För bara någon dag sedan släpptes den nya fullständiga trailern till den nya "Godzilla"-filmen som kommer i år, resultatet är imponerande men framför allt betryggande. Låt oss kolla på varför, samt ta en titt på den gigantiska mutantödlans historia.
Människans fascination med monster går så långt bak i historien att vi knappt kan kartlägga våra rädslors begynnelse. Men ända sedan vi kunde göra grottmålningar kunde vi göra monster, en representation av våra rädslor. De har alltid fungerat som metaforer för rädslor vi inte kunde förklara eller kanske ens ville förklara, de var en läskig mask som dolde det äkta. När film väl dök upp på tidigt 1900-tal var monster en tidig gestaltning som projicerades, man kan titta på tidiga filmer som "Nosferatu" (1922) eller "Körkarlen" (1921) med flera. På grund av filmens saknad av ljud och tal så var monstrerna ett perfekt verktyg att använda för att berätta en läskig historia med endast en obehaglig gestaltning för att ge gåshud till åskådaren.
När ljudet väl kom till filmen fick monstrerna gå i skymundan ett tag, populariteten sjönk men var aldrig helt väck. Efter många år av B-filmer under 30- och 40-talet som gestaltade Dracula, Wolfman och Frankenstein fick genren ny kraft från två faktorer; andra världskriget och dess efterdyningar, samt atombomben. Nya hot och nya med hade världen på sin spelplan. Filmer om mutationer, invasioner och hemska inhemska nationer dominerade bioskärmarna under 50- och 60-talet. Och så var det monstrerna, de var helt plötsligt relevanta igen. Antingen i form av utomjordingar, muterade myror eller zombier. Nu var monstret inte version av oss i form av en vampyr eller varulv, nu var monstret något "annat", något utifrån som invadera oss.
Men monstret som kanske stod ut ifrån alla andra, monstret som inte bara var större och mäktigare än alla var Godzilla. Detta monster var inte amerikansk eller europé, utan japansk. En stor och verklig rädsla i Japan var radioaktivitet, resultatet från bombningarna i Nagasaki och Hiroshima var påtagliga. En hel nation var i skräck, chock och osäkerhet. Så hur kunde Japan fånga dessa känslor på film? Genom att skapa ett gigantiskt, orubbligt monster som har kraften att förstöra allt i sin väg. En tydlig referens till atombomben som speglades på bioskärmen. Filmen visade det tillståndet Japan befann sig i under 50 och 60-talet.
"Godzilla" var en succé världen runt och filmens produktionsbolag Toho Co., Ltd. tillät 27 uppföljare där efter. Många av uppföljarna var kanske inte lika vassa i sin spegling men blev fortfarande en Japansk symbol. Men sedan ville amerikanarna ge sig på och tämja monstret i deras adaption från 1998 regisserad av Roland Emmerich, en film jag tror vi alla är överrens om att vara ren ödledynga. Det största problemet med den filmen bortsett från gestaltning, regi, manus, skådespelare och Godzilla-bebisar var dess saknad av världsreflektion. Filmen var en ren actionrulle som ville surfa på "Jurassic Park"-vågen och visa jättemonster som sätter på Empire State Building. Den ville helt enkelt inte säga något, spegla något eller diskutera något. I och med det så föll filmen och Godzillas arv i glömska. Tills nu.
Nu när vi ser bilder, trailers och intervjuer hör vi allt mer om en "back to basics", en film som vill hylla med samtidigt inte gräva ner sig i nostalgi. Men vad den framför allt verkar vilja göra igen är att spegla världen idag. Vi hör i den senaste trailer Ken Watanabes karaktär säga: "The arrogance of man is thinking that nature is in our control. And not the other way around." Detta är en tydlig referens till filmens tema; naturen vinner alltid. Något som känns väldigt aktuellt i vår ständiga kamp med global uppvärmning. Vi känner ju oss allt mer maktlösa bland alla orkaner, tårkor och ytters ovanliga väderlekar. Godzilla verkar nu vara en representation av vår tids största utmaning, vår egen arrogans. Och är det inte fantastiskt att en modern monsterfilm vill spegla detta? Eller är jag bara rädd?
"Godzilla" har biopremiär 16 maj.
