"They don't need to tell those stories, but if they do, they could get an age-appropriate actor". De befriande och efterlängtade orden yttrade Mark Hamill i en ny intervju med Esquire när han fick frågan om fler eventuella "Star Wars"-projekt med en ung Luke Skywalker. Efter att ha CGI-föryngrats i "The Mandalorian", "The Book of Boba Fett" och "Star Wars: The Rise of Skywalker" tänker man kanske att Hamill skulle vara mer positiv till den typen av process men har ser alltså hellre en ny skådespelare i rollen.
Utan att tveka för en millisekund så stämmer jag in i det han säger. Jag har länge tjatat om att det är dags för den otyglade "nostalgiporren" som har tagit över hela Hollywood-maskineriet att förpassas tillbaka ner i Pandoras ask och att fankulturen måste lära sig att omfamna det oväntade istället för det trygga. Att styltigt pressa in en Skywalker i alla "Star Wars"-projekt till varje pris är så väntat och trist som det kan bli (och franchisen är i desperat behov av revolution) men om det prompt ska göras så måste CGI-otygen slopas.
Utan att tveka för en millisekund så stämmer jag in i det han säger. Jag har länge tjatat om att det är dags för den otyglade "nostalgiporren" som har tagit över hela Hollywood-maskineriet att förpassas tillbaka ner i Pandoras ask och att fankulturen måste lära sig att omfamna det oväntade istället för det trygga. Att styltigt pressa in en Skywalker i alla "Star Wars"-projekt till varje pris är så väntat och trist som det kan bli (och franchisen är i desperat behov av revolution) men om det prompt ska göras så måste CGI-otygen slopas.
Sekunderna innan det gick utför i "The Mandalorian".
"En förolämpning av livet självt"
Jag ska sent glömma känslorna som "The Mandalorian"-avsnittet "The Rescue" (finalen i säsong två) framkallade i mig. Först hade jag känslan av att säsongen höll på att avrunda på topp och att serien hade hittat bättre fotfäste efter sin mycket ojämna start, men sen togs den där huvan av och den positiva magkänslan surnade på ett ögonblick. CGI-Luke, realiserad på så chockerande dåligt vis, fick mig direkt att känna mig som en deppig Hayao Miyazaki som efter en presentation av AI-animation utbrast "jag känner starkt att det här är förolämpling av livet självt".
Tekniken blir såklart bättre med tiden och redan i "The Book of Boba Fett" såg Luke något bättre ut (toppbilden i artikeln) men även om den blir felfritt fotorealistisk är det en ohållbar och tråkig väg att färdas på. Människor av kött och blod åldras och dör, vilket i denna era av spinoffer, prequels, reboots, legacyquels och IP-fokus inte nödvändigtivs betyder att deras karaktärer gör det.
Hur ska vi då gå till väga när våra ikoniska favoritkaraktärer ska återvända i nya filmer långt efter att dess skådespelare var i lämplig ålder? Ja, om vi inte vill att grejen med att CGI-återuppväcka döda skådespelare (usch!) ska bli större än vad den redan är så är det nog något så komplext och skandalöst som en ny skådespelare som måste tas till. Hur svårt ska det vara? Om vi ska få se en etablerad karaktärs bakgrundshistoria så är det givetvis bäst att hitta en yngre talang som kan axla det ansvaret.
Tekniken blir såklart bättre med tiden och redan i "The Book of Boba Fett" såg Luke något bättre ut (toppbilden i artikeln) men även om den blir felfritt fotorealistisk är det en ohållbar och tråkig väg att färdas på. Människor av kött och blod åldras och dör, vilket i denna era av spinoffer, prequels, reboots, legacyquels och IP-fokus inte nödvändigtivs betyder att deras karaktärer gör det.
Hur ska vi då gå till väga när våra ikoniska favoritkaraktärer ska återvända i nya filmer långt efter att dess skådespelare var i lämplig ålder? Ja, om vi inte vill att grejen med att CGI-återuppväcka döda skådespelare (usch!) ska bli större än vad den redan är så är det nog något så komplext och skandalöst som en ny skådespelare som måste tas till. Hur svårt ska det vara? Om vi ska få se en etablerad karaktärs bakgrundshistoria så är det givetvis bäst att hitta en yngre talang som kan axla det ansvaret.
Morfydd Clark i "Maktens ringar".
En förändring i fansens förväntningar
Fram tills för bara några ögonblick sedan så var detta den självklara standardmetoden, accepterad och helt okontroversiell. Sedan hände något. En perfekt storm av tekniska framsteg (face replacement, de-aging, röstgenerering etc.) och framväxten av kultliknande skaror av fans förändrade spelplanen. Plötsligt blev det både möjligt och (av en del) önskvärt att låta "originalskådespelaren" spela den yngre versionen i exempelvis tillbakablickar och prequels.
Filmbolagen vet nu att vissa lättstötta fans förväntar sig att deras favoritskådisar "äger" vissa specifika roller och att det blir väldigt högljutt online när man avviker från det. Det räcker med att titta på responsen kring exempelvis "Maktens ringar" eller den kommande "Harry Potter"-serien för att se hur det blir när den typen av val görs. "Morfydd Clark kan minsann inte mäta sig med Cate Blanchett". Jo, det kan hon. Ingen skådespelare äger en roll, oavsett hur ikonisk den må vara.
