"Jurassic World: Dominion" är precis runt hörnet, sprängfylld med uråldriga jätteödlor och kända historiska monument. Dinosaurierna har lämnat filmhistoriens minst säkra nöjespark och begett sig ut i vida världen. Ingen går säker, och därmed behöver Chris Pratt och Bryce Dallas Howard hjälp av originalkaraktärerna från den allra första "Jurassic Park"-filmen. Sam Neill, Jeff Goldblum och Laura Dern återvänder alla i sina respektive roller från originalet, och nu ska det pangas dinosaurier/käkas människor.
Det här är säkert jättespännande om du älskar "Jurassic Park", och är ett superfan av originalet. På samma vis som det var superspännande för alla Spider-Man-fans att (spoiler för "No Way Home", om du nu råkar leva under en sten) Andrew Garfield och Tobey Maguire återvände som sina respektive tolkningar av Peter Parker från tidigare Spidey-adaptioner. Eller som när Mark Hamill, Harrison Ford och Carrie Fisher återvände till sina legendariska roller som Luke, Han och Leia i "Star Wars: The Force Awakens".
Hollywoodfilmer (och tv-serier, för den delen) blir bara mer och mer nostalgiska med åren. Ständigt handlar filmer om att titta bakåt, sällan på nuet, och fy skam om man blickar framåt.
Visst, Hollywoods tänk har ju på många sätt alltid handlat om att leverera det säkra, det man vet funkar. En gång i tiden, tack och lov långt innan min tid, var det typ 12 westernrullar om året med John Wayne i rollen som heroisk cowboy. Sedan gick det över till hårdkokta actionfilmer, spelade av skådespelare som castades lika mycket efter muskelmängd som skådespelarförmåga. "Rocky", "Rambo", "Die Hard" och "Terminator" har alla fått betydligt fler filmer än vad premissen kan hantera.
Harrison Ford som Han Solo i "Star Wars: The Force Awakens".
Numera är det stora temat franchises. Det gäller att ha ett varumärke som du kan bygga så brett och långt som möjligt. Det är lite svårt för mig att på ett trovärdigt vis kritisera det. Jag älskar Star Wars. Jag älskar MCU. Jag ser fram emot "The Rings of Power", "House of the Dragon", "The Witcher: Blood Origins", och drömmer om att Baron Zemo ska få en egen TV-serie (eller åtminstone en "Thunderbolts"-serie, kom igen nu Marvel, det bör vara mer prioriterat än en spinoff för Agatha Harkness).
Men jag tror att en av nycklarna till att göra en bra franchise, som har fortsatt kvalitet, är att blicka framåt, eller åtminstone mot nuet. Hur kan vi föra berättelsen vidare? Vilka nya karaktärer kan vi utveckla? Vad har vi inte gjort för berättelser ännu? Det är frågor jag är rädd att allt färre filmskapare ställer sig idag.
Istället frågar man sig andra (ur marknadsperspektiv fullt rimliga) frågor: hur genererar vi mest hype? Hur gör vi så att så många som möjligt går och tittar? Och främst av allt, hur tjänar vi mer pengar? Och nu har man insett att folk betalar för att få återuppleva sina barndomsminnen. Oavsett om det handlar om att Tobey Maguire stiger ur en portal och småler eller att Sam Neill stirrar hänfört på ännu en mordiskt hungrig jätteödla så tjänar det pengar, för att folk har sett det förr, älskade det då, och vill uppleva samma sak igen.
Ett återseende som många har längtat efter.
Vi är som barn på Liseberg som vill åka Lisebergsbanan om och om igen men vägrar att pröva Helix, Flumeride eller Kållerado. Med oss som konsumenter är det på sätt och vis svårt att skylla på filmbolagen. De säljer det vi vill köpa.
Så när jag såg "Jurassic World: Dominions" första trailer för ett par månader sedan, och de jublande reaktionerna till den så blev jag en smula orolig. Inte för "Jurassic World" som varumärke: det är en franchise jag aldrig varit särskilt intresserad av. Utan snarare för franchisekonceptet i sig, för det är något jag verkligen älskar. Jag vill fortsätta se berättelser i en galax långt, långt borta, i Marvels ständigt expanderade universum, eller i fantasyvärldar som jag vet har nya hemligheter att avslöja. Men jag vill att de berättelserna ska bygga på verklig kreativitet, inte på förutsägbar fan-service.
Man skulle kunna spela referensbingo med "Spider-Man: No Way Homes" alla metaskämt och referenser. Och ja, ibland kan sådant funka, som en hyllning till fenomenet, till världen, till de som skapar, tittar och älskar karaktärerna. Men det kan bli för mycket av det goda, och när varenda franchise som existerat i mer än fem minuter ska släpa tillbaka gamla hits för nya vändor börjar det kännas kommersialiserat, och då är fantasin, kreativiteten och charmen död.
En trio spindelmän fick biopubliken att jubla av förtjusning.
James Gunn, en regissör som jag kan uppleva går mot strömmen här (hans HBO Max-serie "Peacemaker" är väldigt mycket sin egen story, och används inte som språngbräda för typ George Clooney att försöka återuppliva sin karriär som Batman på), skrev för ett tag sedan en tweet som mer eller mindre sammanfattar det jag vill ha sagt. Citat:
"No one asked for Sopranos. No one asked for freaking Star Wars. When Hollywood only tells stories the public is asking for, the chances of being surprised & delighted are minimized. No one asked for Peacemaker & that makes me all the prouder it's touched so many of you."
Om någon nu vill ha en nostalgirush för ytterligare en kamp mellan Sam Neill och en T-Rex (jag dömer inte, det är alltid roligt om folk uppskattar och blir taggade på saker de ser) så har "Jurassic World: Dominion" svensk premiär imorgon 9 juni.
