Det är svårt där ute för en filmfantast. Flödet av nya filmer och tv-serier väller fram kraftigare än regnmassorna i Centraleuropa. Att hålla sig ajour med alla nya titlar kräver ett heltidsjobb och även för oss som till viss mån jobbar med film är det snårigt att navigera och prioritera bland det övermäktiga utbudet.
Att leta sig längre bak i filmhistorien blir ett allt svårare uppdrag, i alla fall för mig. För när man har lagt barnet, är nästintill helt slut och bara vill koppla av under de där få timmarna av egentid – då är det inte ofta man graviterar mot en fransk noir från 50-talet. Om det är något som prioriteras så är det den där serien alla pratar om just nu eller den där filmen som man har varit taggad på men aldrig kom iväg och såg på bio (på grund av det där barnet) men som nu finns att streama hemma.
I hyllorna skriker Criterion-utgåvorna för döva öron och Mubi-abonnemanget tuggar tröstlösa hål i plånboken. De finns där som en påminnelse om att ens filmhjärta trots allt fortfarande bultar starkt även för dessa filmer. Men tyvärr så har tröskeln vuxit sig för stor. Därför älskar jag när gamla skådisar dör.
Gena Rowlands och hennes magiska prestation i "En kvinna under påverkan" (1974).
När en gammal skådespelare eller regissör går bort får jag den perfekta moroten. Det är som att completionisten inom mig väcks till liv och jag får ett driv att fylla igen de ekande tomma luckorna i personens filmografi.
Nyligen gick Gena Rowlands bort, en hyllad aktris bland annat känd för filmerna hon gjorde tillsammans med sin man John Cassavetes. Om någon av Cassavetes 70-talsdraman ens hade en chans att hamna på min repertoar två veckor tidigare? Inte den blekaste. Men nu? Nu var det bara att börja plöja.
Samma sak när den franske skådespelaren Alain Delon gick bort kort senare. Hade man någon vecka tidigare med en pistol mot tinningen frågat mig om den jäveln ens levde hade det varit en jobbig uppstädning efteråt. Men efter att ha synat hans filmografi och insett att jag bara hade två filmer sedda, var det bara att skrida till verket.
Kanske hade man förr eller senare kommit att avverka några av hans filmer, men lika stor risk fanns det att man hade fortsatt livet ut med majoriteten av hans livsverk osett. Och vilket öde det hade varit. För här finns en uppsjö av gedigna bangers, snudd på mästerverk.
En lika stekhet som diabolisk Alain Delon i rollen som Tom Ripley i "Het sol" (1960).
Utöver Jean-Pierre Melvilles fantastiska "Le Samouraï" (som jag redan hade sett) jobbade Delon tillsammans med Melville på "Den röda cirkeln" och "De kriminella", och man kan lugnt konstatera att de hade a good thing going. Även "Het sol" av René Clément, som var den första filmatiseringen av Pactricia Highsmiths klassiker "En man med många talanger" om bedragaren Tom Ripley, är oerhört sevärd – trots att man fortfarande är hög på Steven Zaillians perfekta Netflix-serie.
Än är jag inte i mål med Delon-retrospektivet – kvar finns bland annat Luchino Viscontis omhuldade klassiker "Rocco och hans bröder" och "Leoparden", västernfilmen "Blodröd sol" samt en film där han gör titelrollen som "Zorro" – men tydligt är i alla fall att det finns chans att väcka liv i det gamla filmhjärtat. Det är bara någon annan som måste ta ner skylten först.
Så till allt gammalt filmfolk där ute – tack för att ni dör och vila i frid!
