När vi summerar filmåret möter vi ett landskap präglat av kontraster. Allt från visuella mästerverk och fartfylld action till ett stort lass av uppföljare och nervkittlande skräck.
Vi kan också stoltsera att filmmakare som Josefine Bornebusch, Bill Skarsgård med flera fortsätter sätta Svea rike på kartan i flertalet globala succéer, vilket såklart är underbart att bevittna. Vi har fått filmer som visar att bioupplevelsen fortfarande har sin plats i en streaming-dominerad värld. Kioskvältare som satt avtryck för en lång tid framöver samt totala haveri där skämskudden åkte fram allt för många gånger.
Så luta dig tillbaka, för här kommer några minnesvärda ögonblick från filmåret 2024.
OBS! Delar av denna listan innehåller eventuella spoilers från filmåret 2024, läs på egen risk.
Årets gråtfest: "Den sista resan"
Filip och hans eviga kompanjon Fredrik är vår tids överlägset bästa innehållsskapare som synts till i svensk tv-ruta. Jag har slaviskt följt dessa herrar sedan "Ursäkta röran (Vi bygger om)" och kommer göra det till döden.
Extra kul är det när det kokas filmprojekt och det var länge sedan jag grät så häftigt och snorigt som under "Den sista resan". Som en hopplös nostalgiker känner jag igen mig så larvligt mycket i Filips försök till att återskapa det härliga som varit och väcka liv i sin föråldrade pappa. När pappsen sen får sin alldeles egna tribut från tidigare elever, då brister det totalt. En av årets finaste och mest känslosamma film-ögonblick.
Årets skurk: Feyd-Rautha Harkonnen i "Dune: Part Two"
Jag är så innerligt ledsen över att man dödade av Feyd-Rautha Harkonnen i den andra delen ur Denis Villeneuves omarbetade Dune-följetong. Det var längesedan jag fick uppleva en så nervkittlande närvaro i form av filmskurk (enastående gestaltat av Austin Butler). Kanske inte tuff uppgift i sig, men han mosade därmed allt minne av en nyvaken Sting i "Dune" 1984. Men, allt har sin tid och vi får glädjas över hans korta sejour.
Årets magplask: "Joker: Folie à Deux"
Jag vill inte kalla det årets besvikelse, för det kändes redan på förhand helt, helt fel att jobba vidare på en uppföljare efter "Joker" 2019. Den var perfekt och det slutade perfekt. Det är lätt att börja peka finger och skylla på ditten och datten i vad som gick snett med "Joker: Folie à Deux", men sanningen är den att det blev ett haveri utan dess like och man kan bara hoppas för Todd Phillips, Joaquin Phoenix och övriga inblandade att filmen inte smutsar ner ryktet för det mästerverk som redan fanns.
Årets comeback: Kirsten Dunst i "Civil War"
Jag blev som många andra blown away av Alex Garlands "Civil War". Allra bäst var Kirsten Dunst som gjorde sin kanske livs bästa roll (i alla fall på väldigt länge) i form av den dystra och barska Lee Smith. Filmen i sig är en topp 3 för undertecknad i år, men framförallt var det roligt att bevittna denna comeback som jag tror bara är början.
Årets obehagligaste: Moder med aptit i "When Evil Lurks"
Jag fann en personlig favorit från året i "When Evil Lurks" (som även hamnar på en välförtjänt förstaplats i “De 10 bästa skräckfilmerna från 2024”). Mitt ansiktsuttryck skulle nog beskrivas som avsky blandat med mållöshet och fascination, då jag fick se en moder festa loss på hjärnsubstans ur sin egen sons kranium som om det vore cheeseballz-middag efter galej. En scen som helt klart etsat sig fast på hornhinnan.
Årets gapflabb: Nicepool i "Deadpool & Wolverine"
Jag är nog en av få som stundvis kan ha lite svårt för Ryan Reynolds som skådespelare. Absolut, han är en kul prick, men man kan inte bortse från att han ofta spelar en och samma roll och karaktär: Ryan Reynolds. Han babblar och skämtar, det blir allt mer uttjatat för egen del. Men! Därför är det lite kul att mitt absolut roligaste stund framför TVn i år blev under "Deadpool & Wolverine" när “Nicepool” matas duktigt full med kulor och inser att han förmodligen blivit träffad en del och inte kommer att regenerera. Låter kanske inte så kul såhär ut kontext, men helt klart en svinkul sekvens signerad herr Reynolds.
