Mission: Impossible-filmerna rankade från sämst till bäst

Den här listan publicerades först 2018 och har uppdaterats. 

Trots att vi nu är hela sju filmer in i "Mission: Impossible"-serien, Tom Cruises kreativa kärleksbarn, visar den inga som helst tecken på att sakta ner eller tappa kraft. Efter premiären i veckan har "Mission: Impossible - Dead Reckoning Part One" (en slank och smidig titel) hyllats till skyarna av kritiker världen över. MovieZines Lucas Mass delade ut en fullfjädrad femma till vad han kallade för "årets bästa actionfilm" i sin recension. 

Men hur står den sig om man jämför med de andra filmerna i serien? Nedan finner du min personliga ranking över samtliga titlar, från "sämst" (det kan man egentligen inte säga om någon av dem, för lägstanivån är så pass hög) till bäst.

 

 

 

"Ghost Protocol" är onekligen en bra film, men det är också den tveklöst mest slätstrukna och mellanmjölkiga i hela serien. Burj Khalifa-sekvensen är en spektakulär höjdpunkt (både bokstavligen och mer metaforiskt), men om man tar bort den finns det helt ärligt inte särskilt mycket att hänga i granen.

Visuellt haltar den (CGI-effekterna i exempelvis Kreml-scenen är helt bedrövliga), Michael Nyqvist försöker förgäves blåsa liv i en lövtunn skurk (seriens plattaste) och tonen gränsar mot pajig. Jag förstår att Brad Bird siktar mot lekfullhet, men ofta tycker jag att det rinner över alldeles för mycket. Som tröst för er som är upprörda över den här bottenplaceringen kan jag avslöja att filmen tar ett ohotat guld om man rankar Ethan Hunts frisyrer genom franchisen.

 

 

 

Här landar den, tyvärr. Efter att i flera år ha imponerats av hur McQuarrie & Cruise kan få till så sömlösa blockbuster-upplevelser med sin riskfyllda "reverse engineering"-metod (actionscenerna och miljöerna kommer först, sen byggs storyn runt dem, ibland under tiden som produktionen pågår) har vi nu fått en film där den metoden har satt sina tydliga spår.

Den här gången håller inte limmet mellan de olika delarna och filmen känns upphackad och episodisk. Scenerna mellan de stora stuntsekvenserna blir mest expositionstunga bryggor som styltigt överförklarar vad som händer för en publik som tydligt underskattas. Den "jakt" som är central för handlingen är dessutom bedövande repetitiv. 

Filmen är långt ifrån dålig, men för att vara en "Mission: Impossible"-film är den medioker. Cruise är kanon som alltid och Hayley Atwell och Pom Klementieff är härliga tillskott till M:I-familjen men vad hände med Simon Pegg, Ving Rhames och Rebecca Ferguson? Sättet som de åsidosätts på är riktigt trist. Det blir också ett problem att inte en enda actionscen (nej, inte ens det översålda motocross-skydivet) når den hisnande actionnivå som "Fallout" håller. 

 

 

 

J.J. Abrams äntrade det här enorma maskineriet med en självsäkerhet som känns ovanlig hos debuterande regissörer. Det är tydligt att hans visuella stil fortfarande är väldigt rotad i tv-världen (närbilder, närbilder, närbilder!) men överlag lyckas han sy ihop en grym blockbuster som flera av hans mer erfarna kollegor lär ha varit avundsjuka på.

För mig är det främst två aspekter som gör att den lyckas så bra; dels introduktionen av Julia och frågeställningarna kring Ethans möjligheter till ett "vanligt liv" samt Owen Davian, franchisens överlägset bästa skurk hittills. På manusnivå är han inget att hurra för, men den alltid lika mästerliga Philip Seymour Hoffman gör honom till en fullkomligt skräckinjagande inkarnation av ondska. 

