Emot all förmodan när man åker ekonomiklass, är det inte bara Hollywoods absoluta bottenskrap i dessa skärmars bibliotek. Tvärtom kunde filmer som "Birdman" och "Force Awakens" återfinnas i film-menyn - i sin helhet - liksom TV-serier såsom "Better Call Saul", "Orange Is The New Black" och mängder av annat aktuellt. Å ena sidan en gudagåva på en så lång och enformig resa, å andra sidan ett spoiler-helvete.
Det är nämligen omöjligt att inte se grannens skärm i ögonvrån och snegla nyfiket på om personen har någon vettig filmsmak, eller att undvika att se cirka fem rader framåt mellan sätena vad dem kollar på - utan att ens försöka. Detta väcker förstås två frågor: hur ska man egentligen välja sin underhållning som en hänsynsfull resenär och hur ska man som nörd komma ut på andra sidan gate-en utan att veta vem som dör i det där avsnittet man inte har kommit till än?
Själv hade jag väldigt lite ansvar för vad jag valde att titta på, då jag mycket lägligt hade placerats längst bak i flyget med endast flygtoalettens vägg bakom mig. Å andra sidan: hela havet av paddor framför mig i mitt synfält. Den enda som möjligen kunde se min skärm och bli spoilad av vad jag tittade på var en flygrädd, medelålders kvinna i sätet bredvid mig som plöjde igenom varenda vämjelig gammal rom-kom med Anne Hathaway där fanns medan hon hinkade Bloody Marys från flygets öppna bar för att hålla nerverna i schack tills hon somnat.
Problemet för mig var när damen i fråga plötsligt tryckte igång en Robert De Niro-film jag faktiskt var intresserad av att se! Jag visste att jag omöjligen kunde undvika att tjuvtitta alldeles för mycket av den (och dessutom utan ljud eftersom allt går genom hörlurar) och hade därmed inget annat val än att börja spela upp exakt samma film på min egen skärm, jämte henne. Och ja, det blir en aningen konstig stämning när du börjar härma din främling till stolsgranne.
Hur som helst löste inte detta mitt problem. Vid varenda dramatiska poäng genom filmen kunde jag redan se i ögonvrån att knipan skulle lösa sig, eftersom hennes uppspelning låg cirka en halv minut före min. Så här kunde jag förstås inte ha det. Det är i den här typen av delikata problemstunder som ens sanna jag blir som tydligast.
Trots den begynnande törsten i min hals, låtsades jag varken ha sett eller hört att serverings-vagnen hade rullat fram till vår rad och medan min flygrädda stolsgranne fick sin sjätte och sjunde Bloody Mary upphälld (japp, två på en gång), pausade jag uppspelningen av filmen på hennes skärm så att när hon väl hade kommit till rätta med sina drinkar och vänt sig tillbaka mot skärmen, var min uppspelning den som låg före hennes. Därmed kunde jag åtnjuta min efterlängtade rulle spoilerfritt på bekostnad av den smått alkoholiserade och nervösa äldre kvinnans filmupplevelse, som nu inte skulle kunna undvika att se nästa scen ur ögonvrån på min skärm. Kanske inte det mest ädla draget jag har gjort, men ett som kan motiveras av antagandet att jag bryr mig mer om mediet än vad hon gör, baserat på rena och skära fördomar om en flygrädd australiensare jag inte känner.
Karma slog till först senare, när en av de där som sitter fem rader framför väljer att titta på en nysläppt uppföljare på en serie jag följer ihop med min partner. Plötsligt uppstår ett helt nytt dilemma: jag hade ju kunnat köra samma taktik som med De Niro-filmen och dra igång exakt samma avsnitt på min egen skärm om det inte vore för det där klassiska (och dödsallvarliga) löftet man gör med sina polare i TV-soffan om att ingen får se fortsättningen utan den andre.
Jag försökte såklart kallsvettigt att sätta på något helt annat och fokusera på min egen skärm, men när man väl har sett något så lockande som ett osett avsnitt av sin favoritserie i blickomfånget, är det ungefär lika lätt att undvika att titta ditåt, som det är att inte tänka på en elefant när någon säger "tänk inte på en elefant". Det går inte. Karma, du vinner igen. Jag undrar verkligen om det är för den typen av stunder paddans inbyggda "Seat-to-seat Chat"-funktion är till för. "Hey you, seat 54 D! Stop it, I'm only on season 3!". Undrar vad han skulle säga då. Vad hade jag själv gjort?
Det blir lätt ett självdrivande monster, det där, för ju fräschare utbud av helt nysläppta filmer och serier som finns tillgängliga i flygets databas, desto mer kommer folk naturligtvis att ta tillfället i akt att se dessa filmer just på flyget, när det ändå ingår i biljetten. Samtidigt är det just det nysläppta som är det mest spoiler-farliga för omgivningen. Det är till exempel en mycket mindre risk att tjugo säten bakom dig på planet fortfarande inte har sett att Harry dödar Dumbledore och att Gandalf är hans farsa, än risken att någon kanske missade att se "Force Awakens" på bio det senaste halvåret. Gemene man kanske inte bryr sig för mycket om spoilers, men för en gedigen filmnörd är det rena döden.
Ska man som en hederlig människa således motstå frestelsen att se nytt och fräscht på flyget? Är det bara en hundrade omtittning på "Gudfadern" och "Scrubs" som är riskfritt nog? Kan man verkligen kräva av folk att alltid titta bort? Och hur framfusig får man vara i att upplysa andra i närheten om att man inte vill bli spoilad? Det är frågorna jag vill höra era svar på så jag vet det till nästa hemresa.
Dela med er av er syn på saken om det personliga ansvaret för att inte spoila eller bli spoilad när man tittar på film och TV på flygresan!
