Under slutet av 90-talet och början på 00-talet började sydkoreanerna omdefiniera actionfilmen och visade Hollywood, som gjort sig så kända för genren, var skåpet skulle stå. Detta var dock inte första gången som asiaterna hade visat sig vara duktiga på pang pang och explosioner. Under 80-talet hade kineserna, under bland annat John Woos ledning, nyanserat genren i och med att ”Hong Kong-action” etablerades som en subgenre för actionrullarna.
På senare år tycks det även nu se ut som att ett annat asiatiskt land är på uppgång avseende biljakter och slagsmål i långa, fina tagningar. Gissa vilket? Japp, vi snackar Indien - känd för Bollywood.
Häromdagen kunde vise trailern till kommande ”Kill”. En indisk actionrulle som ser helt crazy och fullspäckad ut. Så fort jag läste om den slog det mig att vi de senaste åren tycks ha sett fler välgjorda indiska actionfilmer dyka upp än vad vi sett antalet nya Brödernas-restauranger etablera sig i svenska städer. Några exempel är Oscarbelönade ”RRR”, som kom för två år sedan, samt ”Yodha” och ”Monkey Man” som båda dök upp nu i våras. Detta fick mig att fundera över om Indien har blivit den nya hållplatsen för actionfilmen? Landet som i decennier varit kända för sina Bollywood-produktioner som på sedvanligt vis alltid innehåller en massa sång- och dansnummer, så hur hamnade vi här?
På Oscarsgalan 2009 plockade ”Slumdog Millionaire” hem priset för 2008 års bästa film. Även om filmen egentligen är en brittisk produktion så är den i allra högsta grad så nära på en Bollywood-produktion man kan komma. Många filmkritiker har enats om att någonstans efter denna film började intresset för Bollywood och indisk produktion få större spridning bland cineaster och vanlig filmpublik internationellt. Detta har i sin tur ökat efterfrågan på andra genrer än bara de klassiska sång- och dansfilmerna.
Indien har länge setts som ett mindre utvecklat land men faktum är att de är utgör en av världens starkaste ekonomier. På senare år har mer pengar investerats i den indiska filmindustrin, vilket resulterat i mer avancerad filmteknik och dyrare specialeffekter. Detta möjliggör produktioner som kan mäta sig med internationell standard.
Att mer pengar pungats ut lockar också större och fler talanger till projekten, vilket i sin tur också ökar dragningskraften för globala samarbeten. Om vi tittar på årets ”Monkey Man”, av och med Dev Patel, är detta i allra högsta grad en global produktion, sett till finansiärer bakom projektet. Detsamma kan sägas om redan nämnda ”RRR”, som också hade västerländska talanger både framför och bakom kameran. Det internationella samarbetet leder också till högre kvalitet på stunt- och actionscenerna då man plockar in erfarna stuntteam utanför Indien.
Men hur ser det egentligen ut med sång- och dansnumren? Är de numera ett minne blott i Bollywood-produktionerna?
Både ja och nej. I och med att landet har börjat diversifiera sitt filmutbud så har det funnits en tydlig riktning i att skapa film antingen utan dessa nummer eller där de tonats ner avsevärt, bland annat för att tilltala en bredare publik utanför Indien. Det betyder dock inte att man inte kan blanda genrer. Både ”RRR” och årets ”Yodha” hade plats för sång och dans mitt i all seriös action, oavsett hur knasigt det tycks se ut.
Det ska också påpekas att sång- och dansnumren är en väldigt stark del av Indiens populärkultur och därmed en del av landets själ. Så även om det finns en rörelse som rört sig bort mot detta och istället sökt sig mot en internationell publik, lär vi nog inte ha sett det sista av män och kvinnor sjungandes framför Taj Mahal.
Med det sagt välkomnar jag, likt kineserna och sydkoreanerna före dem, indierna som nya spelare på den internationella actionarenan. Jag ser starkt fram emot kommande ”Kill” och hoppas på högoktanig action, samt ett och annat sång- och dansnummer mitt i filmen, oavsett hur knasigt det kan komma att se ut!
Niklas Sandberg