Årets mest imponerande scen: Rånet i "Helikopterrånet"
En av de mest minnesvärda och omtalade filmscener skapades under den 40 minuter långa tagningen i det sjätte avsnittet av "Helikopterrånet". Något som vanligtvis sker i större produktioner från Hollywood, vi talar ofantligt mycket tid förberedelser för att få något att se så autentiskt och felfritt ut under 40 minuter speltid. Allt ska klaffa i dialog, komposition, ljud, ljus, ja hela rubbet. Det är filmmagi det, och vår svenska Daniel Espinosa och övriga inblandade ska ha stor eloge för scenen och serien som helhet.
Årets look: Anya Taylor-Joy i "Furiosa: A Mad Max Saga"
Absolut, filmen hade helt klart mer att önska. "Mad Max: Fury Road" var en åktur man sent kommer glömma, fullt ös medvetslös fick sig ett nytt ansikte och action-film blev hetare än någonsin. Idén att berätta en ny historia från en av huvudkaraktärerna (Furiosa) var kanske inte så heltokig, men jag tror att jag talar för många andra att det blev lite kaka på kaka som man så fint uttrycker det. Vi har redan sett det och inte ens en brunögd, flummig Chris Hemsworth med näsprotes kan göra saken bättre.
Med det sagt, så var Anya Taylor-Joy urläcker i sin utstyrsel och makeup. En stil som helt klart hade vunnit priser på vilken catwalk som helst och man kan såklart inte klaga på George Millers mise-en-scène.
Årets skämskudde: "Beck - Vilhelm"
Jag har inte gjort annat än att prisa och höja våra svenska filmmakare till skyarna detta året. Jag kan dock inte göra annat än att begrava mitt ansikte i den så kallade skämskudden under den senaste Beck-filmen “Vilhelm”.
Som svensk finns det ofta en uns av hatkärlek till Beck-filmerna, det är inga direkta mästerverk som skapas, men på något vis hör de hemma där till tacos-middagen eller baksmällan. Vi förstår såklart också att Peter Haber är ca 2000 år gammal och inte pallar med mer Beck nu (även om gubben är envis). Det behövs en ersättare till Martin Beck och denna roll har nu hamnat lite halvt slarvigt och förutsägbart på hans barnbarn Vilhelm. En enkel och effektiv övergång och klokt tänkt för att väcka liv i franchisen.
Tråkigt nog är manusarbetet väldigt slarvigt här och den så kallade övergången från polisaspirant till mordroteln för unge Beck är lika trovärdig som Donald Trumps frisyr och gör hela filmen skrattretande usel. Visst måste vi ha vassare manusförfattare i detta land? Kom igen nu, scenen är er!
Innan vi lämnar denna punkt, så måste jag dock hylla Ludvig Deltin (som spelar Adam Svensson i filmen) som ser ut att ha mycket potential framför kameran och jag hoppas denna unge man fortsätter att briljera.
Årets förvandling: Nicolas Cage i "Longlegs"
I mån av rollprestation och minnesvärda insatser så kanske han inte hamnar högst upp på listorna, gamle goa Nic Cage. Men i mångsidighet och kvantitet så är han en mästare, mannen fullkomligt älskar att jobba och är förmodligen inte så förtjust i vänner och familj, för det finns nog ingen som spottar ur sig filmer som han faktiskt gör. Många av dessa blir ju faktiskt helt fantastiskt bra dessutom, när han paras ihop med rätt folk.
Detta blev ju resultatet av ett av årets stora förväntningar "Longlegs", som med smart marknadsföring fick oss alla på helspänn. Efter att ha sett filmen och vad Nic Cage skapat i sin rollfigur “Longlegs” kan man inte annat än förundras vad karln är kapabel till. Galenpanna eller geni? Både och, skulle jag säga.
