Att filmer och tv-serier släpps på nya format och i bättre bildkvalité lite då och då är verkligen inget som folk tappar hakan av eller sajter skriver långa nyhetstexter om. När ett älskat spel får en ny chans på en ny konsol är det dock en annan femma, då stora rubriker skrivs och jubelrop hörs från nostalgiska spelare.
Vem kan egentligen klaga på att utvecklarna ger oss möjligheten att få spela om ett av våra favoritspel med läckrare grafik på modern hårdvara eller testa det där klassiska spelet man missade första gången, samtidigt som man får chansen att stötta utvecklarna man uppskattar?
Problemet är när det går för långt, som när Bethesda och Rockstar girigt släpper sina populära spel som "The Elder Scrolls V: Skyrim" och "Grand Theft Auto V" för femtioelfte gången (det sistnämnda har redan sålts i över 150 miljoner exemplar), samtidigt som fansen längtat efter nästa del i åratal.
Ur en kapitalistisk synvinkel är det inte svårt att förstå varför de gör så här. Att utveckla spel är trots allt inte gratis, så varför skulle de inte passa på att hämta hem lite extra kosing från nostalgikernas plånböcker för att kunna ha råd att utveckla nästa påkostade del?
Just "Skyrim" och "GTA V" har jag bara köpt en gång i hela mitt liv (och troligtvis aldrig igen), men jag kan lugnt erkänna att jag gjort mig skyldig till att köpa om spel jag älskar både en och två gånger. När jag verkligen tycker om ett spel tenderar jag att köpa det till flera format och kommer det en samling eller nyutgåva av en klassiker som har en speciell plats i mitt hjärta, öppnar sig plånboken ivrigt och utan särskilt mycket eftertanke. När nyheten kom att "Shenmue 3" var under utveckling och studion bad om pengar på sajten Kickstarter, backade jag spelet direkt i hopp om att få en chans att spela de legendariska föregångarna som tidigare bara varit spelbara på Dreamcast och Xbox (en önskan som gick i uppfyllelse).
Dock handlar det här ofta om äldre titlar, som tidigare befann sig på en konsol jag inte längre har ståendes i tv-möbeln eller inte ens äger. Spel som helt enkelt inte är lika lättillgängliga längre, som bara släpptes på en konsol eller aldrig ens lanserades för en västerländsk publik. Det nyligen nysläppta "Alan Wake" fanns till exempel bara på Xbox 360 och PC tidigare, men har nu gett nya spelare en ny chans.
När det kommer till remakes av klassiska spel är det även där en lite annan sak. Här handlar det mer om att förnya många gånger föråldrade spelupplevelser för en modern publik, samtidigt som det så klart delvis handlar om pengar även här. Precis som med remakes av filmer och tv-serier undrar sig några varför det ska göras när originalet finns och är bra. Spelmediet är ju dock mycket yngre än filmen, så spel som såg fantastiska ut för tjugo år sedan är ibland bättre att hålla i minnet än att förstöra med dagens kritiska ögon.
"Final Fantasy VII" från 1997 är som exempel fortfarande ett bra spel och är för många världens bästa spel, men jag förstår att det kan ta emot att spela det idag om man inte har någon relation till det, med tanke på dess något primitiva grafik. Utöver att utvecklarna vill casha in på en nostalgisk publik samtidigt som nya spelare kan köpa ett exemplar, finns det en vilja att göra spelet bättre med dagens teknik och att nå upp till den ursprungliga visionen som de inte kunde närma sig med den dåvarande tekniken. Allt det här gör "Final Fantasy VII Remake" från 2020 eller den moderna portningen av originalet till en legitim lansering, till skillnad från andra exempel.
Samtidigt är det lite tröttsamt att fler och fler studior väljer att göra remakes av redan beprövade kort, istället för att satsa på nya och spännande projekt. Hur mycket bättre kan egentligen en remake av det knappt tio år gamla "The Last of Us" bli och behövs verkligen en tredje tolkning av "Metal Gear Solid"?
Värst är nästan Nintendo som allt oftare släpper sina gamla spel till nya format, smäller på en Deluxe-stämpel och sätter en prislapp på 600 kronor. De vet uppenbarligen att de allra största fansen kommer köpa det tio år gamla "The Legend of Zelda: Skyward Sword" igen för det priset, men det tar emot att betala den summan när andra studior släpper hela trilogier med snyggare grafik för samma pris (eller ibland till och med lägre).
Att släppa "The Elder Scrolls V: Skyrim" och "Grand Theft Auto V" till Playstation 5 och Xbox Series X/S, som ursprungligen släpptes 2011 respektive 2013 och som redan är spelbara på dagens konsoler, är helt enkelt bara ännu ett sätt att tjäna pengar på titlar de vet kommer sälja mer – utan att de behöver göra en särskilt stor ansträngning. Här finns det ingen tanke om att bevara spelet för framtiden eller introducera det för en ny publik som inte har tillgång till originalet (eller de tidigare återsläppen), utan mest bara girighet.
Kanske borde vi lyssna på Bethesda-regissören Todd Howard, som om "Skyrim" har sagt till sajten gameindustry.biz att "miljoner människor spelar det varje månad. Det är därför vi fortsätter att släppa det. Om du vill att vi ska sluta släppa det, sluta köpa det".
Vill vi inte se spel som "Grand Theft Auto V" mjölkas till förbannelse, ska vi helt enkelt inte köpa det oavsett hur mycket utvecklarna lockar med läckrare grafik och snabbare laddningstider. Jag vill ändå tro att vi konsumenter har makten att påverka sånt här, så att vi förhoppningsvis inte bara får billiga återsläpp, trötta uppföljare och remakes av redan beprövade kort i framtiden.
Vilket spel har du köpt flest gånger? Vad tycker du om remasters och remakes?
