Godzilla 1998

Det tog över 40 år och tjugotal filmer innan Hollywood lyckades klämma ur sig en egen version av den populära, japanska jätteödlan. Och då i händerna på Roland Emmerich, mannen som då förvandlat den visserligen underhållande men likväl själlösa "Independence Day" till en miljonsuccé. Emmerich har erkänt att han ogillade originalfilmerna och gick med på att göra den här så kallade remaken med kravet att han fick fria händer. Ni hör ju vilken bra idé det låter som.

Endast en pampig inledning ger någon slags känsla av originalet, även om det känns ironiskt när Emmerich låter det av en kärnvapenexplosion muterade titelmonstret trasa sönder några stackars japaners båt. Snart värvar regeringen och militären Matthew Brodericks stackars forskare för att ta reda på vad som orsakar allt elände. Det dröjer såklart inte länge innan en moderniserad "Kung av Monster" börjar rasera New York i traditionell katastroffilmsstil.

Fans av de gamla Godzilla-filmerna gick hårt mot den här Hollywood-typiska nyversionen och kritiserade den för att sakna både originalens stil och stämning. Det går inte att göra annat än att hålla med. Det är en personlighetsbefriad blockbuster med påkostade (dock med dagens mått daterade) specialeffekter, rutinmässig action, tunn humor och endimensionella karaktärer.

Visserligen kräver en monsterfilm av denna sort inga djupodlade rollfigurer av Oscarsklass men här känns det som om ingen ens försökt anstränga sig. Främst slösar man bort generande mycket tid på Brodericks gamla flamma, en våpig tidningsredaktionsråtta med reporterdrömmar (Maria Pitillo, vars karriär förståeligt rann ut i sanden efter detta). Jean Reno och hans franska kollegor har inte mycket att göra förutom att prata engelska med varandra och klaga på amerikanskt kaffe.

Filmens största problem är att den lutar mer åt amerikansk monsterfilm än någon japansk förlaga. Det är uppenbart att man använt både "Jurassic Park" och "Alien"-filmerna som någon slags kalkyl, inte minst i den oinspirerade finalen. När Broderick konstaterar att Godzilla "inte är vår fiende" steriliserar man helt monstret på dess effekt, något endast Steven Spielberg kan komma undan med i den här typen av film.

Det är möjligen aldrig på ren kalkonnivå och även om den är minst en halvtimme för lång så är tempot tacksamt rappt. Är man ute efter den charm som förvandlade det japanska originalmonstret till en legend så får man nog leta sig vidare, förhoppningsvis till Gareth Edwards ("Monsters") emotsedda remake. Men möjligheten att få se tre "Simpsons"-aktörer live gör den här nästan värd en titt.