 

 

 

Jag tycks vara en av få personer i världen som verkligen helhjärtat älskar den här filmen. Kombinationen av att låta Robert Towne, en av världens främsta manusförfattare, skriva en remake av Alfred Hitchcocks "Notorious" och sen sätta actionlegenden John Woo vid spakarna borde verkligen inte fungera över huvud taget, men det gör det. De vita duvorna (självklart!), gnistorna, slow motion-scenerna och Hans Zimmer-slingorna – jag slevar i mig det. 

Allt från den inledande (och helt fenomenala) bergsklättringen till "pistolen i sanden"-sparken har blivit ikoniska sekvenser för mig vid det här laget och saknaden efter Thandiwe Newtons karaktär Nyah har varit påtaglig genom alla de efterföljande filmerna. Det här är också filmen där Anthony Hopkins droppar repliken "Mr. Hunt, this isn't mission difficult, it's mission impossible. Difficult should be a walk in the park for you". Hur kan man inte älska den? 

 

 

 

Christopher McQuarries intåg i franchisen som regissör och manusförfattare resulterade i att den tog nästa steg uppåt, både när det gäller ambitioner och kvalitet. Tempot är skyhögt, tonen är en sorts härlig Frankenstein-kombination av allt som kom innan och actionscenerna slutar aldrig att imponera. Särskilt den långa trippelsekvensen med dykheisten, biljakten och mc-jakten går till historieböckerna, men även den öppnande flygplansscenen och den mästerliga sekvensen på operan i Wien ligger nära hjärtat.

Både Solomon Lane (Sean Harris), Hunts vassaste antagonist efter Owen Davian, och Ilsa Faust (Rebecca Ferguson) är magiska tillskott i karaktärsgalleriet och bidrar också till att den här filmen är så pass stark rakt igenom. Många tycker att avslutningen är antiklimatisk, men personligen gillar jag hur McQuarrie vågar varva ner rejält och göra en härlig homage till den första filmen. 

 

 

 

McQuarrie överträffar här sig själv på precis alla plan och levererar här en film som fick mig att fullständigt tappa hakan. Tanken på en "Mission: Impossible"-film som är en direkt uppföljare till den förra gjorde mig en gnutta orolig på förhand, men det greppet ledde till en emotionellt starkare film.

Utforskningen av konsekvenserna av Ethan Hunts handlande och hur hans livsval har påverkat personerna i hans närhet, som på många sätt tar vid där J.J. lämnade det i trean, är grymt fascinerande och ger Cruise en ordentlig utmaning. Ser man till actionbiten är "Fallout" den tveklöst mest explosiva och ambitiösa hittills och håller ett nästan omöjligt ös hela vägen. Givetvis pratas det mycket om fallskärmshoppet, jakten i Paris och helikopterfinalen, men för mig är höjdpunkten det råa och helt spektakulärt koreograferade slagsmålet på Grand Palais toalett. Wow! 

 

 

 

Trots att det har gått hela 27 år sedan den här pärlan släpptes så behåller den förstaplatsen. Brian De Palmas (det är fortfarande svårt att greppa att det är han som stod för franchisens startskott) verktygslåda skriker Hitchcock på absolut bästa vis och med den inriktningen gör han "Mission: Impossible" till en riktigt nagelbitande thriller. Mörkret är påtagligt, de humoristiska bitarna är nedskruvade till minimum och Ethan Hunt har ännu inte blivit en fullfjädrad superhjälte med övernaturliga krafter.

De halsbrytande och livsfarliga stunts som Cruise och gänget skapade längre ner på vägen är fantastiska på sitt eget vis, men det finns verkligen inget som slår den ikoniska Langley-scenen. Spänningen och intensiteten som De Palma bygger upp med sitt ljuvliga bildspråk förblir oöverträffad och jag kan se den hur många gånger som helst utan att den blir gammal. Redan här blev det också tydligt att Tom Cruise är en helgjuten filmstjärna ända ner på cellnivå och kan bemästra både de mest emotionellt krävande scenerna och de fysiska utmaningarna.