Igår såg jag det femte och sista avsnittet av Sam Levinsons "The Idol", en minst sagt kontroversiell och kritiserad serie. Låga betyg har haglat in (MovieZines recensent Andreas Samuelson satte 1/5 på den och tycker att den tillhör det värsta han har sett i tv-väg) och många anser att seriens berättarstil gör att den själv utövar just den misogyna exploatering som skaparna säger sig kritisera.
Med tanke på att jag satt i nationell tv och försvarade serien och beskrev den som långt mycket bättre än ryktet utan att ha sett den i sin helhet så är jag väldigt glad över att jag fortfarande tycker så, nu när dammet har lagt sig. Jag var ombord hela vägen igenom, blev kär i den analoga estetiken (Marcell Rév är en otrolig fotograf) och imponerades varje vecka av Lily-Rose Depps nyanserade rolltolkning.
Med tanke på att jag satt i nationell tv och försvarade serien och beskrev den som långt mycket bättre än ryktet utan att ha sett den i sin helhet så är jag väldigt glad över att jag fortfarande tycker så, nu när dammet har lagt sig. Jag var ombord hela vägen igenom, blev kär i den analoga estetiken (Marcell Rév är en otrolig fotograf) och imponerades varje vecka av Lily-Rose Depps nyanserade rolltolkning.
Lily-Rose Depp och Abel "The Weeknd" Tesfaye i "The Idol".
Misogyn och exploaterande?
Jag tycker dessutom att det är helt slående uppenbart var Levinson står när det gäller händelserna som han skildrar. Att serien skulle vara misogyn och exploaterande tycks vara mer av en twitter-snöboll (delvis grundad i puttrande förakt för Levinson, som för trångsynta aldrig kan bli mer än en"nepo baby") än något baserat i en analys av det faktiska verket. När man hör vissa beskriva "The Idol" blir det tydligt att vi är i desperat behov av en svensk version av uttrycket "depiction does not equal endorsement" som tungan inte snubblar över 14 gånger.
Det blir också tydligt att det här med att "lyssna på kvinnor" i det här fallet sträcker sig till de kvinnor som har samma åsikt som seriens belackare, inte alla kvinnor. Hur vore det att lyssna på Jane Adams? Eller varför inte lyssna på Lily-Rose Depp själv? Reaktionerna kring Andrew Dominiks "Blonde" gör sig påminda, det var samma visa då.
Det blir också tydligt att det här med att "lyssna på kvinnor" i det här fallet sträcker sig till de kvinnor som har samma åsikt som seriens belackare, inte alla kvinnor. Hur vore det att lyssna på Jane Adams? Eller varför inte lyssna på Lily-Rose Depp själv? Reaktionerna kring Andrew Dominiks "Blonde" gör sig påminda, det var samma visa då.
Jane Adams som Nikki i "The Idol".
Myten om att "hatkolla"
Det är vad jag tycker, och andra får såklart tycka precis vad de vill om "The Idol". Den balanserar på en knivsegg mellan något inspirerat och en total cringe-pannkaka och att vissa tycker att den faller över mot det sistnämnda är inte särskilt konstigt. Det betyder inte att de har fel, det betyder att de upplever det så. Jag såg en annan svensk kritiker oja sig på twitter över att det är uppenbart "grupptänk" att ogilla "The Idol" och det tycker jag är ett lika hopplöst trångsynt perspektiv som att kalla Sam Levinson för misogyn.
Vi måste dock, en gång för alla, punktera myten om att "hatkolla" på något. Jag har sett flera i mina flöden ösa hat över "The Idol"-premiären för att sedan slaviskt se och kommentera varje avsnitt i fem veckors tid, med "Game of Thrones"-doftande punktlighet. Deras förklaring? De hävdar att de "hatkollar" på den. Kom igen.
Skänker man en serie fem (eller tio!) timmar av sitt liv och ser avsnitten samma dag som de släpps så gillar man den, medvetet eller undermedvetet, så enkelt är det. Det kan vara jobbigt att erkänna det för sig själv eller för andra, särskilt när det gäller en så bespottad serie som "The Idol", men så är det. Likaså om man avrundar varje dag med att slökolla på "Paradise hotel" eller "The Kardashians" så är det för att man gillar det, inget annat.
Vi måste dock, en gång för alla, punktera myten om att "hatkolla" på något. Jag har sett flera i mina flöden ösa hat över "The Idol"-premiären för att sedan slaviskt se och kommentera varje avsnitt i fem veckors tid, med "Game of Thrones"-doftande punktlighet. Deras förklaring? De hävdar att de "hatkollar" på den. Kom igen.
Skänker man en serie fem (eller tio!) timmar av sitt liv och ser avsnitten samma dag som de släpps så gillar man den, medvetet eller undermedvetet, så enkelt är det. Det kan vara jobbigt att erkänna det för sig själv eller för andra, särskilt när det gäller en så bespottad serie som "The Idol", men så är det. Likaså om man avrundar varje dag med att slökolla på "Paradise hotel" eller "The Kardashians" så är det för att man gillar det, inget annat.
Abel "The Weeknd" Tesfaye och Lily-Rose Depp i "The Idol".
Walter Hills tre liv
Jag kommer ofta att tänka på den teori som regissören och manusförfattaren Walter Hill berättade om när han gästade Marc Marons podd för ett antal år sedan. Han sa att varje människa har tre liv; den "offentliga personan" som man presenterar för bekanta, det mer sanna "privata livet" som vi delar med de som står oss allra närmast och det "hemliga livet" som bara finns inom oss. Det sistnämnda är mest äkta men på grund av dess destruktiva tornighet delar vi det nästan aldrig med andra eller ens oss själva, till viss del.
Banalt och lite "högstadiefilosofiskt" måhända men kopplingen till kärlek för konst och skapande var ögonöppnande, åtminstone för mig. Hill menar nämligen att film, och konst i allmänhet, är en kommunikation mellan skaparen och just detta innersta hemliga liv, att det är därför det är så pass viktigt och kraftfullt för så många människor. Det är en kommunikation som vi suktar efter, som oftast inte sker någon annanstans.
Kanske för "The Idol", och andra filmer och serier som många säger sig "hatkolla" på, en rafflande konversation med ditt innersta väsen utan att du ens registrerar det? Vem vet? Det finns i alla fall något där som gör att du återvänder dit, investerar tid och energi, och bryr dig. Oavsett vad det är så är en sak säker - det är inte hat.
Banalt och lite "högstadiefilosofiskt" måhända men kopplingen till kärlek för konst och skapande var ögonöppnande, åtminstone för mig. Hill menar nämligen att film, och konst i allmänhet, är en kommunikation mellan skaparen och just detta innersta hemliga liv, att det är därför det är så pass viktigt och kraftfullt för så många människor. Det är en kommunikation som vi suktar efter, som oftast inte sker någon annanstans.
Kanske för "The Idol", och andra filmer och serier som många säger sig "hatkolla" på, en rafflande konversation med ditt innersta väsen utan att du ens registrerar det? Vem vet? Det finns i alla fall något där som gör att du återvänder dit, investerar tid och energi, och bryr dig. Oavsett vad det är så är en sak säker - det är inte hat.
Vad tyckte du om "The Idol" och reaktionerna kring serien?
