det är jag plus åtta pensionärer i salongen som ska spendera en söndag eftermiddag med att se filmen “Lincoln”. Efteråt känner jag bara pyttelite skam. Inte den syndaflod som det var förra gången. Den övervägande känslan är faktiskt något slags märkligt välbehag.

 

 

Den tredje och senaste gången var för snart ett år sen. Det är en fredagsmorgon i mars och jag ska åka in till skolan. Lusten att plugga är inte på topp om vi säger så. Redan på tuben kommer tanken. “Ska jag inte bara skita i det här och gå på bio istället?”. Jag kliver av vid S:t Eriksplan och stannar upp. Velar fram och tillbaka om jag ska vända på klacken och åka tillbaka in till centralen eller inte. Till slut gör jag det. Jag gör det tamejfan. Jag åker tillbaka. Det känns förbjudet. Det känns spännande. Det känns nytt.

Senare inser jag något när jag blickar ut över salongen. Vi är bara en handfull personer som sitter här, och alla sitter ensamma. De har precis som jag valt att se den här filmen själva. Men det känns varken tragiskt, sorgligt eller skamfullt. Det blir som att vi sex personer ser den här filmen tillsammans. Fast vi sitter flera meter ifrån varandra. Vi delar den här upplevelsen ihop, och det känns jävligt fint.

Att göra saker ensam (som att gå på bio) har alltid setts som något lite märkligt och sorgligt. Inte minst otroligt skamfullt ibland, som jag själv har fått uppleva på nära håll. Att hitta på saker själv är inget man gör helt enkelt. Det klassas som lite konstigt.

Men det är dags att sluta skämmas. Det finns faktiskt ett gäng fördelar med att gå själv på bio. Du slipper den där störiga kompisen som frågar vad man tyckte om filmen knappt innan eftertexterna har börjat rulla. Jag är en av de som gärna vill smälta filmen i lugn och ro och sen diskutera den. Du behöver inte deala med polare som konstant vill komma med små instick och kommentarer under filmens gång. Det kan vara roligt en stund. Men till slut tröttnar man på den där varma andedräkten som blåser en som en hårfön i örat.

 

 

Du får välja fritt vilken film du vill se. Är du en del av ett kompisgäng blir det alltid diskussion om vilken film ni ska välja, och likt förbannat är det alltid någon som blir missnöjd. Sist men inte minst. Du slipper vara beroende av andra.

 

Hur många gånger har man inte velat se en film, men har ingen att gå med. Kanske beror det på att man inte får till det tidsmässigt, eller kanske har man bara inte samma filmsmak? Ska du gå miste om en film som potentiellt skulle kunna bli din nya favorit, bara för att du inte har någon att gå med? Våga ta steget och se den själv istället. När du väl släpper beroendet av andra kommer det en enorm frihetskänsla.

 

Slå dig loss. Slå dig fri. Krossa tvåsamhetens konservativa bojor.

 

Jag har slutat skämmas för att göra saker själv. Det är dags att du också börjar göra det.