Vi tar allas vår älskade Harrison Ford som exempel. Visst, han har definierat karaktärer som Han Solo och Indiana Jones men det betyder inte att det inte finns andra som kan göra de rollerna minst lika bra, om inte bättre. I den underskattade "Solo: A Star Wars Story" ser vi hur Alden Ehrenreich på helt fantastiskt vis fångar den Han Solo-magi som Ford också utstrålar. När jag ser honom vid Millenium Falcon-spakarna med Chewie i sätet bredvid ser jag Han Solo framför mig, precis lika verklig och vital som när Ford spelar honom.
Filmbolagen vet nu att vissa lättstötta fans förväntar sig att deras favoritskådisar "äger" vissa specifika roller och att det blir väldigt högljutt online när man avviker från det. Det räcker med att titta på responsen kring exempelvis "Maktens ringar" eller den kommande "Harry Potter"-serien för att se hur det blir när den typen av val görs. "Morfydd Clark kan minsann inte mäta sig med Cate Blanchett". Jo, det kan hon. Ingen skådespelare äger en roll, oavsett hur ikonisk den må vara.
Vi tar allas vår älskade Harrison Ford som exempel. Visst, han har definierat karaktärer som Han Solo och Indiana Jones men det betyder inte att det inte finns andra som kan göra de rollerna minst lika bra, om inte bättre. I den underskattade "Solo: A Star Wars Story" ser vi hur Alden Ehrenreich på helt fantastiskt vis fångar den Han Solo-magi som Ford också utstrålar. När jag ser honom vid Millenium Falcon-spakarna med Chewie i sätet bredvid ser jag Han Solo framför mig, precis lika verklig och vital som när Ford spelar honom.
Alden Ehrenreich i "Solo: A Star Wars Story".
Långt ifrån en lookalike-tävling
En del hängde upp sig på att Ehrenreich inte är tillräckligt porträttlik och jag känner bara... vem bryr sig? Det är ingen lookalike-tävling vi pratar om, utan "översättningen" av en karaktär hänger på karisma, ton och personlighet, inte hur lik näsan är. När vissa ville se en snubbe från Youtube som råkar vara väldigt lik Ford axla rollen istället för Ehrenreich ville jag bosätta mig i en grotta och lämna civilisationen bakom mig för gott. Likaså när en Robin Williams-imitatör blev viral och folk direkt började skrika om en biopic. Förståelsen kring vad det är som gör en porträttering av det slaget lyckad tycks minst sagt bristfällig.
Hur som helst, oavsett vad jag tycker så verkar CGI-föryngring (eller CGI-zombiefiering á la Peter Cushing i "Rogue One") vara nutid och framtid, åtminstone för Hollywoods storfilmer. Om knappt en månad ser vi en yngre Ford i "Indiana Jones and the Dial of Destiny" och de som har sett den verkar rörande överens om att "det ser bra ut... för att vara CGI". Deppigt. Kommer ni ihåg "Gudfadern del II"? Robert De Niro tog sig an Vito Corleone bara två år efter Marlon Brandos odödliga och Oscarsbelönade roll och levererade stordåd. Det var tider det.
Det höga värdet i att låta flera skådespelare med olika inriktningar ta sig an samma karaktär tycks också gå många förbi. Michael Keaton är en fenomenal Batman/Bruce Wayne, vilket även kan sägas om Adam West, Christian Bale, Ben Affleck och Robert Pattinson. De har gjort vitt skilda tolkningar av karaktären, vilket över tid har fördjupat den. Även inom ramen för samma film fungerar det, som när River Phoenix (som inte delar ett enda drag med Harrison Ford) spelade unga Indy i "Indiana Jones och det sista korståget" till fantastiskt resultat.
Hur som helst, oavsett vad jag tycker så verkar CGI-föryngring (eller CGI-zombiefiering á la Peter Cushing i "Rogue One") vara nutid och framtid, åtminstone för Hollywoods storfilmer. Om knappt en månad ser vi en yngre Ford i "Indiana Jones and the Dial of Destiny" och de som har sett den verkar rörande överens om att "det ser bra ut... för att vara CGI". Deppigt. Kommer ni ihåg "Gudfadern del II"? Robert De Niro tog sig an Vito Corleone bara två år efter Marlon Brandos odödliga och Oscarsbelönade roll och levererade stordåd. Det var tider det.
Det höga värdet i att låta flera skådespelare med olika inriktningar ta sig an samma karaktär tycks också gå många förbi. Michael Keaton är en fenomenal Batman/Bruce Wayne, vilket även kan sägas om Adam West, Christian Bale, Ben Affleck och Robert Pattinson. De har gjort vitt skilda tolkningar av karaktären, vilket över tid har fördjupat den. Även inom ramen för samma film fungerar det, som när River Phoenix (som inte delar ett enda drag med Harrison Ford) spelade unga Indy i "Indiana Jones och det sista korståget" till fantastiskt resultat.
Robert Pattinson i "The Batman".
Att vem som helst kan spela din favoritkaraktär är en överdrift, men jag skulle vilja hävda att det är ett påstående som är mycket närmare sanningen än att "ingen kan spela X bättre än Y, så det är bara att lägga ner". Det finns ett helt hav där ute av unga talanger, okända men hungriga, som bara väntar på att få överraska och imponera. Att någon av dem kan göra en värdig Luke Skywalker, det finns det ingen tvekan om.
Håller du med, eller ser du hellre CGI-föryngring än nya skådespelare i ikoniska roller? Varför? Kommentera nedan!
Håller du med, eller ser du hellre CGI-föryngring än nya skådespelare i ikoniska roller? Varför? Kommentera nedan!
